ÖVERÅRIGA

Om någon säger ”överåriga barn”, vad tänker du då på? Hur tänker du då?

”Överåriga barn”, är det när några som en gång var barn har passerat åldersgränsen för vad som är barn? Är vi inte allihop då det som man kallar för ”överåriga barn”? Eller är det några som utger sig för vara ett barn men som är så mogna både fysiskt och psykiskt att man inte ens med mycket fantasi och ett överflöd av naivitet kan undvika att skapa nyordet ”överåriga barn”.

Sveriges Radios Eko-redaktion gjorde ett reportage om hur det ser ut på de hem som numera finns överallt i Sverige, alla dessa HVB-boenden. HVB betyder Hem för vård eller boende, och där skall man ta hand om bland annat ensamkommande barn – underåriga, normalåriga och i Sverige även överåriga barn. Det ser inte ut som det borde göra, och det måste man vara selektivt blind plus kombinera med skygglappar för att inte se.

Ansvarigt statsråd, Morgan Johansson, berättar om sina resor land och rike runt – till HVB-boende efter HVB-boende. Vi som brukar köa på Bolaget en dag som denna skall vara tacksamma för att Morgan Johansson är statsråd och inte sitter längst fram i kön, i  Systembolagets kassa. Morgan Johansson skulle med till visshet gränsande sannolikhet begära legitimation på mig, på alla andra 60- och 70-talister medan de som är födda på 80-talet sannolikt skulle förvägras rätten att handla då deras ID-handling måste vara att betrakta som en förfalskning. ”Så gammal kan man väl inte vara när man ser ut som du?” Typ.

Morgan Johansson har nämligen bara stött på några gränsfall när han besökt HVB-hemmen, men inga uppenbart äldre än de utger sig för att vara. Vi andra som stöter på dem i tjänsten, eller när personalen är på utflykt med sina under-, normal- och överåriga barn skulle sälja rusdrycker till minst hälften av gruppen utan att ens fundera på att kväka fram ett ”Kan jag få se leg?” 

Natten var på väg att bli morgon. Kirurgen såg hålögd ut efter ännu en natt med att jobba bort den aldrig sinande kön av barn på operationsprogrammet. Han suckade djupt och konstaterade att den kille som han nyss hade sytt ihop måste ha varit ett överårigt barn, ett rejält överårigt barn. De orden användes inte då, ingen hade hittat på det begreppet ännu. Det hette faktiskt att killen var en man. Allt hade varit färdigutvecklat inne i den där magen, och hans kliniska blick sade honom att så hade det varit ett antal år. På killens journalhandlingar stod det att han var född år 2001, men det kunde ingen av oss tro. Med lite välvilja kanske 1991 sade kirurgen, men med en realistisk syn på kroppens variant av årsringar så var killen i förskoleåldern 1991. Han suckade igen och tyckte att det hade varit skönt om kollegorna på vuxenkirurgen hade fått avlasta honom och tagit hand om det som i Sverige är ett ”överårigt barn”…

Vi har sett TV-reportage där unga killar på väg från främmande land mot Sverige erkänner att de kommer att ljuga om sin ålder när de kommer fram, av den enkla anledningen att det ger dem större chans att stanna kvar i Sverige. Vi ser bilder på killar som påstås vara i de nedre tonåren som utseendemässigt har passerat de övre tonåren för flera år sedan. Men ”vi” fortsätter att vara naiva, godtrogna och lättlurade. Ambitionen att vara god, godare än alla andra och godast i hela världen slår igenom och ”vi” är tvungna att hitta på något så bisarrt som ”överåriga barn”. Antingen är man barn, ungdom eller vuxen. Att hitta på något ursäktande begrepp bara för att klara av verkligheten är Sveriges signum nuförtiden. Lite som om vi skulle kalla dem som ljuger om sin ålder för ”sporadiska sanningssägare”…