SAMHÄLLET SOM SVEK

Bussen glider långsamt fram på den alltför smala vägen. Här och där i de ändlösa skogarna ett övergivet hus, där någon tidigare levde sitt liv. Sverige 2017 och en berättelse om samhället som svek.

I några landsortstidningar har nyheten bubblat upp, om den cancersjuka mannen som i livets slutskede fick tillbringa alldeles för många av sina alldeles för få timmar i livet på en smal, hård brits på en akutmottagning i någonstans i Sverige. Det var timmar av väntan på smärtlindring och ångestdämpande. Det var nio timmar i lysrörens kalla sken, i en svensk sjukhuskorridor. Det var nio timmars väntan på det ofrånkomliga slutet, på döden. Efter nio timmars väntan på en vårdplats kom döden en och en halv timme senare. Det är Sverige 2017.

Fallet ovan är numera omskrivet, som ett bevis på att den sjukvård som statsråden kallar världsklass och fantastisk faktiskt har sina brister. Fallet ovanför är inte unikt. Att det händer en gång att vi lämnar en döende medmänniska i en utsatt situation åt sitt öde är en gång för mycket. Men i Sverige 2017 händer det alldeles för ofta att det samhälle som dagens sjuka, lidande och döende har byggt upp uppenbart sviker.

En väldigt nära bekant delgav mig sina synintryck och sina upplevelser inifrån sjukvården under några dagar i den nära närtiden. Trots att han är hyfsat ung är han i rätt risigt skick. Konditionen är usel. Blodtrycket högt. Krämpor som gör sig påminda. Nu var det magen som spökade. Gallan närmare bestämt. Han blev inlagd i några dagar, för observation och medicinering. Han hamnade efter många om, men och timmar på en knökfull akutmottagning på en knökfull vårdavdelning på ett knökfullt sjukhus.

Han delade rum med tre avsevärt äldre män, alla mer eller mindre bästis med Liemannen. De tre männen började sina dagar med frukost, en smörgås utan kanter men med en tjock skiva ost, ett glas juice eller mjölk plus en yoghurt. Sedan var det toalettbesök och tvätthjälp på tid, övre och nedre toalett. Stressad personal som bara hann göra det viktigaste av det viktiga. Ingen tid att prata. Ingen tid att visa värme. Ingen tid att vara den där medmänniskan man behöver sida vid sida på livets upplopp.

Lunch. Passerad kost. Fika. Kaffe. Middag. Passerad kost. Sänggång och kvällshygien, allt på ett effektivt men allt annat än medmänskligt sätt. Men ingen skugga över personalen som slet som djur. Larmklockan i korridoren ringde konstant. Telefonen likaså, oftast med upprörda anhöriga på andra sidan linjen eller akuten som ville trycka in sin femtioelfte överbeläggning. Personal som sprang, suckade och skämdes för att de inte räckte till…

En av de äldre männen blir snabbt sämre. Andningen antar ett blåsbälgs-liknande mönster i både ljud och omfång. Han försöker resa på sig, men faller direkt tillbaka i sängen med en duns. Det händer flera gånger, men de andra äldre männen på rummet reagerar inte. Den friskaste av de sjuka, min nära vän, ser och går fram för att lägga mannen bättre i sängen. Mannen i sängen vid fönstret svarar inte på tilltal. Andetagen blir allt långsammare. Mannen i sängen vid fönstret är blek i hyn. Det ser allt annat än bra ut.

Min vän hade ringt på larmklockan, och hörde signalen utanför rummet. En ur personalen sticker in handen och stänger av och säger stressat ”Kommer alldeles strax!” Alldeles strax blir nästan en halvtimme bort. Då är det försent. Tre minuter efter det att personalen dyker upp drar den äldre mannen i sängen vid fönstret sitt sista andetag. Omedveten om att personalen dividerar om HLR eller inte, om att larma narkosen eller inte. De drar på stora larmet, sannolikt för att vara säkra på att inte göra fel. Revbenen knakar under hjärtkompressionerna, och defibrillatorns röst ackompanjerar med ”Håll undan. Defibrillering…”

Narkosläkare och narkossyrra kommer och blåser av direkt. Mannen är bortom räddning, och väntade både på döden och en annan plats i vårdkedjan. Inga anhöriga fanns på plats när det snabbt gick utför, inte heller fanns det någon personal som kunde trösta, finnas där och bara vara medmänniska. Det jobbet fick en helt okänd människa i samma rum ta sig an. En annan patient.

Det är där vi befinner oss idag, i Sverige 2017. Samhället som svek och sviker de som byggde landet när deras sista stund är här. Ett samhälle som skall vara en moralisk, humanitär stormakt borde kunna ge sina medborgare och medmänniskor ett värdigt avslut på livet – i en lugn miljö, inte ensam och övergiven.

Sverige 2017 klarar inte det där, och det är faktiskt riktigt bedrövligt. Utanför bussfönstret passerar en kyrkogård snabbt i ögonvrån. Var det ångest som gjorde att det började göra ont i mitt bröst? Eller den medmänskliga reflexen…?

6 svar på “SAMHÄLLET SOM SVEK”

  1. Ja, detta är ett mysterium för mig. I min ungdom var offentlig verksamhetsarbeten högstatusjobb och jag tror inte att sådant här hände då. Underfinansiering o åtstramning har pågått sedan 90-talet, för få vårdplatser m.m Samtidigt sägs det att vården aldrig förr haft så mycket personal. Dålig organisation ?
    I Danmark är det tydligen mycket bättre – kolla !

  2. När jag läser detta och slutet för den gamla mannen blir jag först så upprörd att tårarna kommer och sedan blir jag så förbannad att jag håller på att kasta ipaden i väggen. Måtte hin håle ta ansvariga politiker och tjänstemän och låt dem brinna i helvetet.

  3. Helvete Antonsson, snart blir det bärsärkargång på en tidningsredaktion för att röja plats för dig. Ibland känns det som du är den siste journalisten.

    Hoppas du kommer igång med dina projekt så du får den plats du förtjänar och motsvarande monetära belöning.

  4. En ögonblicksbild av Sverige idag. Landet krackelerar, våldet tilltar, grundläggande samhällsfunktioner upphör att fungera medan de som är satta att övervaka systemet vägrar märka den snabbt annalkande kolsvarta verkligheten. Istället grasserar språkpolisen, genuskramarna och massinvandringsapostlarna som aldrig förr. Den svenska självbilden; föraktad av etablissemanget, stämmer inte längre med hur omvärlden upplever landet idag; ett våldtäcktsparadis fullspäckad med no-go zoner där den organiserade brottsligheten kan härja närmast störningsfritt.

  5. Jobbar i den miljön.
    Senast i dag såg jag mer än jag ville se.
    Önskar att jag inte sålt hagelbössan för många år sedan.
    Hade varit bra att ha nu när pensionen närmar sig.
    Nej jag skojar inte.

  6. Hej.

    Vi kan ju börja med att sänka mängden som tar vården i anspråk med ett par hundra tusen personer, både proaktivt och retroaktivt. efter den initiala kostnaden sjunker densamma.

    Vidare behöver väl hela sjukvårdssystemet reformeras i grunden – vad är egentligen uppdragsparametrarna, och vem bestämmer dessa? Hur mycket av vårdens problem är ‘mission creep’?

    Nu är jag varken vårdutbildad eller -administratör, och har ingen erfarenhet av det så jag kanske talar i nattmössan, men vad tros om att ställa om den offentliga vården till strikt ‘livräddande’ funktion, och lämna övrigt till den privata sektorn?

    Jag kan inte släppa känslan av att det finns en stor inflytelserik kader vårdpolitiker med intresse av att låta byråkratin växa i n sorts patron-klient relation med vårdbolag och partier.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *