AV VAR OCH EN EFTER FÖRMÅGA…

”Av var och en efter förmåga, åt var en efter behov.” Den ultimata solidariteten manifesterad på elva ord, elva ord av Karl Marx. Detta kommer att bli det mest egoistiska inlägg som jag har skrivit, för det handlar om vem ”var och en” är i dagens Sverige. Det blir även ett av de mest personliga inläggen, och när jag trycker på ”publish” så är jag inte säker på att jag har gjort rätt. Men det gnager, och det skaver. Det gör ont.

Titta in i min mun. Du hade kunnat dra av en handgranat i en normal mun och den hade varit i bättre skick än min mun. Tänderna hade sett bättre ut efter en briserad handgranat , då hade det iallafall funnits spår av emalj kvar. Men jag har inte haft råd att sköta om mina tänder, eller så har jag prioriterat fel när ungarnas idrottande och familjens sociala eskapader alltid har hamnat före min tandhälsa i prioriteringarna. De tusentals kronor det skulle ha kostat mig, svensk skattebetalare sedan 1988, för att hålla käften i ordning har jag lagt på annat. Idag kommer de som inte har betalat en krona i skatt i Sverige och får allt det där för en spottstyver, allt det där som jag skulle behöva gå i personlig konkurs för att kunna fixa. Det spelar liksom ingen roll att Fluortanten var ”Hej” och ”Du” med mig under hela låg- och mellanstadiet. Det är kört. Jag väntar bara på tandproteserna…

Titta in på min arbetsplats. Du hade kunnat vara blind, men du hade sett det ändå. Folk som fullt förståeligt söker sig till den humanitära stormakten för att få en vettig sjukvård för sina barn – alldeles oavsett om de har bidragit med noll eller miljoner kronor i skattekronor till den svenska sjukvården. Jag kan absolut inte säga att jag inte skulle göra samma sak för mina ungar, om sjukvården i hemlandet var sönderbombad eller usel innan bomberna började falla. För vad gör man inte för sina barn? Samtidigt kan jag inte förlika mig med rättvisan i att vemsomhelst i hela världen skall ha rätt till samma barnsjukvård som vi som – tillsammans med våra föräldrar och förfäder – har byggt upp det välfärds-Sverige som vi såg för ett decennium sedan. Det handlar om barn, det handlar om välfärd, det handlar om humanism och det handlar om egoism.

Titta på våra bidragssystem. Du måste vara naiv om du inte förstår att det är de som är magneten som gör Sverige till den mest attraktiva destinationen för den som flyr. Inte kan det vara vädret här. Det är inte oktober, november eller februari som attraherar folk att välja Sverige. Det är inte snöblandat regn som kommer horisontellt och inte är det svenskarnas sociala kompetens eller vår mat som får folk på flykt att välja Sverige framför Spanien, Portugal, Italien, Kroatien eller något annat land. Skall vem som helst, utan att ha bidragit med en enda krona i skatt, få ta del av våra bidragssystem, få retroaktiva bidrag för den tid då man inte ens hade kommit på tanken eller nått till den humanitära stormakten? Jag skulle ha sökt mig till Sverige, av rent egoistiska skäl.

Jag skulle naturligtvis inte ha någonting emot att få ta del av det som några andra hade byggt upp. Det är lika normalt som att de som har byggt upp välfärden och bidragssystemen tycker att det stinker när andra – utan en sekin i insats – får ta del av den välfärd som de har byggt upp för sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det är där humanismen konfronterar egoismen, och där jag kanske borde skämmas i humanistens ögon för att jag oroar mig mest för mina egna barns framtid och välfärd.

Titta på min egen sons tillvaro. Han har sin ADHD att brottas med varje dag – hemma, i skolan och på såväl innebandyplanen som ishockeyrinken. Det var en gång då han hade en mycket bra kontakt med barn – och ungdomspsykiatrin. Det funkar fortfarande okej, men det blir lite jobbigare, lite mer ansträngande för varje gång vi har kontakt. Det heter att det har kommit de som har det betydligt jobbigare än min son. De är traumatiserade av en flykt, av ett krig och av att ha sett ett lidande vi i Sverige inte har upplevt de senaste 200 åren. Hade min son växt upp där hade jag också försökt att fly, till ett land där man i den humanitära stormaktens anda hade lagt mer krut på honom än en inföding med lite ADHD och ett dussin betygsvarningar. Varför hans föräldrar – som har betalat skatt i nästan 30 år – inte får den där vården som de förväntade sig i rätt tid och på rätt sätt kan ju humanisten förklara för egoisten…

Jag vet inte vad jag skall känna för att stå ut med mig själv. Innerst inne är jag en egoist som fattar att drömmen om den humanitära stormakten inte kommer att funka. Samtidigt är jag en pappa som förstår de föräldrar som söker sig hit för att utan insats få ta del av den välfärd som jag, mina föräldrar och ättlingar har byggt upp under hundratals år. Jag hade sannolikt gjort likadant som de som flyr till Sverige, till välfärden, till bidragssystemen här och nu. Ju mer jag tänker på det så är ju det egentligen ett bevis på min egoism, eller hur?

”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” men hur långt skall vi sträcka oss när det gäller ”var och en”? Hur långt sträcker sig vår förmåga innan bandet går av…?