SPEKTAKLET

Sällan är mänskligheten så patetisk som de där dagarna innan spektaklet skall äga rum, när spektaklet faktiskt äger rum och dagarna efter det att spektaklet har ägt rum, och sällan är media så patetisk som de där dagarna och dygnen runt och kring den freakshow som spektaklet har kommit att utvecklats till. Men nu, nu skall även politiken – och de politiska partierna – försöka ta några billiga populistiska poäng på tramset. Vem bryr sig vad ett politiskt parti tycker om Eurovisionen? Om deltagarna? Om vem som man håller på?

”Le Parti social-démocrate suédois des travailleurs, un point” apropå det här att Löfven använder sin tid i president Obamas omedelbara närhet till att sända hälsningar till den lilla pojkvaskern som enade Sverige från höger till vänster, över blockgränsen och över alla ideologiska skiljelinjer. ”Frans är min favorit naturligtvis, inget snack om den saken” hälsar statsministern från USA och Washington utan sedvanligt käbbel, tjoller eller ens efter en samlad bedömning.

Löfvens parti är mer tydliga om sina musikaliska preferenser än i politiken och twittrade ”Ikväll hejar vi givetvis på Sverige. Lycka till Frans!” Om det är Löfven som följer partilinjen eller partiet som följer sin kåldocka till ledare kan vi använda de närmaste dagarna att spekulera om.

”Les Modérés, deux points”Nya Moderaterna vill naturligtvis inte vara sämre än sina antagonister i allt utom schlager. Man retweetar partiledarinnan Anna Kinberg Batra från Globen där den fiktiva oppositionsledarinnan hyllar stämningen och hejar på? Frans naturligtvis. Alldeles innan tramset drog igång ville man även från låtsasoppositionspartiet nummer ett visa att man hade koll.

”Strax startar Eurovision Song Contest i Globen. Nu håller vi tummarna för Frans”  twittras det från det officiella nymoderat twitterkontot. Vilka vi? De nya moderaterna? Eller beordrar de Nya Moderaterna sina följare att göra som dem? Jag vägrar. Jag håller inte på Frans. Om någon skulle tvinga mig att heja på någon så skulle jag säga Armenien. Inte för att låten är mindre dålig än någon annan, utan bara för att kvinnan är så otroligt bildskön.

”Les Libéraux, trois points”. Liberalerna fånar sig naturligtvis också.  Jan Björklund är precis som Anna Kinberg Batra på plats, inne i Globen, för att använda sin annars så dyrbara tid till att se en förvisso påkostad scenshow.  Samtidigt får Jan – frivilligt – höra på sådan musik som skulle funka mycket bra för att få de svar man vill ha gubbarna i orangea sparkdräkter på Guantanamo. Från officiellt liberalt håll hörs ”L som i Låt bästa låt vinna. Europeiskt samarbete när det är som svängigast.”

Kristdemokraterna fånar sig också. De informerar först sina följare om att ikväll, då är det dags för Eurovision och att de förstås håller på Frans. Sedan gör de som de andra och anammar den destruktiva nationalismen i att blint heja på en trallande lallande ung kille bara för att han är svensk – och som alla andra gör de det med budskapet att ”Ikväll håller vi på Frans i Eurovision” – återigen: Vi? ”Les Chrétiens-démocrates, quatre points…”

Sverigedemokraterna använder istället sitt utrymme i de sociala medierna till att kommentera den egna sångfågeln Jimmie Åkessons vårtal på Långholmen. Hedervärt, ty det är det som politik handlar om. Inte att beordra dig och mig – vi – att hålla på Frans.

Centern skiter också i att komma med pekpinnar om vem man måste gilla i tramset på TV. Ett plus i kanten för Annie Lööf och gänget.

Miljöpartiet har annat att pyssla med, med sin kongress. Fridolin använder sin tid på scenen att försöka piska in sina medlemmar i ledet medan han tjatar ut ”Ingen knäcker en göing. Inget knäcker en miljöpartist”. Miljöpartiet hade säkert gått ut och fånat sig om de bara hade haft tid. Nu hade de inte det.

Hur Vänsterpartiet förhåller sig till Frans och Eurovisionsnationalismen har jag faktiskt ingen aning om, då Vänsterpartiets officiella Twitterkonto blockerade mig för mer än ett år sedan efter det att jag hade ifrågasatt de två röda partierna uppmaningar på Twitter om att de trogna rödingarna var tvungna att rösta på någon av folkrörelse-artisterna Malena Ernman eller Behrang Miri.

Hursomhelst. När du läser detta tjatar den tredje statsmakten halvt ihjäl sig om att ”fel låt vann!” eller ”Europa förstod sig inte på Frans storhet!” istället för att försöka hitta Mona Sahlin och livvakten. Partierna och politikerna kanske ställer samma fråga någon gång innan de dumpar denna bisarra variant av trams-och-flams-populism för 11 månader och 51 veckor.