STOCKHOLMSSNUTENS SANNINGAR 1

Mina damer och herrar. I otakt ger er med stolthet ”Stockholmssnut”, en av de mest läsvärda twittrarna – som på 140 tecken klarar av att ge följarna en bild av polisens vardag. Den vardagen skiljer sig en hel del från det Betnér satt och käbblade om i ett YouTube-klipp, om att Sverige är tryggare och säkrare än någonsin. 

”Stockholmssnuten” kommer att berätta om sin och kollegornas verklighet, som den upplevs på plats av de som viger sin arbetstid för att skydda dig och mig, skapa trygghet för oss alla och ibland prioritera fel när tanten kör lite för fort på Centralbron. 

Varsågoda kära läsare. En samtidsberättelse från Sverige 2016. 

Stockholmsnatt

Efter ett antal splittringar och en ständig, nästan manisk, känsla av att behöva hålla uppsikt efter föremål som kastas mot oss, börjar den karaktäristiska smaken i munnen att infinna sig. En smak av järn. Röken från brinnande bilar gör sig kraftigt påmind. Denna ständiga rök. Glasögonen som skyddar mot grön laser immar obarmhärtigt igen.

Det jag hör är ett massivt hat. Människor som skriker okvädningsord, upphetsade läten, skrik som gör gällande att vi ska sticka därifrån. Ljudet från stenar som träffar våra fordon. Ljudet av stenar som träffar våra kroppsskydd. Hundskall. Kollegor som skriker ut sin kommunikation sinsemellan. En ständig radiotrafik i örat.

Det jag ser är brinnande bilar. Blåljus. Kollegor. Människor utspridda över hela området. Människor i ständig rörelse. Människor som tar sats för att kasta en sten, en flaska, en Molotov cocktail. Människor som med all tydlighet signalerar att de vill skada oss. Knutna nävar. Ett obeskrivligt hat.

Det jag känner är en massiv trötthet över dessa återkommande situationer. Beslutsamhet. Ilska. Men även en förundran över att så små områden kan få ihop så många deltagare för ett krig mot polisen.

Resultatet är ofta detsamma. Några skadade kollegor. Sönderslagna polisbilar. Några gripna gärningsmän. Några sprayade med pepparspray och slagna med batong.

När man kommer hem går man runt till familjemedlemmarna som ligger och sover. Lägger på ett täcke, lägger upp en nalle som hamnat på golvet. Ger alla varsin puss. Känner doften av obeskrivbar kärlek.

Stelt lägger man sig i sängen. Tar ett djupt andetag. Försöker bortse från de hårda hjärtslagen som gör sig påminda. Innan kroppen tillåter sömnen att breda ut sig har mängder av tankar passerat – tankar som är allt annat än stressreducerande. Man vet att nattens arbetsinsats ska bedömas av ”experter” i morgondagens media och sociala medier. Allt ifrån att vi provocerade fram situationen till att vi ”som vanligt var passiva och odugliga”.

Tack och lov är jag van.

@stockholmssnut

10 svar på “STOCKHOLMSSNUTENS SANNINGAR 1”

  1. Tack för en levande beskrivning av en fruktansvärt sorglig situation!

    Jag vet att ni varken är odugliga eller provocerar fram situationen. Men hur ska ni kunna kämpa på två fronter?

    Ligisterna och våldsverkarna skulle ni med lätthet kunna fängsla och straffa om ni bara fick tillräckligt med medel i form av personal, vapen och befriande direktiv. Men om ledningen inte ger er detta? Hur då göra?

    Jag tycker att det är djupt stötande att det kastats sten mot polis, brandkår och ambulans, eldats utryckningsfordon och till och kastats handgranat mot polisbil!

    Att detta inte lett till att några ligister blivit skjutna, några blivit av med sitt medborgarskap, att flera sitter av sina långa fängelsestraff o.s.v. är dock ännu mer stötande.

    Jag undrar om ni inte kämpar mot fel front…

  2. Tack alla poliser för att ni finns, inte bara i Stockholm utan i hela landet, trots en chef som ej är utbildad bara tillsatt efter partiboken önskar att alla kvinnor fick ha ett vapen

  3. Satt och tyckte synd om mig själv. Efter denna text fick jag ett nytt perspektiv. Fortsätter dagen lite mindre fylld av självömkan.
    Tack : )

  4. Hej. Kämpa på för vi behöver sådana som dig och dina modiga kollegor. Jag tycker det är bra att fler och fler poliser träder fram och beskriver ert arbete och arbetssituation.

  5. Välformulerat och obeskrivligt sorgligt. Ett Sverige som på alla sätt och vis är på väg ned mot avgrunden. Men i TV står man i debatt program och relativiserar det hela med att ungdomarna har hamnat i utanförskap. Själva hånskrattar de och tappar respekten för den skötsamma delen av Sverige ytterligare.

  6. Ni poliser gör ett fantastiskt jobb, och vi”normala” människor som uppskattar er, är oerhört tacksamma för er insats och att ni står ut.

  7. Tack för att ni står ut! Hade själv nog inte klarat en enda dag med Dan Eliasson som chef och den svenska journalistkåren som alltid drevar mot de som ska skydda oss. För att inte tala om arbetssituationen du beskriver.

    En fråga: skulle det inte vara en bra idé att i lönndom spela in vad som försiggår ute i stenkastarbygd? Jag inser att det inte vore ett bra karriärdrag att publicera inspelningarna i närtid men det skulle ju gå att spara dem och lägga ut dem efter ett par år, när någon eller några poliser har gått vidare till andra jobb och ledningen inte vet vem de ska misstänka för att ha gjort och läckt ut inspelningen.

    Video är förstås svårt att filma i smyg men ljudinspelningar är möjliga att göra utan att någon märker något.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *