KAPLAN OCH OMDÖMET

Bilden på Kaplan dök upp igår i flödet, en bild på ett statsråd som käkar middag med några typer som vilket statsråd som helst med lite omdöme inte skulle käka middag med. Jag funderade på vad jag skulle göra av den där bilden, hur jag skulle kommentera att den bubblade upp i flödet och tanken var en koppling mellan alla skriverierna om Marcus Birros lunch med några sverigedemokrater och de icke-existerande skriverierna om Mehmet Kaplans middag med ett gäng fascistoida turkiska ultranationalister.

Nu är jag glad att jag inte skrev det jag jag hade tänkt skriva, för nu skriver ju varenda politisk journalist om Mehmet Kaplans middag och middagssällskap. Vis av tidigare erfarenheter så kunde jag inte tro att den tredje statsmakten faktiskt skulle ge sig ut efter den miljöpartistiska bostadsministern. Men nu gjorde journalisterna det, och idag vet varenda nyhetsmedveten Svensson vilka Mehmet Kaplan gillar att käka middag med…

Mehmet Kaplan är den han är. Han är bostadsminister. Han är miljöpartist. Han är muslim. Muslim får Mehmet vara hur mycket han vill, vi har ju religionsfrihet i det här landet. Mehmet kan till och med få kalla sig miljöpartist om han vill det även om jag tror att Mehmet är lika mycket grön som jag skulle vara röd. Sedan är Mehmet Kaplan bostadsminister och det borde han inte vara. Dels för att han är ett handlingsförlamat stolpskott, dels för att han har en förmåga att sätta sig själv i klistret gång på gång på gång, utan att någon har granskat bostadsministern speciellt hårt. När nu den här middagen dyker upp på bild, med bostadsministern och ett gäng olämpliga middagsgäster i Mehmet Kaplans sällskap så är det bara droppen som får bägaren att rinna över.

Det är en droppe av blod som får bägaren att rinna över, för Mehmet Kaplans middagssällskap är delvis ett gäng blodtörstiga typer. Nu har ju förvisso Barbaros Leylani, talaren utan text från Sergels Torg både avgått som vice ordförande i det turkiska riksförbundet och gjort en tårdrypande avbön i TV4. ”Vi bör visa skandinaverna vad turken står för. Vi tycker inte om blod, men vi kan låta blodet rinna!” skrek Leylani i affekt, men utan manus. ”Armeniska hundar bör akta sig! Död åt armeniska hundar! Död! Död! Död!” hade Leylani ylat om alldeles innan. Nu säger Leylani att hjärnan stannade. Det är då reflexerna kommer fram.

Alla vet ju vid det här laget att det även satt en annan person och dinerade med bostadsminister Kaplan, som omöjligt kan vara mindre blodtörstig än en Leylani med avstannad hjärna. Alla vet ju att Kaplan inte hade några problem att sitta och käka med den ledaren för de ”Grå vargarnas” gruppering i Sverige, en organisation som har drygt 700 politiska mord i sin historiebok, mord på meningsmotståndare, ”fiender till Turkiet”, kurder och det som kallades ”armeniska hundar” på Sergels Torg häromveckan.

Men Kaplan kan inte förstå att det inte väcks kritik, och Kaplans pressekreterare jämför Kaplans middag med dessa våldsförespråkare med något i stil med en middag mellan kungen och Bert Karlsson. Om det sedan är kungen eller Bert Karlsson som är Kaplan, och Bert Karlsson eller kungen som är blodbestänkt förtäljer inte nyhetsrapporteringen. Jag gissar på att bostadsministern skall föreställa kungen, och han med avstannad hjärna är Bert, men det är bara min egen amatörmässiga gissning på hur Kaplan ser på sig själv.

Jag gissar även att Mehmet Kaplan, bostadsminister i regeringen Löfven, hade stenkoll på vilka det var som satt vid det där bordet tillsammans med honom för att käka middag. Man brukar hälsa på varandra innan, och presentera sig för varandra om man inte är bekanta. ”- Mehmet Kaplan, bostadsminister. – Angenämt. Ilhan Senturk, svensk ordförande för de grå vargarna. Tillåt mig presentera Barbaros Leylani, vice ordförande i det turkiska riksförbundet. När hans gärna stannar brukar han säga det som vi alla tycker om armenier, blod och den turkiska statens enande.” Ungefär så, men på turkiska. Men Kaplan hade koll. Han visste vilka det var han käkade middag med, och han inte inga synpunkter på det då, och hade inte haft några nu – om det inte hade dykt upp ett gäng bilder.

Vi har sett statsråd få avgå för mindre, men för de miljöpartistiska statsråden finns det en egen måttstock. Mehmet Kaplan har dessutom i sin roll som Miljöpartiets multikulturella alibi i regeringen en särställning som gör att han har kunnat vara hur inkompetent som helst, kan ställa till det hur mycket han vill och käka middag med vilket opassande middagssällskap som helst. Men nu måste droppen ha runnit över.

Nu ser vi alla var Kaplan står, vad han kan och vill. Om inte detta är droppen som får bägaren att rinna över kan vi bara drömma önskedrömmar om att ett enda statsråd utan omdöme får lämna Löfvens regering. Om inte Kaplan får gå, så vet vi att Löfven är ett viljelöst köttstycke, konflikträdd med statsråd och en vek ledare som inte kan sätta ner foten…