TRYGG. TRYGGARE. TRYGGAST.

”Bara för att man känner sig otrygg behöver man inte vara otrygg” stod det i en närmast bisarr nyhetsartikel i gratistidningen Metro. Själv skulle jag kunna kontra med att bara för att man känner sig trygg så behöver man inte vara trygg. Att otryggheten ökar beskrivs med en mörkrädd befolkning, att höstmörkret skapar otrygghet i landet som är tryggast i världen i en tid som är tryggare än någonsin. En psykolog slash författare gör en Magnus Betnér, och relativiserar vår samtid.

När svensk media skall skriva en nyhet om den ökande otryggheten så blir det tydligt varför svensk media är helt i otakt med verkligheten. Rubriken i Metro säger det mesta. ”Var tredje svensk känner sig otrygg: Mörkret kan vara stor anledning”. Inte att det är minst en nyhet om en ny skjutning varje dag? Inte att staden där solen alltid sägs skina har fyra våldtäkter på en helg? Inte att våldet tar och får en allt större plats på våra gator och torg?

Visst, skjutningarna sker oftast när det är mörkt. Överfallsvåldtäktsmännen slår oftast till i mörkret. Våldet på gator och torg är ännu vanligare under dygnets mörka timmar. Alltså beror den tilltagande känslan av otrygghet på mörkret, och inte på allt det andra…

Minst mörker verkar det vara på Gotland, för där är befolkningen minst otrygg. Mest mörker verkar det vara i Västmanland och Skåne, där otryggheten upplevs som störst.

En av mina vänner, en fantastisk ung man kände sig aldrig otrygg. Inte ens i mörker var han orolig, rädd eller otrygg. När vi hördes av fick jag alltid höra att jag var en dystopiker av rang, och att jag borde röra mig mer i verkligheten. Varje gång fnyste jag och berättade att jag minsann rör mig i min verklighet, och att den titt som tätt kan upplevas som otrygg.

Sedan hände två saker som ändrade hans världsbild, och förstärkte min. Hans pojkvän misshandlades, oprovocerat och grovt. Pojkvännen misshandlades för att han var homosexuell, och det var ett hatbrott. Några veckor senare misshandlades och rånades min vän på öppen gata, av en okänd man.

Två tidigare trygga personer är nu mycket otrygga, och det beror inte på novembermörkret. Polisutredningarna är sedan länge nedlagda. Gärningsmännen finns fortfarande ute bland oss. Sådant skapar otrygghet, inte höstmörker. Snacket om ett Sverige som aldrig har varit tryggare känns som en ny käftsmäll på våra våldsoffer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *