SMÄRTAN

Det gör ont att leta nyheter. Ibland gör det väldigt ont. Igår kväll satt jag och torkade tårar, efter att ha läst en nyhet om den svenska sjukvårdens ‘prestationer’. Nu på morgonkvisten var det dags igen. Smärtan över situationen i den svenska sjukvården är ihållande och kronisk. Om vi får ont bara av att läsa om hur små, oskyldiga barn lider i den svenska vården, hur ont har då inte deras föräldrar? Barnen själva? Vårdpersonalen som känner att de inte räcker till, och vet att stressen föder misstag? Den smärtan…

I januari 2017 läste jag ett uttalande på sociala medier, avsändaren var landets sjukvårdsminister. Statsrådet Strandhäll kallade alla nyheter om en underpresterande vård för falska nyheter, och lyfte fram en vård i världsklass. Det var så sent som i januari 2017. Tyckte man inte som statsrådet Strandhäll var man faktaresistent, enligt ministern. Nu är det lite andra budskap från Strandhäll, men jag som slet i vården då minns smärtan över att den ansvariga ministern inte ville kännas vid vår arbetssituation, eller patienternas lidande.

Igår läste jag om 3-åriga Molly. Molly hade fått sitt ena öga bortopererat på ögonsjukhuset i huvudstaden. Orsaken var att Molly hade cancer i ögat, en liten 3-årig flicka. Smärtan och medkänslan slog till med full kraft. Men Molly hade ont efter operationen, och svårt att kissa efter ingreppet. Personalen på ögonsjukhuset är inga specialister på barn. De finns någon kilometer norrut, på Nya Karolinskas barnklinik – Astrid Lindgrens barnsjukhus. Man valde att skicka Molly dit för att ge henne en bättre vård. Kanske en urintappning i ett lätt rus? Molly skulle tas om hand av de som kan barn.

Men Molly fick vänta, vänta och vänta. På en hård brits, med ett bandage över ögat, med sin smärta och sin upplevelse av svensk sjukvård. Molly fick vänta i över sju timmar, innan man lyckades trolla in henne på en plats som är en bristvara i svensk sjukvård. Molly fick vänta tre timmar på smärtlindring. Föräldrarna upplevde personalen som ignorant och otrevlig. Jag tror att det föräldrarna fick se var en stressad personalstyrka, på väg att krascha inför övermakten.

Idag var det dags igen. Molly 3 år var Anna 4 år, med betoning på var. Anna finns inte längre, och så var det dags för ännu några tårar. Anna blev bara fyra år. Anna hade ont i sin mage under en stor del av sitt korta liv. Orsaken fann man först vid obduktionen. Njurcancer. Anna, 4 år, hade ont i magen men läkarna missade hennes cancer. Nu anmäler sig Region Västernorrland – där Anna och hennes familj bodde – sig själva till Inspektionen för vård och omsorg. Det lindrar tyvärr inte någon smärta…

Regionens egen analys av hur Anna kunde få dö av en cancer som ingen hade upptäckt visar på en kedja av misstag. Analysen visar ”på brister i kommunikation och information vid överföring av patienter mellan olika sjukhus, både vad gäller åtgärder och planering av insatser. Vidare ses felhändelser i kontroll och analys av laboratorieprover, brister i dokumentation och rutiner för handläggning av diabetes hos barn samt brister i utbildning och kompetens för omhändertagande av diabetesbarn”. Kortfattat så fattade man inte vad man gjorde, eller hur man gjorde det…

Det gör ont att leta nyheter, och smärtan blir extra svår när det handlar om smärta och lidande hos små barn. Svensk sjukvård sviker barnen, deras föräldrar, syskon, släktingar. Svensk sjukvård levererar inte så bra som vi kan kräva. Nu väntar vi bara på att regeringen efter snart fyra år vid rodret skall låtsas ta ansvar och försöka göra något åt den vårdkris som man inte behöver vara någon apokalypsmånglare för att prata högt om.

12 svar på “SMÄRTAN”

  1. För jävligt att du hela tiden haft rätt ang sjukvården och för jävligt att du fått så mkt skit för att du lät fingrarna spela över tangenterna och berättade sanningen, nu när verkligheten börjar hinna upp förnekarna hoppas jag de tycker det känns för jävligt.

  2. Och Strandhäll sitter kvar. När jag ser henne undrar jag alltid vad hon knaprar. Hon verkar speedad på nåt sätt.

  3. Seså, häng inte läpp! (S) blir återvalda, höjer skatten rejält och så blir vården bra igen. Vi går en ljusnande framtid till mötes, tror jag. Javisstja, det har prövats ett antal gånger förut utan att något blev bättre, det blev inte ens oförändrat utan bara sämre. Aha, då måste lösningen vara att välja bort (s). Jo, jag vet att Alliansen styr i Stockholm. Å andra sidan är vården i Stockholm bättre än i övriga landet. Inte bra men bättre än i övriga landet.

  4. Det verkar som svenska skattebetalares resurser inte är oändliga.

    Sjuklövern har faktiskt blod på sina händer, de är svenskarnas bödlar. Det allra yttersta ansvaret för ett lands valda ledare är att hålla sitt folk så säkert det går, och de har svikit detta ansvar kapitalt.

    Nu ber de om förnyat ”förtroende” och bjuder över varann, med några hundralappar hit och dit, medan de skjuter Sverige i sank. V

    Ge dem inte förnyat förtroende, byt ut ledare som hatar er alla dagar utom en vart fjärde år.

  5. Det är beklagligt hur svåra sjukdomar ökar även bland små barn. Men man måste också söka efter orsaker. Är det något i vår miljö som orsakar detta. Kvinnor röker mer än förr? använder mera alkohol? I vilken omfattning har mödrarna använt mobiler eller liknande strålande apparater? Det finns mängder av gifter i vår omgivning, plaster, kemikalier i nya kläder m.m. och barn är alltid känsligare än vuxna.

  6. Jag tillbringade nyligen c:a 10 timmar på en akutmottagning i en av Sveriges större städer tillsammans med en svårt sjuk anhörig i 80-årsåldern. Det var så länge vi fick vänta innan personen jag var i sällskap med fick en vårdplats. Under tiden fick jag göra sådant som egentligen är sjuksköterskornas och undersköterskornas arbete, t.ex. att hjälpa den sjuka personen på toaletten, se till att hen fick något att äta och dricka, se till att hen fick smärtstillande och febernedsättande medicin osv. Personalen verkade göra så gott de kunde och bad om ursäkt för den kaotiska situationen.

    Det som skrämde mig var att det inte rådde några extrema omständigheter. Det var en vanlig vardagskväll på akuten. Det hade inte inträffat någon stor olycka med många skadade, eller någon annan ovanlig händelse som plötsligt krävde stora resurser. Ändå fick man nästan en känsla av att befinna sig på ett sjukhus i något fattigt tredje världen-land.

    Jag kunde inte låta bli att undra: Hur skulle situationen ha sett ut om något extremt inträffat, exempelvis en seriekrock på motorvägen med ett antal allvarligt skadade, eller – hemska tanke – ett islamistiskt terrordåd i stil med Rakhmat Akilovs vansinnesdåd i Stockholm förra året? Om normalläget är kaos, hur ser det då ut när en extrem händelse inträffar och organisationen verkligen sätts på prov? Finns det överhuvudtaget några säkerhetsmarginaler eller extra resurser att ta av i ett sådant läge?

    Nästa tanke blev föga oväntat: Är det för detta vi betalar världens högsta skatter? Vart går egentligen de pengar som borde gå till samhällets mest basala funktioner, dvs. sådant som välfungerande sjukvård, äldreomsorg, polis- och rättsväsende?

    1. Tyvärr tog säkerhetsmarginalerna slut redan för några år sedan. När jag lämnade sjukvården för knappt två år sedan hade botten gått ur redan. Det finns inga resurser längre för att hejda förfallet. Det är inte pengar som fattas i första hand. Det är förmågan att använda dem på ett klokt sätt. Landstingen lägger pengar på sådant som de skulle hålla sig borta ifrån. Tyvärr är politikerna och deras halvförståndiga tjänstemän inte längre kapabla att se till vårdens behov. De hoppas och tror fortfarande att personalens lojalitet med de sjuka ska rädda situationen. Jag tror inte att det är möjligt längre.

  7. Ännu en bit in på åttiotalet hade vi en sjukvård som motsvarade den uppoffring som dom avsevärt lägre skatterna utgjorde. Nu med åtskilligt högre skatter, dör barn och andra för att sjukvården inte har kapacitet att ta hand om dom. Vad har vi fått för land . Folket ska enbart mjölkas på pengar och inte räknas annat än på valdagen, då man kan slå blådunster i ögonen på dom med väl tilltagna vallöften. Rätten att yttra sig är snart bara media oligarkernas och politikernas, vi andra ska hålla käft. Censur piskan kommer bara att vina hårdare, för varje gång.
    Vi vet, nästan alla varför landet går på knäna.

  8. Förlåt!
    Men 87,2 % av svenskarna har ju röstat som de gjort.
    Dessutom: föräldraledighet runt omkring barnsbörd gör ju att barnbarnen fått en bra start.
    Men rätt mycket experttid har tagits från patienter.
    Jag skrev med flit inte ”svenska” dylika.
    Sådana sållas väl bort?
    Zigeunare först, liksom.
    Och sopsäckeklädda donnor.
    Sugire, svensson.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *