FRIHET

Om det var en klar, lugn och underbar kväll när jag klev in på puben så var det tvärtom när jag klev ut. Det regnade, det blåste och jag blev snabbt lika blöt utanpå som inuti. Det var en kväll i oktober 2008, och våren tog sina första trevande steg. Jag hade en promenad på tre kilometer framför mig, tretusen meter i motvind och tilltagande nederbörd innan jag skulle möta värmen igen, trodde jag…

Stanley Arms är en av pubarna i Stanley, Falklandsöarnas lilla huvudstad. Det var där jag hamnade den där kvällen i oktober. Som ensam gäst på det suveräna lilla hotellet Lafone House hade den lika värdinnan Arlette fått ledigt den här kvällen. Hon gav mig en 20 punds-sedel som motsvarade det jag hade betalat för att jag skulle få middag av henne. Jag frågade var man hittade den absolut bästa burgaren i Stanley och det trevligaste sällskapet en kväll mitt i veckan. Svaret blev Stanley Arms, tre kilometer västerut. Det gjorde inget, det var en angenäm kväll att ta en promenad i, genom nästan hela Stanley.

Burgaren var precis så underbar som Arlette hade lovat, och ölen blev gratis då infödingarna generöst bjöd den exotiska gästen från andra sidan jordklotet på allt flytande guld som gästen behövde för att börja prata flytande engelska. Gästen var jag, och det blev en lika underbar kväll som underbar burgare och underbar öl. Det blev mycket snack om frihet, den frihet som infödingarna – öborna på Falklandsöarna – njuter av varje dag, varje kväll.

Stanley Arms ligger på Jeremy Moore Avenue, men avenyn är inte mer än en liten kort stump av betong på backen och några få hus. Jeremy Moore var den brittiska general som förde befäl över de brittiska soldaterna på marken på Falklandsöarna och som högsta befälhavare den som tog emot den argentinska kapitulation efter 74 dagar av allt annat än frihet – av argentinsk ockupation. När de brittiska soldaterna marscherade in mot Stanley i gryningen den 14 juni 1982 fanns inte den här delen av Stanley, inte gatan som fick Jeremy Moores namn, inte puben Stanley Arms och inte husen. Den där kvällen 26 år senare när jag gick ut för att ta en vinglig promenad mot mitt hotell såg jag skylten Jeremy Moore Avenue och hur man hedrade de som gav öarna sin frihet åter.

Efter några hundra meter i motvinden och regnet kom jag fram till en annan liten gatstump, Holdfast Road. Där den gatan ligger nu, där stannade de brittiska soldaterna upp den 14 juni 1982 för att vara säkra på att de vita flaggor som syntes borta i centrala Stanley var på riktigt. Generalen ur Royal Marines Jeremy Moore fortsatte förbi den linje som är Holdfast Road nuförtiden, in till Stanley och tog emot kapitulationen. Någon timme senare började soldaterna röra på sig igen, för att avväpna ockupanterna och se till att deras hemresa gick så smidigt som möjligt…

Jag stod där, lagom på lyset och i skenet av gatlampan vid korsningen Holdfast Road och Ross Road West. Jag blickade bort mot Stanley Arms, och såg bara mörka silhuetter av de berg där slagen för frihet hade ägt rum 26 år tidigare. Jag blickade in mot Stanley, och såg ungefär samma stad som de brittiska soldaterna den där junidagen 1982. Som militärhistoriskt freak var det en stor känsla att stå där, i regnet och blåsten och tänka på friheten och frihetens pris.

Förmodligen såg de där poliserna i sin Landrover en adipös man som såg rätt drömsk ut där han stod i korsningen Holdfast Road och Ross Road West i regnet. De vinkade inifrån sin varma, sköna polisbil och tjockisen som vinglade till vinkade tillbaka. Poliserna åkte en bit, tills de hittade ett bra ställe att göra en u-sväng…

Den ena polisen vevade ner rutan, frågade mig om jag var ny i stan. Jag svarade att så var fallet, jag var turist och jag hade njutit av gästfriheten på Stanley Arms. Polisen konstaterade med ett leende att jag måste vara svensken, svensken som bor på Lafone House. Ett varmt välkommen följdes av ett konstaterande att det var väldigt långt till Arlette och rätt tråkigt väder. Poliserna erbjöd mig skjuts, i sin varma bil och jag hade varit dum i huvudet om jag inte hade hoppat in i baksätet. En resa genom ett öde Stanley, ett samtal om trygghet och frihet i Stanley – om en stad utan större brottslighet men där den polisbil jag satt i bara var den ena av av två som jobbade för att göra en trygg stad ännu tryggare – en liten stad med drygt 2500 innevånare. Resan tog några minuter men gav ett minne och insikter för livet.

Igår firade man på Falklandsöarna sin ”Liberation Day”. Den 14 juni är dagen då man på Falklandsöarna firar sin frihet, en frihet man inte tar för given och en frihet som man har förvaltat på ett fantastiskt sätt genom att skapa ett tryggt, säkert litet land. Den 14 juni firar även jag den frihet som mina vänner därnere i Sydatlanten återfick den dagen.

Trygghet och frihet går hand i hand, som otrygg är man aldrig helt fri. Det är något vi i Sverige borde förstå, men istället käbblas det om oväsentligheter och tomma ord på TV:n och partiledardebatten som rullar i bakgrunden…