VÄNNER OCH KAMRATER

Vänner och kamrater. Castro har alltid haft en särskild plats i den svenska vänsterns hjärta. De har sett diktatorn som en ideologisk vän och kamrat. Olof Palme var ”hej och du” med Castro, och den svenska vänstern har upprätthållit den traditionen. Den svenska vänstern har också sorg nu när Castro är död.

Jag behöver inte hålla med om allt det du säger, inte heller gilla allt det du tycker eller allt som du tänker. Men jag skulle vara beredd att gå i döden för din rätt att säga, tycka och tänka det du vill säga, tycka och tänka. Demokrati och yttrandefrihet går hand i hand. I en diktatur är det tvärtom. Där är man beredd att ta till tortyr, terror och våld för att tysta de som vill tänka, tycka och tala fritt. I diktaturen är makten beredd att ta med döden på oväntat besök till de som tänker fritt. Under Castros tid som Kubas ledare har det aldrig existerat någon demokrati, ingen yttrandefrihet – bara diktatur.

Castro har dött. Det är landssorg på Kuba. Ett folk som inte vågar jubla sörjer. Ett folk som inte vågar glädjas åt att diktatorn är död gråter. Så brukar det se ut i en diktatur där diktatorn är död men diktaturen lever vidare. Nordkorea eller Kuba, Castro eller Kim Jong-Il – samma sak. Det folk som lider under förtrycket sörjer att en förtryckare har lämnat in. I fallet Castro så delas sorgen av den svenska vänstern. Arbetsläger. Avrättningar. Åsiktsförtryck. Terror. Tortyr. Inget spelar någon roll. Castro är vänsterns hjälte, för han har varit en nagel i ögat på USA. Det brukar räcka för att bli kanoniserad av vänsterfolket.

Det borde vara skillnad på vänner och kamrater, men alltför många i den fria, demokratiska delen av världen tycker att det är rätt att sörja Castro. Samma reaktion uppstod aldrig när högerns diktatorer går bort. Skulle någon förtappad själ till tyckare ha fått för sig att sörja diktatorn Pinochet när han dog så skulle den personen ha kölhalats av allt och alla. Hade någon näringslivstopp gett sig ut och berättat om allt bra Pinochet gjorde för den chilenska ekonomin och det chilenska näringslivet så hade den toppfiguren korsfästs upp och ner av alla och allt. Men när Castro är död, då skall det myspysas och allt det fina Castro gjorde vid makten skall lyftas fram. Lokala fackpampar sörjer. EU:s hövding är extremt respektfull. Diverse stats- och regeringschefer verkar ha rökt på.

Jag mår dåligt av det där, men jag skulle ju som sagt vara beredd att gå i döden för att vänsterfolket – och andra – skall få sörja sin fantastiska diktator på sitt eget speciella sätt. Samtidigt anar jag att de inte skulle göra likadant om jag fick för mig att spåra ur totalt. Det rimmar nämligen illa med att placera en sådan vedervärdig typ som Castro på piedestal. Skillnaden mellan mig och vänsterfolket är att jag föraktar alla diktatorer oavsett placering på någon sorts höger/vänster-skala medan de bara hatar så kallade högerdespoter – ”fascister” – och tycks älska sina ”vänsterhjältar”…

Med sådana vänner och kamrater som Castro borde alla demokrater vara ovänner och fiender.

3 svar på “VÄNNER OCH KAMRATER”

  1. Tja, Kuba sysslar ju i alla fall inte med att byta ut sitt eget folk. Så kubanerna kunde ha fått ett betydligt otäckare politiskt system och betydligt otäckare politiker om de hade haft otur. Det vet ju vi.

  2. Det här borde få även den trögaste av gammelmoderater att vänstern inte är ”meningsmotståndare”. De är fiender som skrattar gott när den nobla ädelhögern muttrar den obligatoriska (för högern) Voltaire-klylschan. Tror du vänstern går i döden för att försvara sina meningsmotståndares rätt att uttrycka sig har du inte varit särskilt uppmärksam.

    Säga vad man vill om Castro, men han kan nog vara en god studie inför framtiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *