VERKLIGHETEN I VÅRDKAOSET – DEL 2

Hur ser verkligheten verkligen ut? Vilka sanningar är sanna och vilka är det inte? I det skruvade landet Sverige kan inte ens debattörer komma överens om det sådant som vilken verklighet och vilken sanning som gäller. Det är inte ett dugg osannolikt att framtida val kommer att avgöras av vilken verklighet som gäller och vilken sanning som får tolkningsföreträde mot andra påstådda sanningar.

Regeringen har sina sanningar och sin verklighet klar för sig. Allt går bra. Fotfolket i den svenska sjukvården jobbar i sin verklighet, skapar sina egna sanningar. Sanningen bland sjukvårdspersonalen är att politikerna inget vet, inget ser, inget hör. Eller så vill de inte veta av verkligheten i vårdkaoset.

Tidigare kunde man mäta väntetid och vårdtid på den svenska akutmottagningen i timmar. Det kan man fortfarande, även om timmarna är betydligt fler i antal nuförtiden än då – då när jag jobbade på norra Europas största akutmottagning. Det som är nytt är att man då och då och inte alltför sällan kan räkna vårdtagarens vistelsetid på akutens hårda brits i dygn. Ett dygn eller två dygn, en herrans massa timmar innan man får en säng i en skrubb på en vårdavdelning med en herrans massa överbeläggningar.  Med de skenande väntetiderna på akutmottagningarna i skallen kan man fundera över statsministerns konstaterande från april 2016 om att allt – precis allt – var på väg åt rätt håll i Sverige. Alla siffror går åt rätt håll.

” – Men vad som är ännu mer surrealistiskt är att alla siffror går åt rätt håll, men bilden som allmänheten har är att landet är på väg åt fel håll. Det handlar inte bara om att de är oroliga över flyktingkrisen, det är som om allt går åt fel håll…” – statsminister Löfven i Dagens Industri 12 april 2016.

Man kan inte skylla sjukvårdens kris på Löfven ens om man vill. Inte heller kan man anklaga sjukvårdsminister Wikström för att det ser ut som det gör. De har inte ställt till det, men de gör heller ingenting för att försöka få ordning på kaoset. Löfven tycker att det är surrealistiskt att folk gnäller. Wikström skyller på landstingen. Sanningen är att alla politiker – i alla partier som varit med om att styra svensk sjukvård på olika nivåer – är medskyldiga på ett eller annat sätt. Vårdplatser har försvunnit och försvinner när befolkningen ökat snabbt. En sjukvård som trots allt räddar fler kan inte längre erbjuda sängar åt alla som behöver. Politikerna har pratat primärvård, hemsjukvård. Inget har fungerat.

Ingenstans syns den snabbt annalkande vårdkollapsen så tydligt som på en akutmottagning. De sjukhussängar som försvann när huvudstadens sossar lade ner Nacka sjukhus och Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby saknas idag. En stad där befolkningen ökar, där vårdbehoven ökar kan inte minska vårdplatserna. Det borde till och med en idiot kunna räkna ut. En svensk sjukvårdspolitiker saknar förmågan att räkna rätt.

I ett tidigare inlägg skrev jag om mina upplevelser på två olika akutmottagningar under två olika arbetspass. Upplevelserna var i stort sett desamma. Vårdkrisen är på väg att övergå i en vårdkollaps. Jag har ett tredje besök att skriva om. Triss i kaos.

Sjukhus 3 – Kvällspass söndag

Lokalerna är slitna. På golvet syns det tydliga spår av personalens spring, av patienternas vankande av och an under sin väntan. Personalen är sliten, trots att de ”klev på” passet för bara några minuter sedan. De hinner inte hämta andan hemma. Jobbet följer med hem, känslan av att vara otillräcklig är kronisk. Det enda skälet till att de kommer igen är att de inte vill sätta kollegorna i mer skit än de redan är. Det finns inga vikarier att ringa in, och de som är lediga har lärt sig att vägra svara på skyddat nummer eller att ha mobilen avstängd under sina lediga pass för att slippa höra tjatet om ett övertidspass då eller en fyllnadstjänstgöring nu. En arbetsplats där alla arbetar mitt i kaoset skapar speciella grupper, folk som håller ihop – gråter tillsammans, skrattar åt eländet för att orka leva kvar i sitt yrkesliv. Men när en bryter ihop, slutar och drar så följer alltid en klunga av kollegor efter.

Lokalerna är överfulla. Ljudnivån hög. Invektiv och hot kastas mot personalen när någon passerar väntrummet. Folket på golvet får höra allt det som politikerna borde få höra. Varför inte ha en jourhavande landstingspolitiker på akuten på samma sätt som man har en kurator, vaktmästare eller kardiolog i tjänst? En politiker som kan förklara att allt kommer att bli bra, någon gång och ta till sig medborgarnas åsikter? Vilken politiker skulle orka?

Apropå surrealistiskt… En läkare från ett fjärran land och en sjuksköterska med ursprung något afrikanskt land får av en vårdtagare från Mellanöstern höra att hans väntetid på akuten är ett bevis för rasism och främlingsfientlighet. Han har sett patienter ur urbefolkningen som gått före i kön, och vill inte lyssna på snacket om prioritering efter sjukdomars allvarlighetsgrad. Han är diskriminerad, och skulle säkert få in en debattartikel i någon kvällstidning om sitt helvete på akuten. Han lämnar akuten med dunder, brak, könsord och svordomar. Hans kompis passar på att sparka omkull lite möbler på vägen ut. En gammal kvinna med andnöd får plötsligt jobbigare med andningen och sjunker i syresättning av sitt hyperventilerande. Kvinnan är vettskrämd, livrädd. Väktaren kommer och lyfter upp möblerna någon minut efter det att den missnöjda patienten och hans följe lämnat området…

Överallt hörs folk gnälla på väntetider, tjata om när provsvaren är klara eller när man får besked vad som visades på den där röntgenundersökningen. Personalen börjar ta omvägar för att undvika väntrummen och synpunkterna från de som har suttit där i timmar utan en tillstymmelse till att närma sig något. Patienter väntar på vårdplatser. Patienter orkar inte vänta, utan lämnar bygget. Bleka, uppgivna och trötta. På samma sätt ser alltför många i personalen ut. Uppgivenhet är en gemensam nämnare mellan gäster och värdfolk.

Det är en hemsk söndag. Ingen i personalen hinner ta en kort fika för att samla kraft. Middagen bli max tio minuter lång och toalettbesöken skapar ångest över att inte vara ute i verksamheten där och då. Det är vårdpersonalens vardag, på en akutmottagning i vårdkaosets verklighet. Jag lämnar akutmottagningen som den besökare jag har varit. Jag hinner säga ”Hej då” till min gamla kollega, och kommer på mig med att vi bara hann med fyra-fem meningar med varandra under de fyra-fem timmar jag var ett plåster på hennes rygg. Patienter och anhöriga fick lite fler ord, men inte så mycket som hade behövts. Det kalla Sverige manifesterat i en lokal på några hundra kvadratmeter och lika många människor på väg mot något de inte vill veta av.

Samtidigt, i ett hörnrum på Rosenbad sitter en man och tittar på sina siffror. Allt går åt rätt håll. Han mumlar om att omvärlden tittar avundsjukt på regeringens investeringar i välfärd. Han pratar med sig själv om ett Sverige där folk inte känner sig utlämnade och ensamma, om ett land där det finns en grundtillit i samhället, där man får hjälp när man blir sjuk och när man är gammal. Allt annat är bara käbbel…

 

Del 3 följer inom kort, en positiv upplevelse och några förslag…

4 svar på “VERKLIGHETEN I VÅRDKAOSET – DEL 2”

  1. Hej.

    Löfven kanske inte administrerar sådan sjukvård som i Babels Hus, men nog administrerar han Babbels Hus väl?

    Kanske han och hans föregångare som de pajasar och narrar de är tror att Sverige är som en clown-bil?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  2. Tack Fredrik för att du kämpar!!!

    Nyligen bortgångne Kjell Albin Abrahamsson berättade om någon i det forna Östblocket. DDR?
    Personen att det som var värst att leva med var ”den offentliga lögnen”.
    Jag tycker det ligger mycket i ett sådant uttalande. Personligen har jag kanske inget fysiskt att frukta men att se, hur det vi har byggt upp under många generationer nu bryts ned på några decennier, är en plåga.
    Varför sker detta?
    Därför att det totalt korrumperade politikerskrået ser makten, som ett ett övergripande mål.
    Det är klart att vi måste acceptera korkade människor men varför ska de nödvändigtvis dessa styra vårt land.
    Jag har arbetat i inom näringslivet och brukar säga att har du maktambitioner men saknar de intellektuella förutsättningarna, kan du alltid bli politiker eller fackpamp. Det tycks mig som om min hypotes har varit riktig.

  3. Filippa Reinfeldt tillsammans med vårdalliansen har laget grunden till det vårdkaos som vi har idag. Det är inget Quick fix att vända ett budgetunderskott på 72 miljarder.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *