SJUKARE VÅRD

Ett mess i mobilen ledde till en fika. En snabb fika, med en gammal kollega från tiden på det gamla barnsjukhuset. En fikapaus i cafeterian vid entréhallen på ett av Stockholms största sjukhus. Hon ville prata om den allt sjukare vården. Om hur hon är på väg att ge upp, men inte vet vart hon skall ta vägen. Hon är ju ”bara” undersköterska och inget mer. Det blev en snabb fika på hennes lunchrast, som bara var en halvtimme när hon skulle ha behövt en hel för att kunna vara någorlunda hel även på eftermiddagsdelen av arbetspasset.

Det går fort utför. Politikernas valfläskande upprör mer än uppmuntrar. Varje dag man jobbar är en längtan efter nästa lediga dag. Nästa lediga ligger man i sängen och bara väntar på att chefssjuksköterskan skall ringa och beordra in den trötta, utmattade lediga medarbetaren. Den trötta, utmattade får inte alltid vara ledig, trots att det behövs mängder av tid för återhämtning. Arbetsmiljön skiljer sig rejält från den där tiden i början på 00-talet då min gamla kollega klev in i svensk sjukvård med entusiasm och glädje.

Ett dussin och några år senare känner hon inte längre igen sig, eller den sjukvård där hon började. Från att ha kunnat lämna arbetsplatsen och vara nöjd över sin egen och arbetskamraternas insatser så handlar det nu alltid om att åka hem från jobbet med en gnagande, tärande känsla av otillräcklighet. Det spelar ingen roll hur mycket de sliter, hur mycket de anstränger sig – när de börjar känna sig färdiga så dyker det alltid upp nya patienter eller nya arbetsuppgifter. De kroniska överbeläggningarna gör att man alltid har lika många patienter som tidigare, trots att man fick stänga fyra platser på grund av personalbrist.

Personalbristen ökar på grund av sjukskrivningar, ofta till följd av arbetsbelastningen. Snacket i fikarummet handlar om usla arbetstider, usla arbetsförhållanden och när det är läge att säga upp sig. Personalbristen ökar ännu lite mer när någon gör allvar av snacket, och den nyanställda ersättaren försvinner efter någon eller några veckor med gråten i halsen och panikkänslor…

Jag ser hur koppen med kaffe skakar våldsamt på väg från bordet till hennes mun. Hon skakar som en Parkinson-patient. Men det beror bara på press och stress säger hon när hon ser att jag tittar. Det beror inte på någon neurologisk sjukdom. Hon säger att det är skönt att prata, men ser plågad ut. Det var tre månader sedan vi sågs senast, men i mina ögon har den tidigare bildsköna, ungdomliga kvinnan börjat se alltmer sliten ut. Visst, landstingets kollektion kan göra motsatsen till underverk av vem som helst. Men ögonen, blicken säger precis lika mycket som skakningarna.

Hon tittar på klockan nästan maniskt. Hon vet att det skall ta tre och en halv minut från den opersonliga cafeterian till vårdavdelningen, om bara hissen kommer när den skall. Hon behöver prata av sig, och får göra det. Jag som brukar vara en pratkvarn säger nästan ingenting. Jag får bara finnas där. En kram, några ord om att vi måste ses snart igen – utanför sjukhusets väggar. Sedan försvinner hon i myllret och korridoren.

Svensk sjukvård mår inte alls bra. Regeringen fläskar på med nya vallöften, som inte räddar vården här och nu. De vårdanställda har sett igenom de tomma orden, löftena som inget betyder. De mår allt sämre. Det bevisas i nästan varenda medarbetarenkät. Sjukskrivningarna ökar. Personalen flyr. Vårdplatserna blir allt färre. Överbeläggningarna blir allt fler. Färre händer skall göra allt mer.

Så länge arbetsgivarna i vården inte har vett att uppskatta sina anställda annat än med tomma ord och meningslöst peppande så kommer ingenting att bli bättre. Ingenting. Vården är och kommer alltid att vara vårdpersonalens insatser.

Jag passerar förbi entrén till sjukhuset akutmottagning. Ambulanserna får inte plats i ambulanshallen, och genom fönstret ser jag köerna vid inskrivningen. Sverige har inte längre en bra sjukvård. Sverige har en allt sjukare vård. När personalen nästan mår lika dåligt som patienterna är det något stort fel.

Det värsta är att det kommer att bli värre innan det kanske och eventuellt kan bli bättre. Hur kommer de vårdanställda att må när det blir värre? Hur många kommer att orka?  Hur många kommer det att finnas kvar när statsministern har trollat fram 14 000 nya vårdanställda på fyra år…?

6 svar på “SJUKARE VÅRD”

  1. Vi måste nu jobba från 2 håll för att få antalet sjuksköterskor, poliser, lärare m.fl. yrken inom den offentliga servicen att räcka till. Dels att, som den överbjudarpolitik partierna nu pysslar med under valåret, öka antalet händer/fötter men vi måste också snabbt och omfattande minska servicebehovet dvs invånarantalet.

    Än så länge är det bara 1 parti som har denna 2-fronts politik och det är SD. Den valplattform man presenterade unnehåller dels invandringsstopo, dels Återvändarpolitik och dels kraftiga åtgärder inom politikområdena sjukvård, skola och rättsväsende. Min gissning är att även denna gång är SD decenniet före alla andra med att presentera korrekta åtgärder som ger effekt. Min förhoppning är att väljarna också inser det, dvs mer än de 20-25% som idag förstår detta.

  2. Grundproblemet med svensk sjukvårds prekära hälsotillstånd torde vara, att professionella pratkvarnspolitiker – helt utan annan utbildning än partiets indoktrinering för floskelspridare – faktiskt tillåts styra och ställa i stort och smått över välutbildad och högpresterande sjukvårdspersonal.

    Gud hjälpe mig, men jag befarar verkligen att Stefan Löfven, som gett kunskapsföraktet ett säreget ansikte, faktiskt tror, att vilken ”fler-händer-i-vården-trainee” som helst kan rekryteras – i värsta fall, likt inom polisen, med högre lön än proffsen – till de hastigt utlovade 14 000 nya vårdjobben.

  3. Många som kanske förstår, men inte bryr sig. Många som inte vill förstå. Landet är tudelat och lär vara så – tills det blir krig eller till någon vågar ta tag i det hela och helt enkelt reda i getingboet

  4. Jag har upplevt det som anhörig. För en vecka sen 24 tim på akuten på vårt största akutsjukhus, numera på vårdavdelning. Förra veckan en dag hem från vård, in igen efter 2-3 timmar. 3 ggr ambulans inom mindre än 2 veckor. Personalen oerhört överbelastad, inga tillgängliga journalanteckningar från akuten förrän efter 6-7 tim och då var det prov agning. Att höra patienter gång på gång ropa att de behöver på toaletten utan att någon kommer till hjälp inom rimlig tid.

    Noterat att många inom personalen är unga, vart tar de andra vägen? De är ju fantastiska så länge som de har en fair chans att klara av det.
    Hur kan vi ”misshandla” en så viktig grupp av samhällets stöttepelare? Man kan må dåligt av att inte klara av allt på ”kontoret”, men att känna av att man sviker människor?

  5. Jag får väl försöka återkomma med rapport från Finland under mars.
    Verkar inte vara någon stress här vid tidsbeställning i alla fall..
    Skall tala med anhöriga ävenledes.
    Tur för Finland, kanske, att de hade sin Rysska parantes.
    Apropå läkare: den 28/2 Kalevaladagen.
    Doktor Elias Lönnrots litterära verk.

  6. Huvuddelen av invandrarna på senare tid är muslimer. Sverige har på kort tid ”begåvats” med ca 800 000 muslimer enligt PEW. Antalet är ständigt växande enligt PEW:s prognoser. Dessa muslimer har vårdbehov. Här gäller det att det politiska etablissemanget prioriterar rätt mellan muslimers och svenskars vårdbehov då sjukvården går på knäna. Gör det politiska etablissemanget det?

    1:o. Många äldre muslimer, som inte jobbar, rör på sig alltför litet och äter fel. Svenskarnas hälsotrend och informationskampanjer i sundhetens tecken når inte dessa, eftersom vi har distanserande parallella samhällen på svensk botten (dvs. det mångkulturella samhället eller multikulti).

    Detta fick jag delvis bekräftat då jag igår stod i kassakön på Lidl i Fittja. Framför mig var ett sällskap med kontinentalt präglade anletsdrag bestående av två äldre feta beslöjade kvinnor och en äldre fet man, som lastade upp mängder med endast ”onyttiga” diabetesbefrämjande livsmedel (t.ex. en förpackning med 16 l Cocacola-liknande dryck, läsk, kakor, choklad, en majonnäsflaska och fet 3% mjölk) för betalning. Kanske var matkassen deras svar på fredagsmys efter fredagens moskébesök? Jag tänkte då i alla fall att dessa individer, vars kroppsfysionomi och livsmedelsintag ligger långt från den seriöse maratonlöparens, kommer ofelbart i hög grad belasta svensk sjukvård med sina välfärdssjukdomar.

    2:o. Muslimer tillämpar rituell könsstympning (medicinskt omotiverad omskärelse) främst på småpojkar men också på småflickor. Det svenska politiska etablissemanget uppmuntrar inom ramen för multikulti rituell könsstympning på småpojkar, ty dessa individkränkande ingrepp får göras prioriterat och till subventionerat pris i svensk sjukvård. Det svenska politiska etablissemanget kränker hellre FN:s mänskliga rättigheter, såsom individens helgd, än att bli föremål för imamernas högljudda vrede. Island å andra sidan, som har ett patriotiskt politiskt etablissemang, håller på att förbjuda medicinskt omotiverad omskärelse på småpojkar.

    3:o. Majoriteten av invandrarna som kommer till Sverige är muslimer med låg eller mycket låg bildningsnivå. Många kommer från analfabetiska klanstyrda samhällen där kusingiftermål är relativt utbrett med en förhöjd incidens av sjukvårdskrävande inavelsproblematik. Är det inte direkt ianspråktagna svenska sjukvårdsresurser för att kurera inavelsdefekter, så kan det röra sig om att ett antal familjemedlemmar agerar skatteavlönade vårdgivare/personliga assistenter åt en inavelspåverkad familjemedlem under lång tid.

    4:o. Som vuxen asylant i Sverige behöver man bara betala 50 kronor för avancerad tand- och sjukvård, som inte kan anstå. Har man fått ett utvisningsbeslut och därmed blir illegala invandrare har man fortfarande rätt till samma tand- och sjukvård, med det tillägget att folktandvården och sjukhusen är förhindrade, genom påbud från det politiska etablissemanget, att avslöja för rättsvårdande myndigheter att de ger vård åt en illegal invandrare till det facila priset av 50 kr. Om asylanten lyckas bli klassad som barn, blir sagda tand- och sjukvård gratis för såväl akuta som ickeakuta ingrepp.

    Svaret på min frågan i inledningen blir uppenbarligen att muslimer favoriseras/prioriteras av det politiska etablissemanget, och kräver allt mer av svensk sjukvård på svenskarnas bekostnad!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *