RÄDD. RÄDDARE. RÄDDAREN?

Det är mycket snack om språkrören i Miljöpartiet här och nu. Är Åsa Romson rätt kvinna att rädda Miljöpartiet? Hade Romson inte behövt vara lika rädd att ifrågasättas i rollen som räddare om hon hade haft något som dinglade mellan benen? Är Fridolin räddaren på riktigt eller bara inne i den egna lintotten – där han borde vara rädd för att tappa taget? Kan någon överhuvudtaget rädda Miljöpartiet? Vill vi som inte är gröna att de hittar räddaren? Eller skall vi vara rädda för att Wetterstrand kliver in på scenen igen och räddar var som räddas kan?

Men det där är Miljöpartiet, ett litet skitparti som i ärlighetens namn inte gör till eller från i svensk politik – tydligt bevisat av deras tid i regeringsställning. Det finns ett annat regeringsparti, ett större parti, som borde bli räddare och räddare för varje dag som går. Är verkligen Stefan Löfven räddaren för Rörelsen? Eller är Rörelsen livrädd för att de har valt fel räddare? Är statsministern lika rädd som han ser ut – eller ännu räddare – att han har klivit in i en roll som han inte klarar av? Fattar Löfven innerst inne att han är lika lite av en räddare som Åsa Romson?

Två stycken text och tio frågetecken, Romson och Löfven ej medräknade.

Igår dök det upp nya siffror som visade att de nya Moderaterna under ledning av en rätt intetsägande hubot i det närmaste är jämnstora med båda regeringspartierna, sossar och miljöpartister tillsammans alltså. Miljöpartiet närmar sig 4%-spärren till deras egen fasa, och alla andras glädje. Socialdemokraterna är nere på nivåer som borde ha fått hela partiorganisationen att förstå att räddaren inte är någon räddare, utan räddast. Stefan Löfven har kört och kör sitt parti i botten, hela Rörelsen rör sig mot avgrunden med ryckiga rörelser.

Den rädda sossen skulle kunna välja att skylla på samarbetet med Miljöpartiet, men det är ingen räddning att i nuläget klippa bandet mellan rött och grönt. Det kan kanske bli lite mindre plågsamt i det korta perspektivet, men i det långa sitter sosseriet kvar med Löfven vid styråran, Sveriges politiskt minst erfarne statsminister genom historien och utan motstånd Sveriges sämsta politiska retoriker och talare. Att gå in i ännu en valrörelse med Löfven som affischnamn och frontfigur skulle vara ett politiskt självmord – på en regering, på ett parti, på en statsminister.

Sossarna erkänner naturligtvis inte sin rädsla utåt. Göran Persson säger att han tycker att Löfven gör ett bra jobb, men alla som följt Persson genom åren vet att det är helt andra omdömen som snurrar inne i skallen. Håkan Juholt har också sagt – offentligt – att Stefan Löfven gör ett bra dagsverke som statsminister och partiordförande. I det icke-offentliga finns det säkert andra synpunkter på att en halvfigur kan hamna under Juholts opinionssiffror men ändå sitta säkert. Mona Sahlin och Ingvar Carlsson har varit lika tydliga med att de tycker att Löfven är rätt person. När den dagen kommer då dessa inte behöver smeka ordförande Löfven med silkesvantar längre kommer alla – varenda en – att berätta att de minsann var rädda att Löfven skulle bli motsatsen till en räddare.

Stefan Löfven är lika lite socialdemokratins räddare som Åsa Romson är Miljöpartiets. De är inga räddare alls. De är tvärtom. De är – tillsammans med en majoritet av den regering de sitter i – inkompetensen personifierad i två rädda figurer som vet att de inte är rätt personer att vare sig rädda sina partier, sina politiska karriärer eller sin regering. Det vi alla borde vara rädda för är att de två inte är i närheten av att kunna rädda Sverige in i framtiden. Den rädslan borde vi alla dela…

 

Vill du stötta mig i mitt käbbel, tjoller och bidra till den här bloggens utveckling? Titta gärna HÄR isåfall. TACK!