NATIONALDAGEN

Det är bara några dagar kvar nu. Först en skön helg och sedan den där helgdagen som förlänger den vanlige löneslavens ledighet med en tredjedel bara sisådär. På måndag är det tid att fira, att njuta av ledigheten och se fram emot en kortare arbetsvecka än normalt. På måndag är det nämligen första dagen i Ramadan…

Men det är faktiskt inte första dagen i Ramadan som gör att helgen blir tre dagar istället för två, utan för att den svenska nationaldagen råkar inträffa på måndag. Då infaller den sjätte dagen i den sjätte månaden, och det är dags att fira hemlandet för en enda dag av årets alla dagar. Det borde vara så, men det är det inte överallt. Det finns platser där firandet av det nya hemlandet får står tillbaka för att använda den svenska nationaldagen för att fira gamla hemländer, med de gamla hemländernas traditioner, sånger, danser.

Eggeby gård ligger i skuggan av miljonprogrammets bostäder i Stockholms nordvästra förorter, och där arrangerar Stockholms stad ett nationaldagsfirande för traktens innevånare. Det borde vara en perfekt dag, ett perfekt tillfälle att visa lite av gamla svenska traditioner, våra sånger och danser – kort sagt den svenska kulturen. Bara denna enda dag på året. Men se det tänker inte Stockholms stad göra. Alls. Nationaldagen på Eggeby Gård skall bli som vilken annan multikulti-festivaldag som helst.

Inbjudan till att fira Nationaldagen på Eggeby Gård inleds med ett välkommen till en familjefest med ”nya och gamla traditioner” och tittar man på programpunkterna så måste de gamla traditionerna vara en barnshow med Prinskörven och Kapten Snorkråka. Allt annat betraktar iallafall en konservativ stofil som undertecknad som något nytt, som nya ”traditioner”.

Det handlar om dans och musik från Uganda och Uzbekistan, om lite musikalisk nödslakt med Dogge Doggelito, om Bollywood opera, om musik och dans från Somalia och Brasilien, om Azonto-dans från Ghana och om att prova på breakdance. Det står ingenting om folkmusik från Dalarna, om folkdans från Hälsingland. Det enda – gamla – svenska kan möjligtvis vara Prinskörven och Kapten Snorkråka. Det är några inslag från Asien, några fler från Afrika, något från Sydamerika och Nordamerika. Inget från Europa, om man inte räknar med Prinskörven och Kapten Snorkråka.

Så vill Stockholms stad introducera det nya hemlandet för de nya innevånarna – genom att gömma  och glömma det gamla Sverige. Det enda som fattas för att jag skall få en stroke är att någon kommunalpolitiker stolt berättar att Borat Sagdiyev kommer att svänga förbi för att sjunga den kazakiska nationalsången till tonerna av Du gamla, Du fria…

Det finns hur många andra dagar som helst att köra dans om musik från Somalia, Uganda, Ghana, Uzbekistan, Brasilien och lite indisk opera på en Folkets Park i skuggan av miljonprogrammet. Vilken annan helg eller dag som helst, men inte på den svenska nationaldagen. Den dagen kan väl få handla om det gamla Sverige som vi snart ändå har tvingats glömma bort. Men se, det går inte för sig. Det passar sig inte. I det mångkulturella Sverige finns inte längre plats för det gamla Sverige, inte ens en dag om året.

Godnatt.