PRIORITERINGAR

”Skit skall skit ha!” skrek han, och saliven stänkte mot mina glasögon och resten av ansiktet. Han var uppenbart inte nöjd med vårt jobb, inte med min kommentar på hans första påhopp om att väntetiden skulle bli vare sig kortare eller längre för att han kallade mig och mina kollegor för idioter. Han var utåtagerande, och han fattade inte de prioriteringar man alltid måste göra i en verksamhet där efterfrågan på vård inte motsvaras av den vård man kan erbjuda där och då. ”Skit skall skit ha!” skrek han, och bar med sig sin gamla mor under armen för att åka någon annanstans med henne.

”Hit tänker jag tamejfan aldrig komma igen. Hellre dör jag!” skrek han medan han jobbade sig igenom kön till de som stod och väntade vid inskrivningen för att få fylla på i köerna inne på akutmottagningen på Södersjukhuset. Själv tänkte jag cyniskt att om det var så att han som tyckte att jag var skit, mina kollegor var skit och jobbet vi gjorde var skit hade varit på väg att dö, eller om hans gamla skröpliga mor skulle vara på väg att avlida så hade de inte ha behövt vänta. Då hade de fått hjälp omgående, för så funkar vårdens prioriteringar. Då hade förmodligen aldrig tänkt tanken att gå verbal bärsärk mot oss som ansträngde oss för att göra vårt bästa efter förutsättningarna…

”Det pågår ett övergripande säkerhetsarbete på sjukhuset, där man utbildar personal i hur man ska uppträda. Det handlar till exempel om att inte vara ensam och att hålla vissa dörrar låsta. Det är ett arbete som pågår kontinuerligt.” – sjuksköterskan Anna Heikki, GP 160408.

Det pågår ett övergripande säkerhetsarbete på alla sjukhus i Sverige här och nu. På min egen arbetsplats har barnakuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna nuförtiden närmast en kronisk närvaro av två väktare för att lugna föräldrar som inte är nöjda med vårdens väntetider och prioriteringar, Väktarna finns där för att trygga personalen från hot om våld, verkställda hot och brinnande julgranar.

Samhället lägger energi på att utbilda personalen i hur de skall uppträda, men samhället gör ingenting för att ”utbilda” de människor som åker till akuten och låter sin frustration gå ut över personalen på ett sätt som är åtalbart. Samhällets prioriteringar är tydliga, man låter väktare och vårdpersonal ta konsekvenserna av sina prioriteringar – där vården inte räcker till men där julmaten inte tog slut på julbordet.

Våra politiker har skapat ett samhälle där vårdpersonalen inte kan jobba ensam på vissa platser, och där vårdpersonalen skall kunna gömma sig bakom låsta dörrar. Det är våra politikers politik och prioriteringar som skapat den arbetsmiljön för många av oss i vården, men i synnerhet för de och dem som jobbar på akutmottagningarna eller i ambulanserna. Själv tycker jag att det är vårdtagarna och vårdtagarnas anhöriga som skall utbildas i hur de skall uppträda, en lektion i vanligt folkvett – där det naturligtvis är okej att fråga men aldrig att hota. Det räcker liksom med våra arbetstider, våra löner och den otacksamhet vi alltid får av våra högsta chefer – politikerna.

Vi skall inte behöva ta skit för att det finns folk som tycker att våra prioriteringar är skit, och som tar steget till hot. Att det behövs väktare på akuten, att polisen måste eskortera ambulansen är ett tecken på samhället är lika sjukt som patienterna på akutmottagningarna. Det är det samhälle som våra politiker har gett oss alla i ”present”. När man sedan kommer hem från jobbet efter några hot och spottloskor, efter det att en person har lovat att leta reda på ditt hus så får man ändå vara glad över att huset inte har rasat ihop…