BUSS 294 FRÅN BRUNNSVIK

Buss 294 utgick från bruksorten Nyhammar mot Ludvika klockan 12:02 dagen innan midsommaraftonen, precis som alla andra vanliga och ovanliga vardagar. Drygt 20 minuter efter avgång skulle bussen passera Brunnsvik, och arbetarrörelsens gamla, nedlagda folkhögskola. När passagerarna klev på buss 294 i Brunnsvik inleddes kalabaliken på riksväg 66. Det blev ett minne för livet.

Dagen innan midsommaraftonen var det vackert väder i Ludvika. Regnet som hade utlovats ville inte närma sig, och solen hade ett bastant grepp om himlen ovanför. Det uppskattade jag som skulle ner till Ludvika för att handla, på Systembolaget, på Hemköp, på Apoteket och ytterligare några ställen. Allt är ju så mycket enklare när man inte behöver anstränga sig för att undvika regndroppar och vattenpölar. Resan till och från Ludvika skulle gå med buss 294, och den var hyfsat tom när jag klev på den strax söder om den vackra kyrkbyn Grangärde. Några spridda passagerare här och där, med en rätt stor nyanlända. Mannen längst fram i bussen var nyanländ, och satt nersjunken i sin ”padda” med någon sorts ambitiösa studier.

I Brunnsvik hände något. Där klev det på många människor, där alla utom en verkade ha anlätt till Brunnsvik väldigt nyligen – och från Somalia. Välklädda gubbar och män. Väldraperade och vältäckta kvinnor och tanter. Männen gick och satte sig längst bak i bussen, medan kvinnorna satte sig alldeles bakom den studerande enslingen längst fram i bussen. Det tog någon nanosekund efter det att buss 294 hade lämnat Brunnsvik innan kvinnorna hamnade i en engagerad och livlig diskussion om något jag inte kunde förstå. Jag ökade volymen på Spotify istället, och lät Rammsteins Deutschland dölja ljuden från de alltmer högljudda kvinnorna…

I ögonvrån såg jag den ensamma mannen med sin ”padda” bli mer och mer störd över ljudbilden ombord på buss 294. Han satte demonstrativt fingrarna i sina öron och kvinnornas diskussion blev ännu mer livlig. Han började blänga på kvinnorna, som svarade med att diskutera ännu lite högre. Mannen lade sitt pekfinger över sin stängda mun, och gjorde sedan en dragkedjerörelse över munnen i riktning mot de högljudda kvinnorna. De såg honom, det var det ingen tvekan om. Men de gjorde tvärtom.

Strax innan vi rullade in i Ludvika brast det för mannen, som skrek något högt och ilsket till de högljudda kvinnorna. Han var mycket ilsken. Han skakade medan han skrek, men det hjälpte noll. Kvinnorna började flaxa med armarna och skrek ännu högre mot mannen. De hade tydligen ingen som helst fundering på att deras diskussioner inte uppskattades av alla andra ombord på buss 294. Busschauffören skrek något i stil med ”Tyst nu” men den ensamma mannen längst fram skrek till en sista gång innan kvinnorna återgick till sin egen diskussion. Sedan gick bussen sönder, precis utanför McDonalds i Ludvika och vid busshållplatsen Sporthallen.

Där fick vi kliva av, några hundra meter från gågatan och Hemköp. De högljudda kvinnorna var så inne i sin diskussion att de först inte fattade att det var avstigning för samtliga. Men den ensamma mannen och jag klev ut ur bussen, ut i den lilla stadens lugn. Med tre-fyra snabba steg var mannen ikapp mig, och tog tag i min arm. Han var fortfarande förbannad, milt sagt.

Han drog sin bakgrund snabbt och inlevelsefullt. Flykting från Syrien, välutbildad och riktigt bra på engelska. På engelska idiotförklarade mannen från Syrien sedan den svenska regeringen, den svenska migrationspolitiken, den svenska busschaufförens konflikträdsla. Busschauffören borde ju ha slängt av de gapiga kvinnorna tyckte syriern som försökte studera på buss 294. Den svenska regeringens flathet var idioti och den svenska migrationspolitiken ”pure madness”. Och de där kvinnorna, de var ”like animals” och totalt respektlösa. Alla svenska förhoppningar att vi skulle lyckas integrera personer som de där kvinnorna var totalt dödfödda, tyckte den ensamma mannen från syriern. Han var fortfarade förbannad, milt sagt – och jag fick inte en syl i vädret förrän mannen hämtade andan vid det lilla torget snett mittemot Grand Hotel Elektra.

Det där med att kalla folk för ”animals” var väl hårt förklarade jag, och han replikerade snabbt ”LIKE animals. Not animals…” med ett uppgivet leende på läpparna. Han hade tydligen förstått lite av hur man måste diskutera i det nya hemlandet. Han fortsatte spy galla över den svenska regeringen, och undrade om det egentligen var någon mening med språkinlärning, med utbildning och med integrering. Han var uppgiven inför den framtid han såg i det nya hemlandet. De högljudda kvinnorna skulle aldrig att gå att integrera, de skulle aldrig bli en del av Sverige. Det var hans fasta övertygelse.  Kanske var det den syriska mannens ”Jimmie-moment”?

Jag pratade med mannen i kanske sju-åtta minuter. Sedan önskade han mig ”Glad midsommar” på svenska och satte kurs ner mot resecentrum och Frändskapshuset. Samtalet med den syriska mannen satt kvar hela midsommarhelgen, hans ilska och upprördhet sade så mycket om det här landets utmaningar och problem. Våra politiker skapar konflikter med sitt naiva godhetshetsande. Konflikter vi bara har sett början på…

 

Tack för att Du läste.