TERRORISTKOMPANIET

En av undercheferna på en av landets kvällstidningar hade synpunkter på vad som kommer högst upp i tidningarnas flöden. Svensson blir ju rädd av att läsa om brott, brott och åter brott – oavsett om det handlar om små eller stora brott. En våldtäkt i en avlägsen stad behöver inte sin ”Flash”. Den berör rimligtvis inte några andra än de i den avlägsna staden. Ett nytt mord i Malmö, en nerbränd förskola i förorten – vem behöver bli räddare än de redan är? Varför måste media skrämma upp oss?

Det händer faktiskt att verkligheten är skrämmande, och att nyheter från andra delar av landet och världen. Vi har att förhålla oss till att Sverige är så mycket mer än Ernst Kirchsteigers julbak, Anna Books problem med köksrenoveringen eller att Gunilla Persson kommer skrämma livet ur dvärgarna på Fort Boyard. Jag blir mer skrämd av sådan dynga i det som skall föreställa nyheter än att verkligheten visas upp – oavsett om det är hemma eller borta. Den mest skrämmande nyheten på senare tid fick inte sin ”Flash”. Jag har inte sett någon iallafall.

Tänk om det före detta gröna statsrådet Mehmet Kaplan hade fått kommentera SÄPO-chefens redogörelse om att vi i Sverige numera har över 150 IS-veteraner på svenska gator och torg. Det är inte osannolikt att Kaplan hade kläckt ur sig någon jämförelse om att våra förfäder minsann hade över 8000 veteraner från Finska Vinterkriget som gjorde tillvaron osäker för dem där och då. Det är ett kompani, ett förband med 150 IS-veteraner, som rör sig i det svensja samhället. Inte som en sammanhållen enhet, det är små celler. Dessa 150 medlemmar i det svenska terroristkompaniet – ”Kommando Taimour Abduwahab”? – skrämmer mig. Det skrämmer mig att vi har släppt in dem i Sverige igen. Det skrämmer mig att SÄPO pratar om svåra utmaningar där enskilda och ensamma presumtiva gärningsmän rör sig bland dig och mig.

Stefan Löfven stod i Sälen och pratade om terrorism. Innan han var tvungen att lyfta fram rasist-nazist-fascist-Anton i Trollhättan som någon sorts terroristbalans pratade Löfven om den svenska terrorn i form av Taimour Abduwahab. Löfven konstaterade att vi redan hade haft vår svenska terrorist. Löfven sade ingenting om de svenskbaserade terrorister som var på väg att ställa till med en massaker på Jyllandsposten 2010 när polisen satte stopp för ett blodbad. Löfven nämnde ingenting om att det var svenska medborgare inblandade i terrorattackerna i såväl Paris som Bryssel. Löfven lyfte fram den misslyckade självmordsbombaren Taimour Abdulwahab. Taimour var allt det som SÄPO ser som en svår utmaning multiplicerat med 150. Ensam. Övertygad. Målmedveten. Han misslyckades, men skapas 150 nya möjligheter så kommer vi få se Löfven prata om några andra terrorister i framtiden. Det skrämmer mig. Mycket.

SÄPO vet vilka de skall hålla koll på och varför. Men att hålla koll på 150 möjliga massmördare är en omöjlighet i ett öppet fritt samhälle med en rätt modest säkerhetstjänst med totalt 1000 anställda. SÄPO vet att de har en svår utmaning. Själv funderar jag på om inte ett svenskt ”Guantanamo” skulle vara en rätt bra idé. Där förvarar man de IS-mördare som kommer tillbaka till Sverige. Där utreder man deras sannolika brott i sitt så kallade Kalifat. Där kontrollerar man deras farlighetsgrad. Där skyddar man alla andra från den extremism som det krävs för att kriga för en terrorsekt. I kampen mot terrorn måste det öppna samhället stänga in vissa för att säkra öppenheten och tryggheten för oss andra.

Vi gnällde på Bush då. Vi skulle behöva göra något liknande nu, men ingen kommer att våga. Inte förrän det är försent, inte innan terroristkompaniet har fått träff i målet. Det skrämmer mig mer än en nyhetsflash idag eller imorgon.

Ett svar på “TERRORISTKOMPANIET”

  1. Taimour Abdulwahab gjorde en videoinspelning där han förklarade sin kommande självmordsgärning, som gick av stapeln 2010-12-11. I videon nämner han Islamiska staten (IS) och den svenska Afghanistaninsatsen (ISAF) som motiv till sitt illdåd.

    Det kan man tänka på när svenska säkerhetspolitiker och Natovurmare hävdar att Sverige bäst försvaras i Afghanistan och genom att vår aggressiva, globalt verkande, militära, Natoanpassade expeditionskår IO-14 inordnar sig i USA:s geopolitiska ambitioner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *