POLIS, POLIS, POTATISMOS

Man behöver inte lyssna noga för att höra ”polis” i nyhetsbruset i var och varannan rubrik. Igår kunde man läsa om att landets mest inkompetensförklarade chef hade fått ett brittiskt pris för sitt ”enastående ledarskap inom evidensbaserat polisarbete”. Det hela framstod som satir, som ironi och ett skämt som inte gick att skratta åt då det var så verklighetsfrånvänt. Men det var inte ett skämt, det var på riktigt.

Att ge rikspolischefen Dan Eliasson ett pris för enastående ledarskap? Det är ju som att ge Doctor Alban och Lasse Stefanz Polar Music Prize, eller Stefan Löfven Stora Talarpriset alternativt ELSA-priset mot antisemitism till Mehmet Kaplan.

Sedan googlade jag och såg att pristagaren 2012 Anthony V Bouza hade ungefär samma meriter som allas vår Dan. Bouza var avskydd och föraktad hos Minneapolis poliser under sin tid som högste polischef i Minneapolis i början på 80-talet. Bouza fick hantera och driva igenom en omorganisation som fick poliser att fly sitt arbete och gjorde man inte det så hade man ett veritabelt helvete på jobbet – med ett uselt ledarskap som grund. Det finns alltså en röd tråd i det faktum att man från Cambridge ger Dan Eliasson Sir Robert Peel-medaljen. Det enastående ledarskapet måste handla om ett enastående katastrofalt ledarskap och inget annat.

Under ett enastående katastrofalt ledarskap så lämnar de anställda ofta sitt arbete, de lämnar ett sjunkande skepp med en enastående usel kapten. När kompetent och erfaret folk flyr verksamheten och dessutom har en arbetsmiljö i fritt fall plus en lön som rör sig lika mycket som en sittstrejkande rödstrumpa blir det jobbigt. Alla vet att det Sverige behöver är fler poliser, poliser med rätt förutsättningar och kvalifikationer och ett vettigt ledarskap.

Det sista kan vi glömma så länge vi har vår enastående rikspolischef att luta oss emot. Det andra hör ihop med det sista och är alltså en närmast omöjlig ekvation att få ihop medan det första går att fixa till med ändrade krav på de som vill bli poliser. Det är lite som när våra politiker inte vill prata om vad som är enkla jobb, men i handling visar att polisyrket är ett sådant. Lägre krav på den som vill bli polis. En oanständig lön. Arbetstider ingen normalt funtad person skulle köpa. Polisyrket blir det enkla jobbet när det redan är ett av de svåraste jobben och ett arbete som bara kommer att bli svårare. Då sänker man kraven istället för att byta chef och höja lönerna. Bara i landet bortom räddning gör man så…

Bara i landet bortom räddning sänker man begåvningskraven på blivande poliser och låtsas som om morgondagens polis kommer att vara bättre rustad än gårdagens polis eller dagens poliser. Bara i en verklighetsfrånvänd miljö inbillar man sig att en människa med lite sämre problemlösningsförmåga är bättre på att lösa samhällets problem och utmaningar som politikernas offerlamm.

Vi behöver bättre poliser, fler poliser och det naturliga första steget borde vara att få de som redan finns i leden, som redan är utbildade och börjar få rutin att stanna kvar. Det finns egentligen bara en person som har maskerad i polisuniform som vi kan och måste avvara ur polisens organisation – och det är landets enastående rikspolischef Dan Eliasson.

Ge polisen ett vettigt ledarskap, en löneutveckling som ingen behöver skämmas för och bättre förutsättningar att göra sitt jobb så kommer poliser att stanna som hade tänkt lämna, och poliser som lämnat söka sig tillbaka till ett arbete de gillar och tycker är viktigt. Idag är det bara folk med lägre begåvningskrav som gillar läget som det ser ut här och nu…

9 svar på “POLIS, POLIS, POTATISMOS”

  1. Sista meningen är inte i min smak. Du menar alltså att bara de dumma stannar? Tror du verkligen att det är så?

      1. … så länge de orkar.

        Och sedan ”går de in i väggen” och blir sjukskrivna. Eller tar sitt förnuft till fånga och skaffar ett ”riktigt jobb”. Vi har sett det i åratal bland lärare och vårdpersonal.

        I alla dåligt fungerande verksamheter är det de allra odugligaste som står ut längst. Oavsett hur plikttrogna de övriga är. Det kan bero på att de har betydligt mindre chanser att få ett ”riktigt jobb” eller på att de genom sin oduglighet redan fått en mindre krävande tjänst som administratör eller mellanchef.

        Min uppfattning är att man inom vården är extremt plikttrogna, medan dagens lärare har små förutsättningar att få andra jobb. Inom polisen finns möjligheten att välja inre tjänst genom att t ex ”glömma” skjutprovet, men med tanke på att lönen fortfarande är usel, så är det nog främst ett alternativ för de mest ”plikttrogna” eller oanställningsbara.

  2. Med Eliasson som chef känns de sänkta begåvningskraven helt logiska. Han vill väl inte riskera att överglänsas av sina underhuggare! Det är ju en gammal sanning att chefen aldrig anställer någon som är duktigare än han själv. Det skulle ju hota chefens position…

  3. Dan Eliassons stora genombrott var när Billström, garanterat med Reinfeldts godkännande, utnämnde honom till chef för migrationsverket. Innan dess var han en ganska vanlig sossepolitruk, men med en stor förtjänst: Han var en väldigt öppen immigrationsextremist.

    Det finns noll tvekan om att det var därför han fick jobbet. Reinfeldt ville ha den mest radikala person man kunde hitta och vår vän Eliasson hade tydligt uttalat att han ansåg att alla asylsökande borde få stanna, Och som han levererade! PUT till alla somalier var bland det första han gjorde. Ingen var gladare än Reinfeldt, så självklart fick han sen gå vidare.

  4. Lägre kompetenskrav för poliser har tillämpats tidigare, på film.
    Polisskolan heter filmerna och det är komedier, många filmer blev det. Den första hade premiär 1984 vilket är passande då utnämningen av den gode Dan har en Orwellsk knorr över sig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *