TAPANI JUNTUNEN – IDENTITETENS TIDEVARV

För att möta ett mångkulturellt samhälle – som Sverige är idag – behöver svensk identitet idag förstärkas. Den slutsatsen drar Dan Korn, folklivsforskare, i artikeln ”Mångfald kräver en gemensam kultur”. Den gängse tanken i Sverige är idag att genom att tona ner svensk kultur och identitet så möter vi nyanlända bäst, att det då är enklare att möta nya kulturer. Men förmodligen är det precis tvärtom. För att de nyanlända ska ha någonting att förhålla sig till vore det bättre om vi istället framhävde den svenska identiteten.

Tanken är också idag att framhävandet av en svensk identitet bidrar till att utveckla främlingsfientlighet. Jag tror att den idén är kontraproduktiv. Det är mer logiskt att det främlingsfientliga växer fram om man undertrycker den svenska identiteten. En person som är trygg i sin identitet behöver ju inte se andra kulturers identiteter som ett hot. Den mångkulturella politiken riskerar därför att istället bidra till främlingsfientlighet. Den mångkulturella politiken är det största hindret för att få det mångkulturella samhället att fungera.

Den så kallade globaliseringen har politiskt marknadsförts på ett liknande sätt, genom att undertrycka den svenska identiteten. Snarare har pratet om svensk identitet betraktats som något bakåtsträvande. Ännu värre är att hela vårt samhällssystem – staten som är en oerhört stark del av vår identitet idag – har betraktats som ett hinder för det globala. Det är som att rycka undan mattan för någon och sedan anklaga samma person för att vara klumpig för att man faller. Det är undertryckandet av den nationella identiteten som är det största hindret mot globalisering. Det finns naturligtvis människor som inte har ett behov av en stark nationell identitet. Men i det här fallet måste man se hela populationen. Det ligger i globalisternas intresse att det finns en nationell identitet som en majoritet känner sig trygg med.

Att flytta till ett nytt land medför olyckligtvis att både den som flyttat och nästa generation kan uppleva sig rotlös, identitetslös. Den mångkulturella politikens idé är att man ska framhäva minoritetens kultur, och dämpa majoritetens kultur. Logiken är att minoriteter inte ska känna sig exkluderade i samhället. Men konsekvensen av denna politik blir istället att alla blir rotlösa. Men vad händer då med människor som upplever sig själva som identitetslösa? Risken är att man söker sig till extrema ideologier i sin jakt på identitet. Det är förmodligen ingen slump att just Sverige per capita har näst flest IS-terrorister – som åkt ner till kriget i Syrien och Irak – av alla länder i EU. SÄPO rapporterar idag tusentals islamistiska extremister i Sverige, men de rapporterar också om ett ökat antal nazister.

En nationell stark identitet är idag en nödvändighet, för att undkomma extremism. I klansamhällen är religion en stark sammanhållande kraft, men i de västerländska statssamhällena har religionens roll ersatts av andra gemenskaper – den nationella. En nationell stark identitet är inget som exkluderar minoriteter, i synnerhet om den nationella identiteten är baserad på normer och värderingar som växt fram under lång tid. En nationell gemenskap som är baserad på gener och blodsband är däremot inte önskvärd. Ett mångkulturellt samhälle kan omöjligtvis vara ideologiskt baserad på etnicitet.

Ett öppet och fritt samhälle präglat av stora inslag av invandring kräver mer av nationell identitet, inte mindre som är den mångkulturella idén. Den mångkulturella politikens mål är att integration inte ska uppstå, vilket är en helt orimlig målsättning. Identitetens tidevarv är här oavsett om vi vill det eller inte, för majoriteten uppkommer den på grund av den invandring som sker där majoritetens kultur utmanas.

Det är i dessa möten och utmaningar som majoritetens kultur formas och behovet av nationell identitet ökar. Det sker helt oavsett vad politiker säger eller gör. Den ansvarsfulla politiken tar fasta på den process som sker och visar ledarskap, för det som väldigt få vill är att sökandet av identitet ska leda till uppkomsten av extrema ideologier som kommer leda till stora konflikter. För de minoriteter som flyttat hit måste sökandet av identitet mötas upp av en nationell identitet av exakt samma orsak, man kan heller aldrig integreras om det inte finns något att integreras kring.

Tapani Juntunen
Sverigedemokraterna

9 svar på “TAPANI JUNTUNEN – IDENTITETENS TIDEVARV”

  1. Det är ett ganska så bisarrt beteende att först ägna 30 år åt att förneka att det finns någonting svenskt för att sedan sitta och klia sig i huvudet och fundera på hur det kan komma sig att invandrarna inte integrerar sig i det svenska samhället…
    :/

  2. Har jag fel som trodde den borgerliga,konservativa iden om familjen som den minsta sammanhållna delen,är samhällets grundsten. Juntunen tycker att gener och blodsband inte är önskvärd som grund för en nationell gemenskap,men familjen som grund för samhället är ju byggt på gener och blodsband,

  3. Kan bara hålla med dig. Dock skall alla som inte vill hålla sig till de lagar och regler vi har skickas hem med första bästa flyg, och det gäller även ALLA utan riktiga flyktingskäl. Sverige kan inte vara hela världens socialbyrå.

  4. Mycket bra skrivet. Jag har själv ofta tänkt i samma banor
    Jag har själv nästan förlorat min identitet. Jag var förut stolt över att vara svensk, nu skäms jag att komma från toklandet .

    Jag har slutat att känna någon solidaritet med Sverige. Tvärtom, jag avskyr landet, det land som har varit ett fantastiskt land. Ett land där man har haft möjlighet att höjs sig genom idogt arbetande.

    Landet är nu i ett irreparabelt kaos. Vi har sedan länge passerat ” the point of no return”.
    Jag jobbar nu på att fly landet. Jag vill inte med mina skattepengar finansiera våra odugliga, outbildade och jag vill kalla dem för rent ut obildade.

    Jag protesterar så mycket jag kan. Sagt upp TV-avgift, gått ur Svenska kyrkan och avslutat min prenumeration på SvD. Jag tänker fuska så mycket jag kan med det allmänna. Kan somalier, kan jag. (Genom min hustru känner jag till det otroliga fuskandet.)

    Jag kan knappast kallas rasist. Jag är gift med en arabisk kvinna, fd muslim. Min äldsta son bor i USA och hans hustru har en norsk mor och en jamaican (kolsvart) som pappa och den andra sonen bor o Sthlm gift med kvinna med två polska föräldrar. Min fru och jag umgås huvudsakligen med araber. Även de frågar sig till vilket land de kommit. De har flytt från religiöst förtryck men möter nästan mera förtryck här från moralpoliser. Deras barn trakasseras på lekplatsen och i skolan av både muslimska barn och lärare [sic!] Flickorna uppmanas att bära hijab annars hamnar de i helvetet.

    Så jag får väl kallas strukturell rasist!

  5. Sjuklövern (alla riksdagspartier utom SD) röstade i Riksdagen 100602 och 101124 för att följande skulle ingå i Sveriges grundlag, Regeringsformen, 1 kap. 2 §:

    ”Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.”

    Med denna paragraf underförstår och applåderar Riksdagens Sjuklöversvans att Sveriges befolkning ska enklaviseras, eller om man så vill uttrycka det, balkaniseras. Här kan utvecklingen i före detta Jugoslavien tjäna som ett instuderande framtidsscenario.

    I och med grundlagsändringen så är det ”det mångkulturella samhället” som nu ska råda i Sverige, inte något enande och inkluderande nationalstatskoncept. Därmed måste man också i logikens namn tala om den hävdvunna och samhällsbärande gruppen etniska svenskar. Vad som definierar etnisk svensk, kan diskuteras.

    SCB har i alla fall tidigare (före 2000) gjort en tudelad gruppindelning av befolkningen. I den första gruppen ingick inrikesfödda med två inrikesfödda föräldrar. I den andra gruppen ingick resten och beskrivs som folk med invandrarbakgrund. Låt oss anta att den första gruppen motsvaras av de etniska svenskarna, som i dagsläget har en befolkningsmässig majoritetsposition. Kännetecknande för etniska svenskar är emellertid relativt låga fruktsamhetstal. År 2000 var fruktsamhetstalet för inrikesfödda kvinnor med svenskt medborgarskap 1,49 barn per kvinna. Som jämförelse var fruktsamhetstalet 3,10 för kvinnor födda i Asien med utländskt medborgarskap och för kvinnor födda i Afrika med utländskt medborgarskap 3,75 barn per kvinna.

    1970 ingick 90 % av befolkningen i den första gruppen, enligt SCB. Motsvarande andel 1980 var 87 %, 1990 84 %, 2000 80 % och 2008 75 %. Extrapoleringen ca 33 år (= en generation) framåt i tiden bör ge ett andelsvärde som understiger 50 %.

    Det vill säga, de etniska svenskarna kommer med stor sannolikhet att bli en minoritetsgrupp inom en generation på grund av hög invandring, relativt låga och höga fruktsamhetstal i den första respektive andra gruppen samt pga parbildning över gruppgränsen.

    Först när de etniska svenskarna blir i minoritet i sitt eget land kan de med stöd av grundlagen räkna med att statsmakterna börjar främja deras kultur- och samfundsliv.

    Svenska traditioner kommer dock så småningom dö ut, eftersom det blir färre och färre etniska svenskar som kan tänkas slå vakt om dem.

    Nationalstaten konungariket Sveriges sista flämtande hopp står till Åland!

    1. Internationell solidaritet arbetarklassens kampenhet,tillämpas av socaldemokratin och övriga vänstern,men nu omformat till allas lika värde,Sverige blir tummelplats för Hazarer som vill ta över landet,helt ok tydligen,den arbetarklass som socialdemokraterna kämpar för är inte den svenska. De används bara som skatteslavar för sin egen undergång.Tänk om våra 7 klöverpolitiker,satsat dessa hundratals miljarder på svenska barnfamiljer,mera barn uppväxta i svensktalande hem,istället för att lära 18 åringar från Afghanistan svenska.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *