MINA BARN OCH DINA UNGAR

Mina barn och dina ungar…

”Häromkvällen började min 11-åring gråta av Sveriges asylpolitik. Det var det mest hjärtskärande jag varit med om på länge. Ett äkta förtvivlat gråt av hjälplöshet när han förstod att Sverige och våra politiker har gjort det svårare att få hjälp här. Han ville att vi skulle göra nåt. Vi skönmålar ändå allt eftersom vi vet att han tar åt sig lätt. Han skulle bryta ihop om vi berättade om att han kommer att få vänta ett halvår på att laga sitt hål i tanden eller att han har femton nya klasskamrater i klassen i augusti som inte kan ett ord svenska…”

Mina barn och dina ungar kan man säga när man vill markera att man alltid står upp för sina avkommor men ofta har synpunkter på andras knoddar och deras påhitt. På Twitter kunde alla uppkopplade människor läsa om ett annat barn, en femåring som grät hjärtskärande över den svenska migrationspolitiken – över gränskontroller och flyktingstopp, över de svenska politikernas svek mot alla de flyktingar som är på flykt.

”Häromdagen började min 5-åring gråta av Sveriges asylpolitik. Det var det mest hjärtskärande jag varit med om på länge. Ett äkta förtvivlat gråt av hjälplöshet när han förstod att Sverige och S gjort det svårare att få hjälp här. Han ville att vi skulle göra nåt.”

Femåringens pappa twittrade ut sin unges reaktion, ungefär som texten ovanför men med en helt annan problembild. I Sverige sitter det alltså femåringar och gråter över landets migrationspolitik, och samma barn skulle bryta ihop om de bara visste allt hemskt om anhöriginvandring och så vidare. Jag har varit där som barn, i nästan samma situation – även om jag var sju år äldre – tolv år – när mina föräldrar skulle gå och rösta i en folkomröstning om kärnkraftens vara eller inte vara 1980. Då ritade jag en teckning föreställande en tablettask med jodtabletter och texten ”Jag vill inte ha jodtabletter till lördagsgodis”.

Mina politiskt intresserade föräldrar var stolta, och bilden skickades in till Aftonbladet där den publicerades men då var det mer mina föräldrar som grät och då glädjetårar. Idag, när jag har växt på mig och börjat tänka själv vet jag vad jag skulle ha röstat om jag hade fått det 1980. Jag hade röstat tvärtom. Jag hade inte alls röstat för en avveckling av kärnkraften. Jag hade skrikit efter nya reaktorer, säkrare reaktorer alldeles oavsett den frampiskade paniken av en nästan-härdsmälta i Harrisburg och en film med Jane Fonda som fyllde Sveriges biosalonger där och då.

Är jag hemsk pappa för att mina barn gråter när deras innebandyklubbor går sönder men inte när någon asylsökandes historia får trycksvärta i morgontidningen? Är jag en vidrig farsa för att mina barn lipar när de tappar sina mobiltelefoner i sjön men inte när Morgan Johansson förklarar den nya, lite tuffare asylpolitiken? Är jag en värdelös förälder för att mina barn snörvlar och snyftar när de själva eller AIK förlorar fotbollsmatcher men inte när statstelevisionen visar reportage från någon grekisk ö eller från gränskontrollen i Malmö? Är jag en ondskefull vårdnadshavare för att mina barn – trots att de är avsevärt äldre än fem år – inte gråter åt sådant som är fint och värdigt att gråta åt, som en uppstramad migrationspolitik till exempel? Det är mina barn och deras reaktioner. Det är andras ungar och deras värderingar, redan som femåringar…

Det kommer en dag då barnen inte längre är barn, när de på allvar och riktigt börjar intressera sig för sådant som händer utanför den egna bubblan – i den stora och ofta hemska världen. Det kommer en dag då barnet blir vuxet nog dra slutsatser av nyhetsrapportering och reagera på det man ser och hör med egna ställningstaganden. En femåring är inte där. En femåring kan oftast inte läsa mer än extremt lätta texter, och ännu mindre se ett sammanhängande sammanhang. En femåring kan vara empatisk och humanistisk i sin läggning, men när femåringens föräldrar använder femåringens känslor som alibi för att kunna trycka ut sina egna politiska åsikter är det ett sjukt beteende.

Ett land där landets vuxna springer omkring med mobilen i handen och letar Pokémons medan det finns femåringar som sitter deprimerade och gråter över regeringens politiska vägval är ett land som inte är friskt. Sverige är inte friskt, men det var det väl ingen som inbillade sig…?