UPPROPENS TID

Vi lever i uppropens tid. Idag 1.382 kvinnor från Svenska Kyrkan. För några dagar sedan var det 1.501 kvinnor från hela fackföreningsrörelsen i ett upprop och 4.004 kvinnliga journalister i ett annat. För en vecka sedan handlade det om 1.300 kvinnor från det svenska politiska skrået. För några veckor sedan var det 456 kvinnliga skådespelerskor. Sannolikheten att jag har lyckats missa något upprop är stor. Nästan varje dag levereras nya rubriker om kvinnor som har kan säga ”Jag med” eller ”Me too”. Nästan varje dag dyker det upp ett känt plyte i nyhetsflödet på någon man som har betett sig som ett svin…

Det är mycket nu. Våldtäkter under Finnkampen. Feministiska politiker som Roger Mogert och Lars Ohly kommer ut som snuskhumrar. Journalister och krönikörer som Fredrik Virtanen, Ehsan Fadakar, Oisín Cantwell hängs ut mer eller mindre offentligt. TV-personligheter som Martin Timell får se sin karriär dö. Till och med den kvinnliga radioprofilen Lotta Bromé sitter i skiten, tillsammans med skådespelaren Örjan Rahmberg. Någon kulturpersonlighet med anknytning till Svenska Akademien är i fokus, och innan den här dagen är slut lär någon journalist på Expressen önskat att han hade betett sig annorlunda. Väldigt många har blivit utsatta, och väldigt många har utsatt andra för något som inte är ”okej” – för att använda statsministerns vokabulär.

Det är bra att frågan lyfts upp, väldigt bra – och nyttigt. Men, när något lyfts fram i Sverige blir det snabbt något av en masspsykos. Det här landet klarar inte av den balans som krävs. Antingen ingenting alls eller allt. MeToo-kampanjen har efter spaltmil av artiklar, krönikor och nyhetsreportage skymt andra nyheter. För hur hemskt det än må vara att feministen Roger Mogert har använt sin politiska makt till att kränka kvinnor så händer det en hel del annat som vi borde – eller måste – orka diskutera. Och då handlar det inte om skräckväder eller snösmockor, eller om familjen Wahlgrens underlivsskämtande.

Vi har ett samhällsbygge som faktiskt är på väg att rasa samman, alldeles oavsett vad våra politiker låtsas. Otrygghet som breder ut sig, och som inte bara handlar om en tafsande kollega eller en snuskhummer på krogen som inte fattar ett nej. Sjukvårdens största problem är inte att någon läkare tafsar på en sjuksköterska, trots att det är ett stort och vidrigt problem bara det. Sjukvårdens största problem handlar om för få vårdplatser, för lite personal och fruktansvärda framtidsutsikter för personalen. Vårdpersonalen ser inte en bättre framtid framför sig. Får man flytta in i ett nytt sjukhus så är det byggfusk och felkonstruktioner som man tänker på. Inte de fina konstverken i hisshallen, eller att det är omöjligt för Doktor Tafsholm att ta sig i i kvinnornas omkädningsrum…

Poliser flyr fältet. Upplopp i Uppsala kan inte hanteras av polisen i rikets fjärde största stad. Förstärkningar från huvudstaden blir ett måste. Bilar brinner. Inte en dag utan en liten notis om någon skjutning och någon skjuten i skuggan av en stor MeToo-artikel.

Några tjejer i 10-årsåldern misshandlas i skolan, och hotas med gruppvåldtäkt av några killar i sin klass. Skulle de skvallra skulle de dö, fick tjejerna veta. Tjejerna berättar, men skolan reagerar knappt. Killarna får gå kvar. Rektorn förklarar killarnas beteende med en lek som gått ”överstyr”. Detta händer i en förortsskola samtidigt som vi upprörs över tafsande, kladdande och sexuella trakasserier i Svenska Akademien.

MeToo är viktigt värre. Det handlar om hur vi skall förhålla oss till varandra, respektera varandra. Men samtidigt måste man kunna hålla två tankar – eller fler – i skallen samtidigt. Det har vi helt uppenbart stora problem med här i Sverige. Borde man inte kunna kräva en förståelse för att det som  händer i en mellanstadieklass idag kommer att förfölja oss in i framtiden? Kalla det inte utmaningar. Kalla det för en mardröm…

10 svar på “UPPROPENS TID”

  1. Att en idag vuxen kändiskvinna såg en blottare ”göra helikoptern” för 15 år sedan är mer intressant att ta upp i msm än att småtjejer dagligen, överallt i landet, utsätts för kränkande och ibland riktigt hotfull behandling.
    Tror det beror på bla tre orsaker, det är mer säljande, det är svenska kändisar som varit ”helikopterpilot”, man slipper känna sig rasistisk och peka ut invandrare.

  2. En gång kröp min förre man upp bakom mig och försökte vidröra mina onämnbara kroppsdelar med sina kladdiga fingrar när jag bytte växellåda på traktorn. #jamä.

  3. Du missade 2000 kvinnliga artister och 6000 kvinnliga jurister.
    Annars så tror jag att du fick med de flesta.
    Men å andra sidan så har jag säkert också missat någon grupp.

    Nu väntar jag bara på ett metoo-upprop bland de anställda på migrationsverkets boenden… 🙂
    Men det lär jag nog få vänta på eftersom man ju inte ska peka ut någon specifik grupp – såvida gruppen inte är ”journalister”, ”artister”, ”skådespelare”, ”jurister”, ”kyrkoanställda” eller ”män”.

    Min personliga åsikt om ”metoo” är att det är en pöbel och trams och masspsykos.
    Och vad värre är;
    Det devalverar de som utsätts för RIKTIGA övergrepp.

    Oavsett vad jag tycker om Virtanen och Ohly så är det fakta att ;
    * Virtanen fick sparken utan att vara dömd för något brott.
    * Ohly blev polisanmäld på grund av ett raggningsförsök.

    Det är detta som feministerna förespråkar och hyllar.
    Och ironiskt nog är det även detta som Virtanen och Ohly har ägnat större delen av sina liv åt att hylla och förespråka 🙂

  4. #MeToo verkar att utnyttjas för att skymma undan sådant som verkligen borde lyftas fram i strålkastarljuset ….

    Det bästa med #MeToo är att det främst är ”Goda Människor” tm som fastnar med handen i syltburken/under kjolfållen ….

  5. Uppsala räddades enligt Uppsala Nya Tidning av att några mödrar gick ut och sa åt buset att sluta.
    Vad är en kravallpolis jämfört med en förbannad förortsmor.

  6. Jag sympatiserar med #metoo men det känns ändå lätt surrealistiskt att dag för dag följa dessa ”avslöjanden” som leder till att den ene efter den andre får kicken från sin upphöjda samhällsposition.
    När hade vi sist massutrensningar av personer som varit i fel sammanhang? Stockholms Blodbad 1520?

    Sedan kan jag inte låta bli att undra vad som händer sedan. Kommer de kickade att tas till nåder och få komma tillbaka (efter en ursäkt) eller blir det helt nytt folk på deras gamla platser?

  7. De borde skämmas att komma dragande med gammalt preskriberat tafs. Var de inte modiga nog att säga ifrån för 15 år sedan behöver de inte ödsla syre på att vara gruppmodiga nu. De ett pinsamt självömkande och en självupptagenhet som gränsar till det osmakliga, när vi som påpekats har aktuella händelser som grova våldtäkter och övergrepp på unga flickor att ta i tu med.

    Skämmes, ta mig f-n!

  8. >Arne
    Håller helt med dig i de du skriver.
    Dessutom finns det ju mängder av problem i dagens samhälle som borde vara viktigare att ägna sig åt.
    Men jag är övertygad om att hela den här fruntimmershysterin går ut på att dölja de andra enorma problem vi har i vårt land.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *