VERKLIGHETEN I VÅRDKAOSET

Hur ser verkligheten verkligen ut? Vilka sanningar är sanna och vilka är det inte? I det skruvade landet Sverige kan inte ens debattörer komma överens om det sådant som vilken verklighet och vilken sanning som gäller. Det är inte ett dugg osannolikt att framtida val kommer att avgöras av vilken verklighet som gäller och vilken sanning som får tolkningsföreträde mot andra påstådda sanningar. Sannolikt ligger verkligheten och sanningen någonstans mittemellan de värsta dystopierna och de skönaste önskedrömmarna.

I min värld, på min gata i stan så ser jag min verklighet och det är den jag försöker beskriva på den här bloggen ibland. Det är en helt annan verklighet än den som Özz Nûjen försöker förmedla från sin plats som krönikör på Expressen, med Norra Brunns publik och miljö som de enda referenspunkterna. Det är en totalt motsatt verklighet till det som Nûjens bästis Schyffert brukar lansera med raljant ton. Verkligheten i vårdkaoset är inte påhittad. Den är i allra högsta grad verklig för de som jobbar i vården. Det är en verklighet som är en realitet för de som tvingas möta sjukvården som patienter. Det enda sättet att missa verkligheten i vården är att köpa sig förbi köerna, med en privat sjukvårdsförsäkring.

Jag har egna erfarenheter av akutmottagningar. Under åren 1996 till 2000 jobbade jag på Södersjukhusets numera ökända ”akut”. Det fanns pass då som var helvetet, men det fanns pass då vi i personalen hann med att prata med varandra, ta en kaffe, fylla på förråd och putsa upp lokalerna. Det var då. Nu är de pass som var helvetet då en himmelsk dröm för de som kämpar kvar. Det finns inga lugna pass kvar. Det finns ingen tid för att fika, gå på dass eller torka upp den där spyan i väntrummet. Kompetent folk flyr, och ersätts med oerfarna kollegor. Alla går på knäna, dygnet runt – året om.

Det var som sagt rätt många år sedan jag jobbade på akuten, men jag har mina kanaler kvar. Samtidigt var det inte alls länge sedan jag själv var patient, eller följde med mina söner när de var patienter av olika anledningar. Vid alla dessa tillfällen har jag varit personligt engagerad, som anhörig eller anställd. Därför tog jag mig tid att hälsa på gamla kollegor, vänner och kamrater som kämpar på – på andra akutmottagningar. Jag hälsade på under olika tider på dygnet, och jag tillbringade allt från ett helt arbetspass i vårdkaoset till fem-sex timmar. Det spelade ingen roll var jag befann mig eller när. Kaoset fanns där hela tiden. Kaoset hade samma orsaker oavsett på vilket sjukhus jag stod och sög i mig intryck som en tvättsvamp. Kaosets tre orsaker var – och är – brist på vårdplatser på sjukhusen, brist på personal och ingen brist alls på patienter.

Sjukhus 1 – Kvällspass måndag.

Korridorerna är överfulla klockan två på eftermiddagen. I vartenda skrymsle finns det en patient som ojar sig, kvider och känner sig bortglömd.  När nattpasset gick av klockan sju var det lite mindre kaotiskt enligt den personal som är på väg hem, men vid nio-tiden var allt normalt igen med köer till triageringen, fullt i korridoren och noll vårdplatser på ”huset”. Jag rör mig fram och tillbaka i korridoren bredvid min kompis. Patienterna är riktigt risiga. Ingen av dem har inte på akutmottagningen att göra. De befinner sig på rätt plats i vårdkedjan, men de kommer inte vidare – på grund av man på vårdavdelningarna måste sparka ut någon för att kunna bereda plats för någon annan av de två dussin som måste få en vårdplats.

I ett hörn ligger en äldre dam. Jag ser hennes blick. Hon är vettskrämd, men över vad? Över att personalen har glömt bort henne? Över tanken att den hårda britsen är som gjord för att skapa liggsår på en gammal kvinnas tunna kropp? Över synen som hon ser av svensk sjukvård, av svensk välfärd? Jag vill fråga, men jag måste vara som limmad vid min före detta kollega. Hon är på väg mot något annat, ständigt i rörelse – ständigt med fart.

I korridoren ligger patienter längs med väggarna, så långt ögat kan se. Alla undersökningsrum och övervakningsbås är upptagna av de som behöver någon form av privat sfär för en undersökning, en behandling eller ett jobbigt besked. I korridorerna finns de som ligger i vårdens ingenmansland. Man väntar på något eller någon, men man vet inte hur länge man skall få vänta. Över en bänk hänger en ung läkare, maniskt stirrande ner i ett provsvar på sin bärbara dator. Händerna klämmer hårt runt skallen. Frisyren skulle få Göran Greider att framstå som välfriserad. Andhämtningen skulle få Leif GW Persson att känna sig vältränad. Den unge läkaren tittar länge på siffrorna och förkortningarna. Antingen är det inget kul svar, eller så är det läkarens chans att hämta andan i någon minut. När läkaren vänder sig om ser jag tårar i hans ögon. Trötthet? Utmattning? Sorg? Uppgivenhet?

Jag får tre minuter då jag kan prata med min vän. Så här är det alltid på kvällarna. Motvinden är av orkanstyrka, och minsta onormal händelse kraschar all planering i den vård som inte går att planera. Det oförutsägbara är fortfarande det som får henne att orka stanna kvar, men sömnproblemen hemma blir allt tuffare. Det tar allt längre tid att varva ner, koppla av och bort. Verkligheten suger i dubbel bemärkelse. Efter drygt sex timmar drar i mig lite Bricanyl, känner hur fötterna är på väg att domna bort av allt spring bredvid verkligheten. Jag lämnar den här akutmottagningen, med en bild av verkligheten en måndagskväll i höstrusket…

Sjukhus 2 – Nattpass onsdag

En annan plats, en annan tid men samma verklighet. En annan före detta kollega, som efter några år på annan plats i vården längtade tillbaka till akutsjukvården. LPT någon?

Mycket är sig likt trots att huskroppen på det stora sjukhuset ser helt annorlunda ut. I korridorerna, ändlösa rader av patienter – på sina britsar. Men patienterna låter annorlunda, de är mer gapiga och skräniga på natten. Antalet påtända och påverkade patienter är tydligt fler än under en måndagskväll. Väktarna får slita hårt med såväl vårdsökande som deras anhöriga – som tror att hot om våld, obscena gester och ett tydligt teckenspråk skall ge dem en gräddfil i den evighetslånga kön. Det är lill-lördag, och stöket är alltid inom armlängds avstånd.

En fattigpensionär där, med tånaglar som ser ut att ha fått växa fritt sedan Fälldins tid som statsminister. En tom, uppgiven blick. Ett ansiktsuttryck som signalerar kapitulation. En sorgsen kvinna som har så ont i sin mage, men som bara har fått lite smärtlindring med läkemedel på de sex timmar hon väntat. Ingen har tid att sätta sig ner och prata, vara medmänniska – ge hopp och tröst. Ingen. De ligger där, till allmän beskådan – och skådar ut över verkligheten.

En ung, utåtagerande man i de sena tonåren skriker något på främmande språk och drar i väg en mugg vatten över arbetsstationen innan han ger upp och lämnar bygget med sin infart kvar på handryggen och det blodiga förbandet på skallen. Väktarna ligger över ett våldsamt fyllo, och kan inte göra någonting åt killen.

Ambulanslarm efter ambulanslarm rullar in, och verksamheten ute på ”golvet” går i stå då man måste ta hand om de som är mest illa däran först – inne på akutrummen. Ju längre natten går, ju fler patienter blir det. Men framåt morgontimmarna lägger sig ljudmattan, gapandet blir viskningar – skränandet blir mummel. Att röra sig fram och tillbaka i korridorerna är som att förflytta sig i suckarnas gång. Känslan är att alla har gett upp. Det blir som det blir. Verkligheten ser ut så här, och det är bara att vänta, vänta och vänta.

Är detta värdigt ett land med världens högsta skatter? En humanitär stormakt? Det är verkligheten i vårdkaoset, ingenting annat. Det är något helt annat än utsikten från scenen för en svensk stå-uppare…

 

Del 2 följer inom kort…

9 svar på “VERKLIGHETEN I VÅRDKAOSET”

  1. Har varit med min gamla mamma ett antal vändor på SÖS det senaste året. Kan bara bekräfta från min anhörigsynvinkel det som Fredrik skriver. Man tror man kommer till en krigszon varje gång man kommer dit, och det är det väl också till viss del. Däremot har vi lärt oss att åka in tidigt snarare än att vänta in i det sista. Det verkar vara lite lugnare på förmiddagarna. Med lugnare menar jag att korridorerna inte är fyllda med sängar på varje ledig yta, och att det faktiskt finns en säng när min Mamma inte orkar sitta upp. Det är uppenbart att personalen gör vad de kan, men att platserna och resurserna inte räcker till.

    På morgonnyheterna idag skröts det om att vi snart är 10 miljoner människor i Sverige. När jag växte upp lärde man sig att vi var 8 miljoner och att det inte skedde någon större tillväxt i befolkningen. Verkar inte som någon av våra genier till journalister frågar sig om vi har byggt sjukhus för ytterligare två miljoner människor? Vi har inte byggt några öht vad jag vet(ja nya KS då, med färre vårdplatser). Eller annan infrastruktur heller. Brandkår, polis, vägar, skolor, transporter, fängelser, domstolar, eller någonting alls. Oj, tänkte visst inte på det… Men höga skatter skall vi betala. Fy fan vad jag är tjatig, hur många andra har inte sagt detta de senaste åren?

    1. Hej Håkan! Har säkert att göra med vår återbyggnad av bloggen efter virus- och hackerattackerna. Tack för att du lyfte detta. Påtalar för Webmaster.

  2. Vet inte om jag orkar läsa någon del 2.
    Vad har hänt med vårt samhälle, det måste ju finnas någon ände på galenskapen.

  3. Suck. Man blir trött över verkligheten. Känner igen en del efter besök hos svärmor på avdelning. Att du orkar. Men jag är glad att du inte ger upp. Du behövs även om ögonen känns som om de vill bli blöta.

  4. Mkt bra beskrivning av verkligheten i vården.

    Snart 70 år, känner mig väldigt pigg för min ålder men man blir ju jävligt orolig för framtiden när man läser detta.
    Kan inte de två stå(m)upparna köra en show på en akutmottagning så folk som ligger i korridorerna får lite kul och de själva kommer i närheten av verkligheten.
    Blir så trött på dessa kulturmänniskor som med ett överlägset flin ser ner på de svenskar som upplever att det på många sätt har blivit betydligt sämre att leva i det här landet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *