SNÄLL, SNÄLLARE, SNÄLLAST

Från ett tangentbord i medeltidsstaden Visby trummas det ut ett budskap om att det är extremt att vara snäll, att snällismen är dagens paria. Mannen bakom budskapet är – nästan naturligtvis – Anders Lindberg på Aftonbladets ledarredaktion. Det handlar om hur man är när man är snäll, vem som är snäll egentligen och vem som är elak. Jan Björklund är ofta elak i Anders Lindbergs värld, ännu mer så efter sitt tal i Almedalen. Anders Lindberg själv är både snäll, snällare och snällast i sin egen lilla bubbla.

Själv tycker jag ungefär som Jan Björklund om det han får kritik för av den alltid lika snälla ledarskribenten och är därmed en elak jäkel. Själv lever jag ju i villfarelsen att jag ändå är rätt snäll när jag viker tre och en halv vecka för att plåstra om skadade innebandyspelare på ett läger istället för att mingla med landets samlade elit av snälla och elaka tyckare och tänkare i Visby. Det som avgör om man är snäll eller inte är vad man säger, tänker och tycker om samhällsutmaningarna…

I min värld är det betydligt snällare att lyfta fram problemen kring hedersvåld, kring ett patriarkalt synsätt som är lika gamla och äldre än Visby Ringmur. Det är elakt att tysta ner problemen, att inte låtsas om att det är som det är i synen på kvinnan och kvinnans fri- och rättigheter i vissa invandrade gubbars sinnesvärld. Men Anders Lindberg tycker tvärtom, om jag förstår honom rätt.

I Anders Lindbergs värld är det är snällt att dalta med stenkastande ungdomar i utanförskapsområdena och det är elakt att tycka att polisen borde få större befogenheter och resurser för att hålla ordning. Det är snällt att tycka att språktester är skit, att inte se hur det ser ut i de svenska skolorna och klassrummen, att vara emot kärnkraft och NATO. Det är elakt att förstå att språket är en av huvudnycklarna in på arbetsmarknaden. Det är elakt av läraren att sno elevernas mobiler när de lägger fokus på en skärm istället för på lektionen. Det är inhumant att ha krav, och det är humant att vara kravlös.

I min elaka värld är det elakt att vara så snäll att man blir dum, korkad och naiv. Det är extremt att blunda för utmaningar, problem och kaos. Med min elaka livsåskådning är det faktiskt snällt att prata om det som Jan Björklund pratade om igår, om verkligheten som den ser ut – där det finns förklaringar till sjunkande skolresultat i det som Lindberg inte vill se. Det är allt annat än snällt att fortsätta leva i overkligheten, som man uppenbarligen gör på världens snällaste ledarredaktion…

8 svar på “SNÄLL, SNÄLLARE, SNÄLLAST”

  1. Man kan ofta se på människors hundar hur ”snäll” ägaren är. Ouppfostrad eller kanske till och med en aggressiv hund = ”snäll” uppfostran och mycket godis i tid och otid. Att korrigera hunden när den beter sig illa anses numera i hundkretsar vara inhumant, särskilt i Sverige, det ”snällaste” folket i världen. Likadant med barnuppfostran.
    Men vem har sett en hund ge en annan hund godis när den gjort något bra? Nej hundar uppfostrar varandra på ett tämligen brutalt sätt.

  2. Fast Jan Björklunds åsikter om skolpolitiken bör man väl inte ens lyssna till? Han var huvudansvarig för densamma under 8år då allt bara blev ännu sämre. Hans förtroende inom skolpolitik är helt förbrukat. Han vet inget, förstår inget och saknar insikt.
    Det betyder inte att du i ovan har fel, bara att FP/L som skolpolitiksparti helt enkelt inte går att ta på allvar. Alls.

  3. Hej.

    Ett par principer Lindberg inte känner till:

    Vålla inte lidande.
    Förstör inte det som du lever av.
    Varnad är väpnad.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  4. Att vara snäll är lätt. Att vara god är svårt.

    Godhet kräver intelligens, civilkurage, kunskap, logisk förmåga och moralisk kompass. Snällhet kräver ingenting av detta.

    Den som i varje enskild situation väljer den snällaste vägen, kommer i det långa loppet att ge upphov till mycken ondska.

    Sverige de senaste 30 åren fungerar utmärkt som illustration.

    1. Hej.

      Bra sagt, och sant. Om du inte misstycker lägger jag din formulering i min retoriska verktygslåda.

      Kamratliga hälsningar,
      Rikard, lärare

  5. Det som är intressant med Lindberg – och många andra ledarskribenter också för den delen – är att vore de enskilda bloggare så hade de aldrig blivit lästa.

    Ingen hade överhuvudtaget brytt sig om deras dravlande om de hade varit tvungna att stå för sig själva. Som enskilda skribenter utan plattform hade de blivit lika välbesökta som politism.se.

    Dessa individer är fullständigt beroende av sin plattform, i Lindbergs fall Aftonbladet. Utan Aftonbladet hade ingen läst Lindberg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *