RÄTTVIST ELLER ORÄTTVIST?

Så kom den där dagen, dagen då alla elva thailändska fotbollspojkar till slut och äntligen räddades ur den där grottan. Tränaren, som tog med pojkarna in i grottan räddades också. En dykare avled av syrebrist under räddningsoperationen. Händelserna i den thailändska grottan har trollbundit världen på ett sätt som vi inte sett maken till sedan det där malaysiska flygplanet försvann spårlöst någonstans i den Indiska Oceanen…

Alla räddades och det var väl härligt. Själv låg jag i sängen igår kväll och vred mig, tänkte och funderade. Ofta börjar jag tänka på Estonia när något jobbigt händer. På fartyget Estonia alltså. Det politiska spelet efter Estonia, där politikerna vägrade att våga ta ansvar kommer alltid tillbaka. Gång på gång. Jag kan inte glömma hur man motiverade att inte försöka bärga de alla omkomna som fanns – och finns – inne i det fartyg jag åkte med en herrans massa gånger. Det handlade om vad som var rättvist och orättvist.

Eftersom man inte kunde vara säkra på att lyckas bärga alla omkomna så skulle man inte bärga någon. Det kunde uppfattas som orättvist, sade man på den tiden. Själv tycker jag att det var och är orättvist mot alla anhöriga att inte ens försöka. I min värld kunde nog alla de som inte fick hem sin käraste ändå förlika sig med tanken att man iallafall hade försökt.

Hur rättvist hade det varit om man bara hade lyckats rädda fem av de instängda thailändska fotbollspojkarna, medan de andra hade dött i mörkret? Hur orättvist hade inte det varit mot de familjer som fick hem sina söner, medan andra inte alls fick hem någon? Hade det inte bara varit rättvist att lägga ner hela räddningsoperationen i rättvisans namn?

Nu kan ju någon få för sig att skjuta in sig på att det handlar om levande och döda. Men det kunde ju ingen veta, egentligen. Men jag förstår skillnaden, och jag anser att det var helt rätt att försöka rädda pojkarna. Precis lika rätt som det var att försöka rädda de som fanns ombord på Estonia när fartyget sjönk. Allt annat hade varit orättvist mot de anhöriga.

Men jag kan ändå inte förlika mig med tanken att det inte fanns någon rättvisa alls i politikernas val att inte ens försöka bärga offren från Estonia, och det direkt efter katastrofen. Det var ju det politikerna lovade först, innan de började fundera på vad som var rättvist eller orättvist. Jag tycker det var – och är – riktigt orättvist att vi hade politiker som vi hade. De var riktiga mähän, svikare och på gränsen till omänskligt oförstående.

Dåtidens politiker – Carlsson, Uusmann, Sahlin med flera –  tyckte nog att de hade det jobbigt när de funderade på rättvist eller orättvist. Men hur jobbigt har inte de anhöriga haft det, sedan den där dagen i september 1994?

Jag kan inte förlåta dem för denna orättvisa. Jag kan inte släppa det…

7 svar på “RÄTTVIST ELLER ORÄTTVIST?”

  1. Bah, det hade inget med rättvisa att göra utan det var ett helt ekonomiskt beslut tror jag då det hade blivit för dyrt att bärga alla. Sedan kan jag, personligen, inte förstå hysterin att kropparna tvunget skall bärgas. Havet är, och har alltid varit, en värdig begravingsplats.

  2. Du glömde den mest insyltade politikern.
    Carl Bildt.
    Du har naturligtvis läst boken M/S Estonia – Svenska statens haveri av Stefan Torsell!

  3. Jag förstår din indignation över att man beslutade sig för att inte bärga offren efter Estonia. Jag håller fullständigt med dig med tanke på att det är så viktigt för så många att få kunna begrava sina drunknade nära anhöriga i vigd jord.

    Ett av de skäl som anfördes för att inte bärga kropparna var om omsorg för de dykare som har till uppgift att bärga döda kroppar ur vattnet. De skulle i så fall få traumatiska upplevelser av alla dessa kroppar som låg i vattnet i och runt M/S Estonia.

  4. Ledsen. Helt övertygad om att offrens anhöriga inte spelade särskilt stor roll i politikernas överväganden. Det var två andra överväganden som var betydligt viktigare för dem. För det första att inte avslöja att det skett vapensmuggling ombord på Estonia med regeringens goda minne. För det andra att inte skandalisera det politiska ledargarnityret i något av de stora partierna. Varför då? Jo, en och en halv månad efter Estonias förlisning röstade vi om svenskt medlemskap i EU. Hur tror du det hade gått om vi samtidigt hade diskuterat den dåvarande regeringens skuld till den största sjökatastrofen i fredstid?

    PS: Nej, jag tror inte att Estonia saboterades, utan hon sjönk pga förfärligt dåligt underhåll. Däremot kan man ju fråga sig vad svenska statens användning av henne hade för betydelse för att Estonia fick dispens att gå på en trad hon aldrig varit byggd för.

  5. Resonemanget då var så oerhört absurt. Lite hade svensk statsledning och politiker nog ändå lärt sig sedan dess, det såg vi om inte annat efter tsunamin då alla begrepp hur viktigt det var att få hem de omkomna.

    Jag minns även en annan av Ines Uusmanns skäl att inte försöka bärga de omkomna: de såg nog så hemska ut att de anhöriga inte ville ha hem dem (!).

    Estonia är och förblir ett öppet sår. Ett praktexempel på svenska politikers fullkomliga folkförakt, arrogans och inkompetens.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *