SKOLANS SVEK

Det händer att den svenska skolan sviker. Det kan handla om svek mot rektorer, mot lärare, elever och deras föräldrar. Skolans svek slår alltid så hårt, då en bra skolgång ofta är förutsättningen för en bättre tillvaro efter skoltiden. Jag har upplevt sveket inifrån, som pappa till en underbar kille med sina särskilda behov. Jag har sett min sons behov. Jag har försökt lyfta fram lösningar. Jag har mött fantastiska rektorer och lärare, och jag har tyvärr tvingats möta motsatsen vid ett flertal tillfällen.

Det började redan på förskolan. Sonen kunde inte leka med de andra barnen. Han var vad man kallar utåtagerande, hade en rätt kort koppling mellan den där hjärnan – som snurrade som i en torktumlare – och de små nävarna. Andra barn ville inte vara med honom, och ville de så fick de inte för sina föräldrar eller för pedagogerna på förskolan. Sonen satt ofta ensam, med sin resursperson – för en sådan fick han efter ett tag – och bläddrade bland hockeybilder. Han var väldigt intresserad av sport redan då.

Sedan kom förskoleklassen i den vanliga skolan, och en pedagog som direkt såg att det fanns några skopor ADHD i den lilla. späda och ofta spattiga kroppen. Ett exemplariskt omhändertagande av den privata barnpsykiatriska kliniken och sedan fattade vi mer om vår son än vi hade gjort innan. Han var inte elak, eller en verklig version av Damien i Omen. Speciell har han alltid varit, men nu började vi förstå hans särskilda behov.

Trots diagnosen, och trots att vi som föräldrar hade börjat förstå hur vi skulle hantera vår lilla pojk så svek skolan. Han skulle gå i skolan på samma sätt som alla andra, och det blev kaos. Det kom en resursperson, som slutade ungefär när det hade börjat fungera okej. Det kom en ny resursperson, som också slutade i samma sväng som sonen hade börjat vänja sig vid honom. De lärare som sonen trivdes bra med var alltid kortvariga. De lärare som inte orkade med den där eleven med sina särskilda behov – och tydligt visade det – blev alltid kvar lite längre.

Jag blev hej och du med skolans rektor. Sonen och jag satt där rätt ofta, men jag tror inte att hon ville förstå vad sonen behövde. Kontinuitet. Trygghet. Rutiner. En tyst miljö med en mindre grupp. Vi försökte få in sonen på en specialskola inne i den större staden. Den ambitionen kvaddade rektorn, och kommunen. Han var ju på väg att mogna, hitta sig själv och rätt. Inget kunde vara mer fel…

Ny skola, ny miljö och en rektor som hade fått en solskenshistoria om sonens skolgång av den tidigare rektorn. Jag förklarade vid vårt första möte att den där berättelsen hade ungefär samma sanningshalt och realism som den senaste Star Wars-filmen. Efter några veckor förstod den nya rektorn vad jag menade.

Två år i högstadiet – blev som en naturlig fortsättning på kaoset i förskolan, lågstadiet och mellanstadiet. Först i nian blev det bra, trots den nya rektorns slit och engagemang. Nu i nian så trivs sonen i skolan. Han har pedagoger och vuxna människor omkring som förstår honom. Han är så skönt harmonisk, även om det är ett helvete att försöka jobba in åtta års misslyckad skolgång…

Jag satt och scannade av nyheter och läste om nerdragningar i Norrköpings skolor. Tidigare hade man haft mindre klasser för elever med särskild behov. De hade man avvecklat, av besparingsskäl och för att man ville trycka in eleverna med sina särskilda behov i den ordinarie undervisningen. Det slutade med att stadens rektorer istället fick anställa en herrans massa resurspersoner, och besparingen blev ingen besparing.

Nu sparkar politikern i Norrköping bakut. Resurspersonerna måste bli färre. De elever som har sina särskilda behov måste sluta ha sina särskilda behov. Man måste tänka långsiktigt säger politikern, och gör något kortsiktigt som med till visshet gränsande sannolikhet gör skolan till ett ännu större problem för flera hundra lever med särskilda behov.

Den där politikern i Norrköping vet ingenting. Han tycks ha nollkoll på vad våra speciella barn med sina särskilda behov behöver mest – trygghet, kontinuitet samt lugn och ro. Det får de alltmer sällan. Allt de kommer minnas av sin skolgång är att skolan svek – när det i själva verket var skolpolitikerna som svek…

13 svar på “SKOLANS SVEK”

  1. Förstår dig fullkomligt har själv 2 bipolära barn, dessutom arbetar jag med dessa ibland av skolan glömda barn ev av besparingsskäl.
    – Har stångat huvudet i väggen många ggr, barnen mina har missat i stort hela grundskolan o gymnasiet.
    Men nyligen tog båda körkort 21+22 år gamla
    Önskar dig o sonen all lycka

  2. Ett annat stort, gigantiskt, svek är att föräldrarna skall arbeta heltid, båda. Den kontinuitet som barnen skulle fått hos dessa berövas dem i Sverige oftast redan som ettåringar. Barnet kan ännu inte prata om sin upplevelse på dagis om vårdare som har en rent yrkesmässig relation till dem. De små kan, bara gråta vid lämnandet på morgonen.

    Till slut resignerar barnen, det ser man ofta på hur blicken slocknar på de små efter något år på dagis. (Tidsuppfattning får barnen först flera år senare.)

    Påståendet att barn har det bra i Sverige bör ifrågasättas.

    1. Kg b 35: Tyvärr är det så som Du skriver. Föräldrar sviker sina barn genom att lämna bort dem allt för tidigt för att tillgodose sina egna behov. Varför skaffar man barn om man inte tar hand om dem?

      1. För att man som nybliven förälder är itutad att barn har det bra och tom bättre på dagis. Att det inte är så märker de inte förrän senare. Tyvärr förmedlas inte den kunskapen från förälder till förälder.

        1. Därför att det är svårt idag att leva på en lön. Därför att det i realiteten skulle bli majoriteten mammor som stannade hemma, och varför skulle kvinnor då utbilda sig om den enda framtidsutsikten man har är att läsa ”Max potta” och byta blöjor och långsamt se sina hjärnceller förtvina….? Bra dagis är bra för både föräldrar o barn!

          1. Jag har bytt blöjor i många år och vet ingen som sagt eller antytt att jag på något sätt blivit dum i huvudet, som du insinuerar. Tvärt om, att leva med mina barn har berikat och utvecklat mig enormt som människa. När jag sedan gick in på universitetsstudier så läste jag in en yrkesutbildning( med högsta betyg) och parallellt en annan examen. Knappast möjligt med förkrympta hjärnceller…Största problemmet med dagis-förutom allt för tidigt inskolning(före 3 år) verkar vara att föräldarna (ofta) inte bygger upp den djupa aspekten av föräldraskapets fostrande roll och den enorma styrka som krävs, med följande svårigheter att vara vuxna förebilder och fostrare. Man orkar helt enkelt inte med att vara förälder fullt ut utan abdikerar och skjuter över ansvar till andra och eller barnet.

    2. Nja, det finns grupper i samhället där båda föräldrarna med pk-samhällets goda minne arbetar noll timmar i veckan.

  3. Känner igen min yngsta sons skolgång i den här beskrivningen, men han fick rätt hjälp först när han började på IV på gymnasiet i ett och ett halv år sedan gjordes en omorganisation och det blev kaos igen. Hans skolgång i 12 år resulterade i inte ett enda godkänt betyg trots att han IQ mättes som 11 åring och hamnade på 130.

  4. Har själv en son med ADD. Han har gått i liten klass från 4an till 9an.
    Vår kommun hade fattat nåt. BVC har en speciell sjuksköterska som stöd för föräldrar och utbildning av skolpersonal.
    Det finns trots allt ljusglimtar i eländet.
    Sen på gymnasiet rasade det igen. Outbildade lärare m.m.
    Tre bortkastade år som jag ser det i efterhand.
    Men sonen, 20år, ringde mig förut idag och äntligen har han hittat ett jobb som han faktiskt hittade helt på egen hand. Arbetsförmedlingen är ett stort skämt.

  5. Och samtidigt finns det till synes obegränsade resurser att spendera på t.ex. afghanska skäggb… förlåt, ensamkommande flyktingungdomar. Nej, fy på mig, nu ställde jag ju grupper mot varandra, och det får man inte göra. Massinvandringens kostnader har – märkligt nog – inget som helst samband med bristande resurser till barn med särskilda behov (trots att pengarna till syvende och sist kommer från samma källa, dvs. skatteintäkter).

  6. Förstår dig!
    Våra fosterbarn har inte fått något hjälp alls men nu slutar de ju nian snart så skolan kan andas ut. Ni anar inte hur många möten kan rymmas i ett skolbarns liv utan några som helst resultat, åtgärd eller ens erkännande att man inte tänker göra något trots dessa magiska bokstäver som borde ge rätt till stöd.

    Att ha superbegåvade barn är lika illa, kaosskolor tar död på varje förmåga men för dem kan man kanske få plats i en förhatlig privatskola som lyfter vinst. Skollivet förändrades lite mer till det normala om inte bättre för dessa barn. Jag får ont i magen varje gång skolministern hotar fungerande skolor med olika begränsningar och öser förslag mot privatskolor eller hur vi ska nu kalla dem.

    Men vad gör man för barnen som passerar skolan utan godkända betyg? Inget? Eviga socialbidragstagare men de pengar tar ju också slut.
    Svenska skolan är på dekis utan tvekan.

    Instämmer helt med ovanstående Kgb 35.

  7. Hej.

    Skulle kunna skriva en hel dj*vla uppsats om hur det ser ut ‘på golvet’…

    Att försöka förklara för politiker och rektorer dels vad neuropsykiatriska funktionsnedsättningar/-hinder är, dels hur man måste arbeta kring dem och sist men i min mening och erfarenhet viktigast:

    De här barnen har inte andra behov – de har samma behov av en ordnad och förutsägbar disciplinerad och konsekvent arbetsmiljö, med tydlig och rak ordergång, tydlig och självklar (och intuitiv!) kausalitet, och en för barnet begriplig linje från skolprestation till vuxenlivets möjligheter.

    De här barnen klarade fram till slutet av sextiotalet skolan väl – därför att där var ordning och disciplin. Ökningen av ADD/Adhd sammanfaller med tre faktorer:

    1) Avskaffandet av en riktig skola
    2) Ändrade diagnoskriterier; sänkta trösklar för diagnos
    3) Stödpengar för extra personal* villkorade mot att där finns en diagnos/BUP-utredning

    *Inbilla er inte att ert barn får hjälp av en speciallärare eller specialpedagog – sådana är det brist på. Istället blir det en resursperson, eller en elevassistent, eller någon annan omskrivning för ”det får duga”.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  8. Är jag gick i skolan , började 1970, fanns det OBS-klasser för barn som ansågs ”skolomogna” enligt dåtidens term. Och allt var hyfsat frid i de vanliga klasserna o i obsklasserna. Men när mina ungar började skolan fick jag en chock av att inse att nu skulle alla möljas in i jätteklasser,ingen fick ju ”uteslutas alla skulle känna gemenskap” ( pk-floskel). Och vad blev följden 5 barn eller fler med diagnoser, förstörd skolgång och kaos för alla. Det är grymt!!!! Hur tusan kan skolan ha fått bli ett sådant jätteexperiment och dessutom få fortsätta på sin kaos väg trots alla larmrapporter! All lycka till till din grabb i livet!!!

Lämna ett svar till Thor Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *