UPPLEVELSEINDUSTRIN – HANS LI ENGNELL

Om det är något som avslöjat vår samtid som djupt infantil är det reaktionen på Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. På natten var journalister och reportrar synbart chockade, både i och utanför USA.

Känslorna trumfade den professionalitet som tittare och lyssnare kan förvänta sig. Ett exempel som även diskuterats på Publicistklubben är det när en synbart uppretad Peter Rawet, till vardags ekonomijournalist i SVT, gick hårt åt en stackars Trump-väljare i ett slags improviserat husförhör med syfte att skuldbelägga väljaren. Rawet var förnärmad av Trumpväljaren, men när Sverige vaknade var det tårarna som låg närmast till hands i morgonsofforna. Det talades om världens undergång.

Men det var förstås inte bara i media som koncepten tappades. På universitetet Cornell ordnades dagen efter valet ett ”cry-in”. Studenter satte sig ned för att gråta tillsammans. Kollektiva gråtmöten trodde jag var förbehållna nordkoreaner, men vi lär oss ständigt något nytt om vår egen märkliga samtid.

Reaktionen på Trumps seger säger tyvärr en hel del om vårt känslostyrda moderna samhälle. Det viktiga är hur något känns, inte hur det i själva verket är. Detta avspeglas i all sorts nyhetsförmedling – oavsett om det är en fotbollsspelare som får frågan om hur det känns efter matchen eller en reporter på plats vid ett terrordåd i Stockholm som ombeds beskriva hur ”stämningen” är.

Behovet av att förmedla känslor är raka motsatsen till intellektualitet. Alla, även en sjuåring, kan känna. Betydligt färre kan göra relevanta analyser begripliga för en bred publik. Månne är detta något att reflektera över för en mediebransch som håller på att göra sig alltmer obsolet och en politikerelit som konstant blir till allmänt åtlöje.

Kanske är den kritik jag nu framför helt missriktad. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren brukar beskriva medierna som en del av upplevelseindustrin. Om vi betraktar medierna – såväl regimmedia som kvällspressen och morgontidningarna – ur detta perspektiv blir det lite lättare att förstå varför de agerar som de gör. De är inte till för att skildra verkligheten på ett objektivt sätt, även om vi som nyhetskonsumenter tror det. Deras roll är en annan, nämligen att bjuda befolkningen på en upplevelse. Kort sagt: underhållning.

Om vi biter i det sura äpplet och betraktar medierna för vad de är blir det faktiskt i många fall helt logiskt att de fokuserar på känslor, har braskande rubriker och dramatiserar vissa händelser men tonar ned andra. I underhållningsbranschen, vilket dokusåpatrenden med smärtsam tydlighet visat, behövs inga skarpa hjärnor för att människor ska bli underhållna.

Problemet förstärks av att politiken har gått samma väg. Därmed lever journalister och politiker i ett slags upplevelsesymbios. De finns till för att gemensamt skapa en upplevelse för folket. Konsekvensen är att vi har fått en vänster som hellre gråter än analyserar och en höger som hellre känner än tänker.

Detta förhållande beskriver stora delar av vår samtid. Jag ger mig tusan på att den första frågan som den stora vinnaren respektive förloraren i nästa riksdagsval får är ”hur känns det?”.

12 svar på “UPPLEVELSEINDUSTRIN – HANS LI ENGNELL”

  1. Helt otroligt. Jag tänkte precis samma sak efter senaste terrordådet i UK. Medierna ondgjorde si över rusken att någon populist (underförstått från höger då man inte pysslar med populusm på vänsterkanten tydligen). Samtidigt kunde man både i Aftonbladet och Expressen klicka på länkar till filmer tagna av de som var dör i döden och eländet. När man klickade på länken fick man lite fin reklam för Leo Vegas. Dubbelmoral någon ?

  2. Hej.

    ’Komedia del’avart’ skulle man kunna säja, eller säga.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  3. Svensk MSM följer ofta det som de största tidningsdrakarna på den amerikanska östkusten (t.ex. Washington Post och New York Times) skriver. Symptomatiskt för alla dessa är att de sympatiserar med Demokraterna och etablissemanget samt har mosaiska, globalistiska ägarintressen och stöder Sunni i Sunni-Shia-konflikten i Mellanöstern.

    Mycket av den svenska känslomässiga aversionen på morgonen efter det amerikanska valet 8 nov 2016, förmedlad av svensk MSM, där uppstickaren Donald Trump vann över etablissemangets tillika Demokraternas presidentkandidat krigshetsaren Hillary Clinton, har att göra med denna transatlantiska Följa John-lek.

    I det amerikanska etablissemangets högborg Washington D.C. fick Hillary Clinton 90,9 % av rösterna och Donald Trump 4,1 % av rösterna 2016. (2012 fick Obama 83,6 % av rösterna.)

    Jag lyssnade på valvakan på radion på kvällen 8 november där ”experten” Britt-Marie Mattsson var helt övertygad att Hillary skulle och borde vinna. Men jag, som tidigare gjort mina egna analyser av det amerikanska valet, var mer och mer övertygad att Donald skulle vinna. Jag tänkte också när jag lyssnade på Britt-Marie et consortes, vänta ni bara!

    Så om jag ska beskriva min känslor när jag gick till jobbet i det insnöade Stockholm på morgonen den 9 nov, så är inte skadeglädje ett tillräckligt starkt ord, utan jag måste använda det tyska Schadenfreude.

    1. Ja, den 9 november 2016 var en härlig dag, jag håller med! Jag trodde och hoppades att Trump skulle vinna mycket tack vare att jag lyssnade/tittade på Scott Adams – serien Dilberts skapare – på YouTube. Adams resonerar fortfarande om Trump, hur det går för honom etc. Varför Adams menade att Trump skulle vinna baserar sig på den senares fantastiska övertalningsförmåga ”persuation, ability to persuade”.

      Lyssnar fortfarande på Adams som har hjälpt åtminstone mig att bättre förstå Trump. Han var ju inte mitt första val under primärvalsepoken, det var det Ted Cruz som var, men så som utvecklingen har blivit i dagens USA där förlorarna under inga omständigheter kan acceptera sin förlust, tror jag att situationen kräver en individ med extraordinära förmågor, som Trump, för att styra upp händelserna. Visst är han som en elefant i en porslinsbutik, men är samtidigt en gås på vilken hans fiender kan hälla hur mycket vatten som helst utan att han förlorar fattningen. Det är magiskt att se och uppleva. Inte en dag utan ”Breaking News!!!” Förstår ej hur han orkar…

      Så här i efterhand har det för mig varit väldigt kul att se på de olika amerikanska tv-kanalernas valvakor från 8/9 nov. Snacka om Schadenfreude! Snacka om CHOCK! Härligt…

      Scott Adams är väl värd att lyssna på, även när han talar om annat än Donald Trump. Hans periscope-inspelningar liksom hans egen kanal finns på YouTube.

  4. Ehrenmark nämnde redan på 80-talet hur allt fler frågade hur man ”upplevde sin situation.”

    Jason Witlock talade hos Dave Rubin om hur journalister verkar tro att Twitter är bättre än att prata med vanligt folk. Det är därför de verkar vara så långt bort från verkligheten.

    (Det grämer mig fortfarande att jag kunde ha fått 500 gånger pengarna på Trump.)

  5. Livsstil, kändisar, musik/TV-serier/film, snyftreportage och samhälle/politik; alltihop blir en enda känslosås . Här är ytterligare ett skäl till MSM:s upplage-problem tror jag, utöver att få vill betala för att bli beskylld för rasism och vadvetjag.

    Det är tur att det finns kvar bloggar, typ denna, eller Fristad.

  6. Som Bond-älskare kan jag bara dra liknelsen till filmen Tomorrow never dies. Där agent 007 får möta en Murdock, Bonnier e.dyl. liknande mediemogul som skapar sina egna stories. Det är väl så som västvärldens medier blivit, en ständig återberättelse av vad AP och Reuters rapporterat och ofta har händelsen knappt varit innan kompletta händelsebeskrivningar och analyser distribuerats.

Lämna ett svar till Lars Åhlin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *