VIKARIEN

Alla har vi väl träffat vikarien, den där personen som slängdes in för att fylla upp lucka på jobbet eller som försökte hålla ordning i klassrummet när den ordinarie läraren hade drivits till vansinne av eleverna. Några som brukar få vikariera ofta är våra statsråd. Om Peter Hultqvist tar ledigt några dagar för att följa med Dalkurds klack på träningsläger i Långtbortistan så kliver något annat statsråd in och vikarierar för försvarsministern. Det är sällan den mest lämpade som får spela rollen som vikarien i regeringen. Det är oftast den som har minst att göra för tillfället.

Ingen har väl missat att Sveriges nya ”stjärna” på den internationella scenen är Åsa Romson. Landets miljöminister och ”vice statsminister” utmanar på allvar Zara Larsson och Avicii om den mest omtalade svensken utomlands just nu. Åsa Romson toppar nyhetsrapporteringen i New York Post, en tidning med en herrans massa läsare, och Åsa Romson återfinns i Daily Mail i ett långt reportage. Det här var dagen då Åsa Romson blev känd i världen. Ökänd.

Åsa Romson började ju tisdagen med att kalla terrorattacken mot World Trade Center för en olycka, och inte gjorde hon skadan mindre när hon skulle förklara sitt ordval. Men det ämnet har jag gottat mig nog åt för stunden. Under en ”powernap” på kvällskvisten satte en ostrukturerad dröm igång inspirationen till detta inlägg, och allt var inspirerat av Christian Palmes episka tråd på Facebook om den ”miljöpartistiska ordboken” som efter fylldes på med flera fantastiska möjligheter för Romson att göra sig ännu mer omöjlig. Varför kalla attacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo för det som det var, när man kalla det ”Charlie Hebdo-tillbudet” till exempel. Mina egna bidrag var Grälet i Gettysburg i det Amerikanska inbördeskäbblet och – naturligtvis – Ståhejet om Falklandsöarna…

Tillbaka till min dröm, där herr Palmes ordbok kopplades ihop på något skruvat och vagt sätt med vikarien Romson. Gustav Fridolin skulle göra ett besök i verkligheten, vikariera som historielärare på någon skola i något utanförskapsområde. Nu blev det så att Fridolin var tvungen att åka ner till Tjeckien för att lämna ifrån sig den kolbit med vilken han utvecklat en relation nästan lika öm och varm som kamratskapet med Mehmet Kaplan. Det borde egentligen vara miljöministern som agerar när allt kol skall lämnas över till ett annat land, men Fridolin vägrar. Fridolin får sålunda vikariera som miljöminister och Romson får vikariera som historielärare. Vad skulle kunna gå fel?

Ett kaotiskt klassrum. Åsa Romson skall vara vikarie hos en högstadieklass, och hon backas upp av några miljöpartistiska kommunikationsarbetare. Åsa Romson skall få utbilda klassen i det mörkaste kapitlet i människan historia, och då handlar det inte alls om hur den israeliska ockupationsmakten behandlar palestinier som Mehmet Kaplan och Per Gahrton brukade käbbla om. Det var en lektion som skulle handla om Förintelsen. Romson är vikarien och längst bak i klassrummet sitter ett par kaxiga grabbar och petar tänderna med bajonetter till kalasjnikovs.

Åsa Romson börjar mala på om ”gasolyckan i Auschwitz”, och en av grabbarna längst bak i klass skriker på förortssvenska att ”Ey. Det var ingen olycka. Det var lycka.” Åsa Romson är skarp i tonen och berättar att gasolyckan minsann var nästan lika hemsk som nutidens flyktingtragedi i Medelhavet. Romson fortsätter prata om hur judar, homosexuella och ”zigenare” mobbades på Bergen Belsen och Treblinka – och att det minsann hade behövts något liknande Friends i Tyskland och de länder som Hitler hälsade på i. Det skrattas rått i klassrummet, men vikarien Åsa kan inte förstå varför. Romson pratar om dumheter i Dachau och missödena i Majdanek men ingen verkar ta henne på allvar. Romson berättar att de som hade det jobbigt hade det jobbigt för att de hade en annan religion. En elev skriker ”Ungefär som Mehmet Kaplan alltså?” och Romson svarar ”Ja, ungefär som Mehmet.”

Ungefär där kommer en rödgråten Fridolin in i klassrummet och mumlar om att han saknar sin kolbit och Romson för gå över i rollen som tröstande, förstående och varm. Ingen i klassrummet märker något för de ser på olika filmklipp på sina mobiler. Romson tar Gustav i handen, och leder honom genom den där skolan som han skulle ha räddat på 100 dagar.

Snipp Snapp Snut, så tog drömmen slut…