RÄDD. RÄDDARE. RÄDDAREN?

Det är mycket snack om språkrören i Miljöpartiet här och nu. Är Åsa Romson rätt kvinna att rädda Miljöpartiet? Hade Romson inte behövt vara lika rädd att ifrågasättas i rollen som räddare om hon hade haft något som dinglade mellan benen? Är Fridolin räddaren på riktigt eller bara inne i den egna lintotten – där han borde vara rädd för att tappa taget? Kan någon överhuvudtaget rädda Miljöpartiet? Vill vi som inte är gröna att de hittar räddaren? Eller skall vi vara rädda för att Wetterstrand kliver in på scenen igen och räddar var som räddas kan?

Men det där är Miljöpartiet, ett litet skitparti som i ärlighetens namn inte gör till eller från i svensk politik – tydligt bevisat av deras tid i regeringsställning. Det finns ett annat regeringsparti, ett större parti, som borde bli räddare och räddare för varje dag som går. Är verkligen Stefan Löfven räddaren för Rörelsen? Eller är Rörelsen livrädd för att de har valt fel räddare? Är statsministern lika rädd som han ser ut – eller ännu räddare – att han har klivit in i en roll som han inte klarar av? Fattar Löfven innerst inne att han är lika lite av en räddare som Åsa Romson?

Två stycken text och tio frågetecken, Romson och Löfven ej medräknade.

Igår dök det upp nya siffror som visade att de nya Moderaterna under ledning av en rätt intetsägande hubot i det närmaste är jämnstora med båda regeringspartierna, sossar och miljöpartister tillsammans alltså. Miljöpartiet närmar sig 4%-spärren till deras egen fasa, och alla andras glädje. Socialdemokraterna är nere på nivåer som borde ha fått hela partiorganisationen att förstå att räddaren inte är någon räddare, utan räddast. Stefan Löfven har kört och kör sitt parti i botten, hela Rörelsen rör sig mot avgrunden med ryckiga rörelser.

Den rädda sossen skulle kunna välja att skylla på samarbetet med Miljöpartiet, men det är ingen räddning att i nuläget klippa bandet mellan rött och grönt. Det kan kanske bli lite mindre plågsamt i det korta perspektivet, men i det långa sitter sosseriet kvar med Löfven vid styråran, Sveriges politiskt minst erfarne statsminister genom historien och utan motstånd Sveriges sämsta politiska retoriker och talare. Att gå in i ännu en valrörelse med Löfven som affischnamn och frontfigur skulle vara ett politiskt självmord – på en regering, på ett parti, på en statsminister.

Sossarna erkänner naturligtvis inte sin rädsla utåt. Göran Persson säger att han tycker att Löfven gör ett bra jobb, men alla som följt Persson genom åren vet att det är helt andra omdömen som snurrar inne i skallen. Håkan Juholt har också sagt – offentligt – att Stefan Löfven gör ett bra dagsverke som statsminister och partiordförande. I det icke-offentliga finns det säkert andra synpunkter på att en halvfigur kan hamna under Juholts opinionssiffror men ändå sitta säkert. Mona Sahlin och Ingvar Carlsson har varit lika tydliga med att de tycker att Löfven är rätt person. När den dagen kommer då dessa inte behöver smeka ordförande Löfven med silkesvantar längre kommer alla – varenda en – att berätta att de minsann var rädda att Löfven skulle bli motsatsen till en räddare.

Stefan Löfven är lika lite socialdemokratins räddare som Åsa Romson är Miljöpartiets. De är inga räddare alls. De är tvärtom. De är – tillsammans med en majoritet av den regering de sitter i – inkompetensen personifierad i två rädda figurer som vet att de inte är rätt personer att vare sig rädda sina partier, sina politiska karriärer eller sin regering. Det vi alla borde vara rädda för är att de två inte är i närheten av att kunna rädda Sverige in i framtiden. Den rädslan borde vi alla dela…

 

Vill du stötta mig i mitt käbbel, tjoller och bidra till den här bloggens utveckling? Titta gärna HÄR isåfall. TACK!

7 svar på “RÄDD. RÄDDARE. RÄDDAREN?”

  1. Minns att jag svor när de valde Löfven för jag trodde att han skulle ge sossarna vind i seglen. Idag svär jag över att de valde Löfven för att han håller på att sänka den svenska skutan.
    En intressant fråga att fundera på: Hur hade det sett ut om de valt Veronica Palm istället?

    1. Statsminister Veronica Palm? Tack för den tanken, du.
      Det blir till att börja supa om man skall kunna sova med det i skallen.

  2. Hej.

    Undrar om det finns någon kompromisskandidat som kan tvätta alla fraktioners fötter med sitt hår när Löfven hoppar/petas av? Av särskilt intresse vore om man kunde få de olika interna splittringarna att börja bedriva mediala karaktärsmord av varandras grå eminenser.

    Jag är inte längre intresserad av att se Socialdemokraterna bli ett kompetent (nåja) parti längre – den tiden när sådana personer fanns i tillräcklig mängd för att parti skulle kunna sätta landets bästa framför partiets och egots är förbi, och det gäller i hög grad moderaterna och deras stödhjul också.

    De svenska partierna med kring-organisationer och statsapparat har ärvt ett sjunkande skepp, och grälar nu om vem som skall styra, istället för att inse att det är hål i skrovet.

    Tur man kan simma.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  3. Redan under språkrörens presskonferens förstod jag hur utfallet skulle bli. Romson blir offerlammet. Troligen förstod även hon det. Nu försöker dock MSM rädda vad som räddas kan och lintotten nämns inte över huvud taget. Fast det är som du anger, ett skitparti som för länge sedan förlorat sig i identitetspolitik och annat dravel.

    Löfven, ett sorgligt kapitel uppfostrad i samma anda som Karl-Petter -inte en ärta till Tyskland- Thorvaldsson, totalt verklighetsfrånvänd. I mitt tycke klart underbegåvad för sin uppgift, medans självbilden förefaller säga statsman av rang. Dessa räddas av svenskens ointresse för politik, eller snarare svenskens tro att staten tar hand om allt på bästa sätt. Det spelar ingen roll att jag under fikapauser försöker upplysa om den troliga pensionsnivån med nuvarande avtal om tio till tjugo år. Inga kommentarer bara fåraktiga blickar. Ingenting får den predestinerade fattigpensionären att avvika från tilltron till staten. Skrämmande men förklaring till de ändå modesta rörelserna i de olika väljarbarometrarna.

  4. Mer än en har nu, närmast med anledning av MP:s kollaps av lite granskning, återigen väckt frågan om det lämpliga med MP i regeringsställning, över huvud taget. Att problem skulle uppstå var väntat, och det har också sagts av flera, d.v.s. små populistiska partier får problem när de för första gången konfronteras med att ta ansvar, realpolitik. Jämförelser har gjorts med hur VPK på goda grunder hölls på avstånd, ej medverkade i t.ex. Utrikesnämnden. Under dagarna av regeringsbildande var det en källa till oro, om man så vill, när man sedan såg en del av de som kallats som statsråd, slog mardrömmen till.

    Äntligen lyfter någon detta med den ”goda vänstern” på debattplats, i detta fall generalsekreteraren för Svensk Israel-Information, på SVD debatt.

    ”Miljöpartiet såväl som andra delar av vänstern behöver ta itu med antisemitismen. Det finns en tradition av okunskap om antisemitism parad med en nonchalans som förmodligen bottnar i en grandios självbild; att den ”goda” vänstern inte kan vara antisemitisk. Men det kan den och är den.”

    Det som kan oroa, och som gäller alla politiska partier, MP är i sammanhanget inte intressant, som Rikard m.fl. nämner, är att det inte verkar finnas bra alternativ om ledningen byts ut. Föryngringen har pågått för länge, ingen av gamla skolan är kvar, få ställer upp på medias numera allt mer närgångna granskning av precis allt; ungefär som försvaret med en stor mängd officerare inskolade på utrikesmissioner. Man får närmast börja om från grunden. Politikerna tycks inte veta något annat än identitetspolitik. Kanske kan de värsta avarterna arbetas bort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *