EN SAMLAD BEDÖMNING

Man kan nästan tänka sig hur Mehmet Kaplan kände och tänkte när han stod och tryckte i Bella Venezias kulisser de sista minuterna av sin tid som bostadsminister. Ute på podiet stod landets statsminister och gjorde sig åtlöje ännu en gång.

Kanske gjorde Mehmet Kaplan samma samlade bedömning som Lena Mellin på Aftonbladet, att den formella chefen lät som en papegoja där han malde på. Kanske tänkte Mehmet Kaplan tanken att det var rätt otroligt att mähät på scenen kunde få fortsätta vara landets statsminister när han själv inte kunde få fortsätta att vara regeringens bostadsminister. Kanske reflekterade Mehmet Kaplan över att han som fostrats och växt upp i ett turkisktalande hem pratar avsevärt bättre svenska än den där sorgliga uppenbarelsen till en ursvensk barbar…

Det var en sorglig scen. Inte för att det var ett statsråd som tvingades att avgå, trots att han själv inte ansåg att han hade gjort ett enda fel och trots att han enligt alla inblandade statsråd och språkrör. Det sorgliga var statsministerns förmåga att klara av att hantera en pressträff efter en regeringskris. Ingen, absolut ingen, som såg Löfven stå och tondövt, oinspirerat mala på om sin lilla regeringskris kan ha blivit tryggare i att regeringen och Löfven skulle klara av att krishantera något betydligt värre än en ministers middagssällskap och kontroversiella uttalanden. Alla ser det.

”…Ett statsråd skall kunna representera Sveriges regering på ett otvivelaktigt sätt” sade Löfven på pressträffen och alla som sett Löfven representera Sveriges regering här och där borde ju ha fått en hel del tvivel att hantera. ”En samlad bedömning…” repriseras sjutton gånger och ”bedömning” ännu några fler på drygt sex minuter. Min alldeles egen samlade bedömning efter att ha sett Löfven mala på är att landet aldrig har haft en mer hopplös person som statsminister. Löfven borde för länge sedan ha ”…kommit fram till slutsatsen att han inte kan fullgöra sin uppgift sin uppgift som statsråd” och jag hade i så fall delat den bedömningen. Nu gör inte Löfven vare sig den bedömningen eller en samlad bedömning som landar i att han är ett hopplöst fall, en politisk pajas som man inte längre orkar skratta åt.

Jag har varit elak mot Mona Sahlin på min gamla blogg Tokmoderaten. Jag hann med rätt många elakheter mot Håkan Juholt på hans alldeles för korta tid som partiordförande och oppositionsledare. Nu är det Löfven som drabbas av där elakheterna kommer per automatik bara jag har bankat ner ett L, ett ö, ett f, ett v, ett e och ett n efter varandra. Med ett retrospektivt ingångsvärde var ju inte Mona Sahlin och Håkan Juholt så fruktansvärt dåliga som jag ville få dem till. De var och är intellektuella titaner jämfört med han som sitter vid styråran nuförtiden – och som lyckas med att träffa varenda grynna, vartenda grund och vartenda skär som finns längs färdvägen framåt.

Det är min samlade bedömning att man kan byta ut vartenda statsråd i regeringen, men kaoset består och kriserna uppstår lik förbannat mest hela tiden. Så kommer det fortsätta så länge man inte tar steget fullt ut och plockar tuppen i hönsgården. Skall Löfven ge sig på konststycket att regeringsombilda så borde han ombilda bort sig själv, men det vare sig kan han eller får han av Partiet. Det är väljarna, folket och landet som får lida ett tag till i inkompetensens förlovade idiokrati – Sverige.