DET KRONISKA HYCKLERIET

Ta valfri hyfsad hög sosse, titta på sossens twitter eller facebookande här och nu – och du kommer att finna en stark upprördhet, en närmast furiös ilska och krav på att den tafsande ’högerpopulistiska parlamentarikern’ skall bort. ”I anständiga partier utesluts företrädare som sexuellt ofredar kvinnor” skriver en av sossarnas påläggskalvar i Region Stockholm. Det kan man ju få tycka, och det är ju rätt normalt att ställa höga krav på parlamentariker. Men det är ju rätt rimligt att tycka det även när det ofredas i det egna partiet. Men så agerar inte sosseriets företrädare. De har olika mallar, en som gäller dem och en som gäller andra. Det som är ett övergrepp hos Sverigedemokraterna är en personlig tragedi i det egna partiet. Så fungerar det kroniska hyckleriet.

”Brottsbalkens kapitel 4, §7: Den som fysiskt antastar någon annan eller utsätter någon annan för störande kontakter eller annat hänsynslöst agerande döms, om gärningen är ägnad att kränka den utsattes frid på ett kännbart sätt, för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år.”

Året var 2009. Sossarna hade haft julfest. En panikslagen kvinna ur socialdemokraternas riksdagsgrupp larmar riksdagens väktare. Utanför dörren står en annan socialdemokratisk riksdagsledamot och bankar hårt. Riksdagsledamoten saknade byxor och skrek ”Knulla. Knulla för fan…” Väktarna förde den redlösa sossen till sossens rum i Riksdagen. Socialdemokraterna agerade så hårt man kunde mot sin riksdagsledamot. Man skickade honom till företagshälsovården, och sedan gav man honom förtroendet att representera partiet i Sveriges riksdag i ytterligare fem år.

Kvinnan var panikslagen. En man stod utanför hennes dörr och krävde sex. Om inte det som den kvinnan råkade ut för där och då var ett ofredande så är det omöjligt att ofreda någon utan fysisk kontakt. Men det lät sosseriet passera. Ett snack med gruppledaren, en förmaning och sedan en andra chans med ytterligare fem år i Riksdagen – för Socialdemokraterna. Så ser det kroniska hyckleriet ut.

Med det vill jag inte försvara eller försöka förklara att Peter Lundgren nu omtalade och erkända tafsande. Det var varken begåvat eller lämpligt. Det var tölpaktigt. Det kan utan tvekan kallas för ofredande. Det får de rättsliga instanserna nu avgöra, efter det att en random medborgare har polisanmält Peter Lundgren för just ofredande.

Men när sosseriet och sossarna nu skriker sig hesa, twittrar sig trötta och kräver räfst, rättarting, tjära, fjädrar och avgång så vill man agera mot något man utan problem släpper igenom i sitt eget parti. Det säger allt om maktspelarna, om hycklarna. En andra chans existerar bara i deras egen värld, men aldrig utanför den. Det som kallas en personlig tragedi i Partiet är svinaktigt och vidrigt hos de politiska motståndarna. Så är det personliga hyckleriet.