STOCKHOLMSSNUTENS SANNINGAR 2

Mina damer och herrar. I otakt ger er – återigen men med samma stolthet – ”Stockholmssnut”. Stockholmssnut är en av de mest läsvärda twittrarna rörande de ämnen som handlar om polisens vardag. På 140 tecken klarar Stockholmssnut av att ge följarna sin skarpa bild av den vardag som skiljer sig en hel del från det Betnér satt och käbblade om i ett YouTube-klipp, om att Sverige är tryggare och säkrare än någonsin.

”Stockholmssnuten” kommer att berätta om sin och kollegornas verklighet, som den upplevs på plats av de som viger sin arbetstid för att skydda dig och mig, skapa trygghet för oss alla och ibland prioritera fel när tanten kör lite för fort på Centralbron. Det kommer att handla om grubblerier och tankegångar hos en av de med våldsmonopol.

Varsågoda kära läsare. Ännu en samtidsberättelse från Sverige 2016.

Vi har ett förtroende att förvalta!

Som gästkrönikör denna gång kommer jag att beröra några ämnen som bekymrar mig, men även några som skänker mig glädje.

Få har nog undgått att polisens kommunikation har visat vissa brister under sommaren, vilket är oroande och som dessutom riskerar att skada förtroendet. I viss mån har det nog redan skett. Jag är dock fullt medveten om att samtliga befattningshavare som har till uppgift att kommunicera med media har fullt upp när det kommer till att leverera information om aktuella händelser. Jag är dessutom fullt medveten om hur utredningen kan förändra den tidigare utlämnade informationens sanningshalt. Oavsett detta kan en misstro börja gro hos mottagarna, det vill säga er läsare, då man lätt kan få för sig att informationen som lämnas ut av polisen är en medveten förvanskning.

I många fall där polisen fått korrigera sina uppgifter har det handlat om den mänskliga faktorn, helt utan uppsåt att undanhålla adekvat information. Det är viktigt att framhålla. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över hur fundamentalt fel vissa uppgifter visat sig vara i efterhand. Här finns det skäl till att strama upp rutinerna för att undvika detta i framtiden. Ett förtroende står på spel.

Vidare har jag märkt av en sorts ängslighet för att lämna ut ett användbart signalement på aktuell gärningsman. I de fall där denna ängslighet blivit påtaglig rör det sig uteslutande om en misstänkt med utländskt påbrå. Det är uppenbart att det föreligger en rädsla för att mottagaren av detta signalement ska få för sig att alla människor med ett liknande utseende är misstänkt i ärendet eller är en potentiell brottsling i framtiden. Denna rädsla lägger ett hämmande tryck på myndighetens lägesrapportering, vilket åtminstone ger mig en märklig känsla i kroppen.

I all välvilja att inte peka ut en grupp människor ska vi vara fullt medvetna om att allmänheten förväntar sig en korrekt lägesbeskrivning från sin poliskår. I förlängningen är det ju trots allt en gärningsman som åtnjuter ett visst skydd för upptäckt av denna ängslighet. I övrigt tror jag att denna ängslighet är helt obefogad, då jag håller mottagarens intellektuella förmåga högre än att de skulle börja anklaga varje människa med ett liknande signalement för att vara en brottsling.

Positivt är att polisen i Stockholm nu har påbörjat förberedelserna inför den kommande uppgiften att trycka tillbaka kriminaliteten i flera av våra särskilt brottsbelastade förorter. Insatsen har döpts till ”Mareld” och är tänkt att utgöra ett resurstillskott på 300 man. Särskilt glädjande är att man har lyckats få en mycket kompetent polisman som koordinator för verksamheten – en polis som lämnade kåren för ett år sedan i förmån för den civila arbetsmarknaden. Nu är han tillbaka inom polisen, vilket känns riktigt bra.

Många har undrat varifrån dessa 300 poliser tas? Svaret är enkelt: från den övriga verksamheten. Oaktat de hål dessa poliser lämnar efter sig på sin arbetsplats är detta uttag av poliser högst nödvändig. Polisen måste ta itu med den rådande situationen i aktuella förorter, men det kommer att behövas hjälp från hela samhällskedjan. Polis, åklagare, domstolar, socialtjänst och kronofogden har ett gediget arbete framför sig.

Några som måste framhållas i detta gästspel är de poliser som oförtrutet jobbar på, trots det rejäla missnöje som råder. Att omorganisationen inte har levererat har nog de flesta förstått, men få har nog förstått hur svårartad resursbristen egentligen är och vad det innebär för oss som arbetar mitt i det. Visst, polisen flaggar för detta på olika sätt, men om man tar sig en titt i polisens ärendehanteringssystem (STORM), så inser man hur många ärenden som får ligga utan åtgärd alldeles för länge.

Bakom varje ärende finns en anmälare/målsägande. Tanken på hur många som lär känna sig svikna av polisen känns som en sten i magen mellan varven, men vi gör så gott vi kan med de resurser vi har. Givet är att polisen omgående måste resursförstärkas och det räcker inte med civila utredare. Detta behov av nyrekrytering får dock inte innebära en kvalitetssänkning. Jag antar att jag inte behöver förklara varför.

Det var allt för denna gång! Må gott och ha en fortsatt trevlig sommar!

/@stockholmssnut

7 svar på “STOCKHOLMSSNUTENS SANNINGAR 2”

  1. Jag var tvungen att upprätta en polisanmälan för några månader sedan – ett simpelt försäkringsärende, där försäkringsbolaget krävde polisanmälan för att gå vidare med ärendet.

    Det kändes mycket dumt.

    Dels för att jag visste att polisen skulle skriva av ärendet innan jag klivit ut ur polishuset (mycket riktigt, två dagar senare fick jag besked om avskrivet ärende), dels för att denna anmälan tar resurser, både min egen tid plus någon polis/civilanställd ska ta emot ärendet.

    Här finns det potential, kan inte polisen snällt be försäkringsbolagen att inte kräva ”onödiga” polisanmälningar. Vi vet ju alla att situationen för polisen är pressad. Liten tuva stjälper ofta stort lass.

  2. Det var bra information att insatsen Mareld är på G.
    Hoppas att den kompetente koordinatorn även har fått 300 poliser med rätt profil till just den här insatsen. Ibland saknar jag den individuella kvaliten, insatser mot ekonomisk brottslighet kväver en annan profil på poliserna som jag uppfattar det. Vet inte vilket genomslag individens egenskaper vägs in vid rekrytering, skulle inte en större spridning vara en lösning beroende på typ av tjänst?
    En ordningspolis kanske klarar sig med social kompetens och en god fysik. En 112 polis har en helt annan profil och en mordutredare en annan. Hur ser man inom polisen på ”rätt person på rätt plats” när man antar till polisskolan ?

  3. Jag bor i Hisings Backa och har haft anledning att ringa Polisen (112) ett flertal gånger de senaste två åren. Det har gällt ett attentat mot mig med smällare hemma, ett pågående brott (kabeleldning) och skummisar som suttit i en avställd bil på parkeringshus. Svaren jag fått har varit: Vi skickar en bil, vi ska se om vi har någon bil och vi har ingen bil. I inget fall har någon bil dykt upp och därmed inga poliser. Häromdagen såg jag en stulen ommålad (maskerad) dyr skoter. Min första reflex var att ringa polisen, men sedan tänkte jag, varför då? Varför ska jag göra mig det omaket? De kommer ju ändå inte. Ovanför mitt hem cirklar polishelikoptern ofta i flera dagar, så nära är Polisen men ändå så fruktansvärt långt bort.

  4. Blivande politiker ? Det var många floskler på en gång. Har NOLL förtroende för svensk polis.
    Hur många stenkastare har de gripit ?? Noll tror jag
    Nog nu med korvgrillning och dialog, dags att sätta ner foten.

  5. Hej.

    För organisationen har jag ringa förtroende numera; för de enskilda poliser jag träffat har jag desto större, även när jag varit den felande parten.

    Själv hade jag velat se val till polischef, både lokalt, regionalt och nationellt.

    Om inte medborgarna själva får utse den som de ger fullmakt att använda våld mot dem; hur skall de kunna uppfatta våldsmakten som legitim?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  6. Jag vet att de flesta poliser gör ett fantastiskt och självuppoffrande arbete. För det skall de ha en eloge.
    Tyvärr får de dras med skit till höga chefer.
    Vad jag inte gillar är poliser som försöker skyla över vilka gärningsmännen.
    Jag kan bege mig till slumpvis rättegångssal vid slumpvis tidpunkt och kommer med 80-90% säkerhet att möta en 1a eller 2a generationens invandrare.

  7. Jag följer dig Stockholmssnut för du ger vederhäftig och relevant information. Det är ju fullständigt självklart att polisen med de resurser de har måste prioritera och för mig och tror jag många medborgare är första prioritet att ta tillbaka våldsmonopolet. Det finns inget viktigare för samhället och därför bör alla insatser sättas in på att eliminera (läs totalt eliminera) no-go zoner.
    Detta till vilket pris som helst eftersom ett misslyckande är det samma som vårt samhälles kollaps. Därför ta 3000 poliser och inte 300 – vi vanliga medborgare klarar oss under tiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *