SÖNDAG MED SPRÅKPOLISEN

Den som följer den här bloggen anar nog – eller vet – att det finns väldigt mycket som jag stör mig väldigt på. En bitter farbror i sina sämsta år, missnöjd med mycket och sällan nöjd med något. Oftast tycker jag nog att det finns skäl för mitt gnäll, men så har vi det där med att jag ibland träder in i rollen som den där språkpolisen. Jag sårar dyslektiker i vänkretsen. Jag kokar över de uppenbart lågbegåvade som skriver ”Stadsminister” på Twitter eller Facebook. Men det jobbigaste som självutnämnd språkpolis är det här med ”de” och ”dem”. Det är ett dråp på det svenska språket, och det kan göra mig vansinnig.

”Dem var nöjda med valresultatet.” Den meningen gör ont i mina ögon, på riktigt. ”Dem”? ”Det bästa dem kunde göra var att lära sig svenska.” Sådant gör också ont i själen på den självutnämnda språkpolisen. Är det så förbannat svårt att göra rätt, skriv då ”dom” istället.

Jag blev språkpolis i högstadiet, på den dåvarande Bergaskolan i Rönninge. Innan jag träffade Ann-Marie Wiberg var jag rätt ointresserad av det svenska språket och hur man kunde använda orden. Hon förändrade allt det där, och svenska blev ett favoritämne. Men i takt med att jag blev allt bättre, blev jag även allt mer intolerant mot dem – inte de – som inte brydde sig.

Jag vet att jag inte är felfri. Det dyker upp stavfel på den här sidan, och ibland är meningarna helt obegripliga. Men jag kan det där med de och dem iallafall. Ann-Marie lärde mig ett tips som jag har tagit med mig genom livet som språkpolis.

”Dom” är talesspråk. ”De” och ”dem” skriver man om man vill göra rätt. Många är de – inte dem – som gör fel. Ibland känns det som om de – inte dem – som gör fel gör det bara för att retas. Men så kan det inte vara. Allt handlar om okunskap, om en oförmåga att se vad som är rätt och vad som är fel.

Använd ”de” om det skulle ha funkat med ”vi” i meningen. Använd ”dem” om det funkar med ”oss”. Så enkelt är det.

”Ibland känns det som om oss – inte vi – som gör fel gör det bara för att retas. Men så kan det inte vara. Allt handlar om okunskap.” Det där lät inte klokt, eller hur? Det gör ont in i märgen på språkpolisen.

Det är alldeles för mycket politiskt gnäll på I otakt. Idag fick Ni nöja Er med lite språkligt gnäll. Man måste variera sig för att vara intressant, har jag hört.

Men Trevlig söndag på Er, kära läsare. Nästa söndag avser jag att ta upp det här med ”Stadsminister”. Tills dess får ni stå ut med politiskt gnäll…

23 svar på “SÖNDAG MED SPRÅKPOLISEN”

  1. Det senaste missfostret är att man inte kan göra skillnad på egen och egna. Public service ska ju vara ett språkligt föredöme, men det dröjer inte många minuter förrän någon säger egna när det borde vara egen.

  2. Fel!
    Det heter ”mot dem, som inte brydde sig”.
    Du kan heller inte säga eller skriva ”mot vi/mot jag” i något sammanhang, eller hur?
    ”Dem” är här i objektsform, inte i subjektsform, eftersom det föregås av prepositionen ”mot”.

      1. Enligt Språkriktighetsboken från Svenska språknämnden är både ”intolerant mot de som inte brydde sig” och ”intolerant mot dem som inte brydde sig” korrekt och fungerar beroende på om man ser ”dem” som objekt till prepositionen ”mot” eller om man ser ”de” som subject till ”inte brydde sig”.
        Och erkänt, det fungerar dåligt med ”intolerant mot jag som inte brydde mig” eller ”intolerant mot vi som inte brydde oss”. Regeln med att byta ut ”de” respektive ”dem” mot ett annat pronomen av samma typ fungerar ofta bra, men det är inte en vattentät regel och det finns en hel del exempel (även om jag inte kommer på något just nu) där det är långt ifrån solklart vilket pronomen som är det rätta.
        Och andra sidan förekommer en del fel där det är solklart men som ofta slipper igenom därför att man t.ex. blandar ihop konjunktioner och prepositioner och därför skriver ”vi och dem”.

        1. Svenska språknämnden har fel, helt enkelt.
          Och det är illa.
          Mycket illa!

          Visst kan man omformulera, men då får man fortsätta, och det blir knappast bättre svenska av det.

          Från: ”Men i takt med att jag blev allt bättre, blev jag även alltmer intolerant mot dem som inte brydde sig.”

          Till: ”Men i takt med att jag blev allt bättre, blev även de som inte brydde sig i stigande grad föremål för min intolerans.”

          Verb-konstruktioner är ofta lättare att begripa, och ger ett mera flytande språk, än substantiv-konstruktioner.

          Men i ett fall som detta är frågan nog främst vad man vill betona. Är det den egna intoleransen, eller de andras slarviga ointresse, som är själva poängen?

    1. Båda alternativen är faktiskt korrekta. De kan nämligen vara bestämd artikel i en konstruktion där själva substantivet utelämnas.

  3. Något som retar mig ofantligt är att svenska människor inte längre verkar begripa skillnaden mellan ”var” eller ”vart”. ”Vart” kan man läsa om det?, visar ”vart” skåpet ska stå, etc. i all oändlighet. I TV, i tidningarna, i kommentarsfälten på fora. Det verkar på mig, som bott i utlandet i 40 år vara skolan som inte gör ett skvatt för att utbilda eleverna längre. Tur man flyttade från Sverige igen efter fem år av förfasande.

    I övrigt: Eloge till denna utmärkta blogg!

  4. En rekommendation (för skademinimering om man exempelvis måste skriva en del i sitt yrke) till personer som har problem med subjekts-/objektsform är att skriva talspråk istället. D.v.s konsekvent använda ’dom’. Att skyla ett smärtsamt fult fel (instämmer helt med bloggaren, det gör ont) med ett lite mindre fult.

    Detta kräver doch självinsikt så man skall nog inte göra sig besvär att försöka hjälpa en journalist…

  5. I detta sammanhang skulle jag vilja passa på att dra en liten anekdot från tiden före cis-personer rasifieringshjärnspöken, genuscertifikat och översättningsgrodan ”alla människors lika värde”, nämligen från vikingatiden då en karl var en karl. När vikingarna kom till England och bosatte sig där så påverkades också det anglosaxiska språket av fornnordiskan (dvs, det språk vikingarna talade).

    Tugget bland språkvetare brukar vara, att ju mer centrala ord i ett inhemskt språks centrala ordförråd som påverkas av ett inlånat språk, desto större är den språkliga och/eller kulturella påverkan. I ett språks centrala ordförråd ingår oftast namn på kroppsdelar och pronomen.

    De engelska pronomina i tredje person pluralis ’they’ och ’them’ är inte inhemska utan inlånade från fornnordiskan (old norse) under vikingatiden. De inhemska varianterna som byttes var förmodligen långa eller otympliga, vilket gjorde det mer befogat att byta ut dem mot de fornnordiska varianterna. Så den fornnordiska påverkan på det engelska språket under vikingatiden har varit relativt stark.

    Därför finns det också historiska skäl från vikingatiden, och som får en att känna en viss stolthet över våra förfäders bravader, varför vi ska upprätthålla kasusdistinktionen mellan subjekts- och objektsformen i pronomen 3:e pers. plur. i skriftspråk.

  6. Jag är också språkpolis. Men med ålderns rätt så mästrar jag inte så många längre. Så länge jag fattar vad folk menar så får språkfel passera.

  7. Det här var svårt. Får läsa några ggr. Jag tycker att svenska språket är inkonsekvent. Jag kan gämföra med norska den är mer konsekvent.

    1. Har du sett Finn-Erik Vinjes språkblogg – http://www.finnerikvinje.no ?
      Han diskuterer ’de’ og ’dem’, og mange andre språklige problemer.
      Professor emeritus i nordiske språk, har blant annet i en årrekke undervist på Stockholms universitet (heter det så?).

  8. Det kommer bara bli värre. Svenskan i våra medier är på en infantil nivå för att både barn och nyinvandrade skall begripa vad som sägs. I vår iver att vara lättbegripliga utarmar vi vårat eget språk så vi tillslut inte har några nyanser kvar utan grymtar oss fram som en korsning mellan Zlatan och en brunbjörn. Kvar blir bara missförståndet och en oförmåga att tala med varandra. Jag menar, vi har juridiskt skydd för minoritetsspråk såsom jiddisch och romani men svenskan har gått bra att misshandla lite hur som helst och ändå kalla det för svenska.

  9. Jag störs också av att folk inte kan skilja på ”de” och ”dem”. Jag tror emellertid att det finns en underliggande problematik som är långt värre än själva språkfelet i sig.

    Vid en del tillfällen har jag på ett enkelt sätt försökt förklara för folk hur orden ”de” och ”dem” ska användas. Jag har då upptäckt att påfallande många svenskar, såväl ungdomar som vuxna – trots genomgången grundskola och gymnasium och i vissa fall även universitets-/högskolestudier – inte förstår basala grammatiska begrepp som ”pronomen”, ”subjekt” och ”objekt”.

    Folks problem med ”de” och ”dem” avslöjar alltså att svenskundervisningen i svenska skolor sjunkit till en katastrofalt låg nivå. Sannolikt är detta också en delförklaring till att allt färre svenska skolungdomar väljer att studera främmande språk förutom engelska. Om man inte lärt sig grundläggande grammatik på sitt modersmål blir det väldigt svårt att lära sig främmande språk.

  10. Var = platsangivelse
    Vart = fråga om riktning
    Nutidens språk, även i MSM tycks ha rationaliserat bort ordet ”var”. Detta stör mig oerhört.

  11. Ämnet språklära tycks ha försvunnit från den svenska läroplanen (hade själv Bc i ämnet under någon tid på realskolan, men kom senare till bättre insikt). De personer som skriver ”dem” i stället för ”de” som objekt har, förutom att kanske inte veta skillnaden på subjekt och objekt, inte klart för sig hur modi dativ och ackusativ används. Personliga pronomenet ”de” kan vara subjekt i nominativ eller ackusativobjekt, i bägge fallen pluralis, medan likaledes ”dem” är dativobjekt tredje person pluralis. Jag ser ibland ”dem” användas som subjekt i singularis, i tidningar som kostar tusenlappar att prenumerera på, lite häpnadsväckande hur man tänkte då, och nu har vi ännu inte nämnt genitiv; hur ofta används idag ”dess” och andra genitivformer?
    Var och vart: ”vart” är det som är kvar när man avkortat ”varthän”, vars betydelse är tydlig. Vill man testa mot något främmande språk som nämndes i en kommentar, rekommenderas tyska, som har full kongruens mot de svenska fall som nämns här, men är tydligare: wohin=vart/varthän (wo gehst du hin?). Men, liksom i allra högsta grad i svenskan, finns också i tyskan utvecklingen att ”der Dativ ist dem Genitiv sein Tod”.

  12. Bra rutet där! Man borde införa särskilda straff, gärna med medeltida inslag för dom dem dessa (alltså va fan?) som misshandlar svenskan.
    Min käpphäst är onödiga ord.
    Ta kontext t.ex. Som betyder sammanhang, varken mer, varken mindre. Används gärna av fåntrattar som vill göra sig märkvärdiga.
    Eller Krispigt.
    Det där jävla ordet kan betyda vad som helst. Jag har sett ”krispig sommarnatt” i samma konte………sammanhang som ”krispig jordgubbe”.
    Hata!
    Men värst av allt: Hen.
    Pådyvlat oss av radikalfeministiska besserwissrar med så uppblåsta egon att dom omfattar hela mänskligheten.
    Använd ”denne” för bövelen om man nu prompt måste ha en könsneutral benämning ( ja varför måste man ha det egentligen?).
    Nu måste jag vila ner blotrycket en stund.

    1. Jag håller med om att grov misshandel av svenska språket skulle vara straffbar.

      Jag tycker också att vissa ord är onödiga, speciellt när man slänger sig med utländska, oftast engelska, ord i meningar på svenska. I de flesta fall finns det ju svenska ord för det man vill ha sagt.

      Det var väl Gunnar Sträng som en gång ondgjorde sig över bruket av utländska låneord: ”Varför använda svårbegripliga utländska låneord när det finns en adekvat inhemsk vokabulär.” Ungefär så tror jag han. Just detta ordval var kanske inte så lättbegripligt men jag väljer att se det som ironi från hans sida.

      Jag håller med om din åsikt om otyget ”hen”, ett totalt onödigt ord. Fast att använda ”denne” i stället är jag lite tveksam till. Är inte ”denne” maskulinum och ”denna” femininum? Nu finns det ju två kön så en könsneutral benämning är överflödig, ”han” eller ”hon” tycker jag är fullt tillräckligt.

      En annan företeelse som ger mig halsbränna och högt blodtryck är särskrivningar, eller ”sär skrivningar” för att förtydliga.

  13. I min roll som språkpolis måste jag i all välmening ingripa mot ”talesspråk” och ”tills dess”. Det bör stå ”talspråk” respektive ”till dess” eller ”tills”. ”Tills” är en sammandragning av ”till dess”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *