EXIT

Sitter i soffan och grubblar över vad jag skulle kunna skriva om idag, landar efter många om och men i Brexit.

Säg EU och jag blir inte klok på mig själv. Vad tycker jag? Varför tycker jag så? När jag skäms intensivt över att en gång i tiden ha propagerat för att vi i Sverige skulle in i Euro-samarbetet och dessutom hade det dåliga omdömet att rösta ja till det där och då så finns inte den skammen för att jag röstade ja till ett EU-medlemskap – även om jag idag inte är helt säker på att gjorde rätt…

Britterna grubblar också runt EU – rätt eller fel – och de skall få ta sitt grubblande till en folkomröstning nästa vecka. När vi svenskar leker små grodorna runt midsommarstången alldeles för överförfriskade så kan det vara så att en stor del av britterna skålar för att de har valt att lämna de stora grodorna därhän och bryta sig loss från en union som tydligen är för mycket union för att Storbritannien skall känna sig tillfreds. När britterna köar till sina vallokaler och vi svenskar till Systembolaget för årets viktigaste dag så finns det skäl att fundera över varför våra goda vänner britterna kanske inte vill vara kvar i vår gemenskap längre. För att gemenskapen är ett tomt ord, och tvånget det som har kommit att ersätta.

Otaliga är de som har försökt få britterna att förstå vad som är bäst för dem i största allmänhet och för oss alla i en ännu större synnerhet. EU-toppar, andra statschefer och utrikesministrar – däribland vårt alldeles egna diplomatiska massförstörelsevapen Margot – har blandat patetiska försök till folkbildning med rena hot och skrämselpropaganda. Att försöka lära britterna vad som skulle funka bäst för oss alla är lönlöst, de vägrar ju överge sin vänstertrafik och sina gamla eluttag. Att skrämma, hota britterna till underkastelse är ännu mer kontraproduktivt – och den enskilt största faktorn om britterna röstar för en ”exit” kommer att vara de illa dolda hoten från EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker.

Eftersom Sverige kommer att finnas kvar i EU ett tag till så kommer jag att sakna britterna i Unionen. I en alltmer dystopisk och dysfunktionell sammanslutning av mer eller mindre dysfunktionella länder så är britterna ändå några som vi har kunnat hålla i handen. EU kommer att sakna Storbritannien om de väljer ”exit” – sannolikt mycket mer än britterna kommer att sakna EU.

Det är britternas val, och bara deras val. Andra länder kommer förvisso att få vara med att hantera konsekvenserna av en ”exit” men bara britterna kan avgöra summan av plus och minus i debatten. Själv tycker jag att folkomröstningen som sådan är precis det underbetyg som EU-samarbetet måste få i plytet för att börja fungera, börja bli bättre.

I mitt andra hemland, Estland, är känslorna för EU inte alls som i Storbritannien eller i andra länder där tilltron till Unionen börjat svikta. I det lilla Estland är man beroende av att vara med i en större gemenskap för landets överlevnads skull. Esterna bytte sin krona mot euron, det knorrades om dyrare priser men man köpte euron trots Grekland. Esterna är med i unionen och det fanns de som hostade till om att landet gick från en union till annan – utan att ens tänka på de olika graderna av frivillighet när Estland tvingades in i Sovjetunionen med våld eller valde att bli en medlem av den europeiska unionen. I Estland är man tacksam över EU. Estland får mer än man ger…

Storbritannien var – eller är – en stormakt. Storbritannien kommer att överleva utan EU. Storbritanniens nationella stolthet gör att britternas syn på att vara en del av en union än det Förenade Konungariket i bästa fall är något nödvändigt ont. Britterna tar sig nu friheten att välja väg, och vi andra kan bara acceptera deras demokratiska val och fundera på varför det har blivit så här. Det handlar inte bara om britterna och deras syn på sig själva. Det handlar om så mycket, mycket mer…

Godnatt?