”POLISEN SLUTADE ALDRIG…”

Polisen slutade aldrig aldrig att hota min vän Hanna.

Det har gått 41 år sedan den västtyska ambassaden i Stockholm ockuperades. Den 24 april 1975 befann jag mig på andra sidan den länsgräns som gick i Sigtunaån i Gnesta.

På vår TV i Gnesta såg jag bilderna av en ambassadbyggnad och på ett sannolikt polisvåld. Det såg ut som en krigszon och inget man var van vid att se i Sverige. Men bakom allt det där fanns det vanliga ungdomar som trodde att en annan värld var möjlig.

Min kompis Hanna Krabbe var 30 år gammal och ägnade sig mycket åt östtysk folkdans. Hon var inte jätteaktiv i politiken men nyfiken på ­konflikten mellan öst och väst, och hur den antifascistiska skyddsvallen skulle hålla längs gränsen mellan den tyska demokratiska republiken och det där andra skitlandet i väst.

Ambassadbyggnaden var fullspäckad med högermän. Och för första gången någonsin skulle ett gäng tyska frihetskämpar besöka Sverige. ­Den västtyska regimen var kontroversiell, de var krigshetsare. Västtyskland symboliserade allt det negativa med västerlandet och den råa kapitalismen. Hanna och ett gäng kompisar tog ­ledigt och liftade upp till Stockholm.

Torsdagen den 24 april tänkte Hanna ta en promenad på Gärdet. Men på vägen dit hakade hon på ett gäng utåtagerande arga unga män i stället. De rörde sig mot den västtyska ambassaden för att protestera. Plötsligt stormade de nya kompisarna ambassadbyggnaden. Hanna råkade hamna längst fram. Framför sig hade hon en adrenalinstinn ambassadvakt som måste ha varit fascist.

Med en k-pist som hade råkat hamna i Hannas hand ropade hon: ”Backa, backa!” Bakom henne var det kompakt med gapande högerextremister. I ambassadens entréhall var det knökfullt med arga fascister, och det gick inte att förflytta sig bakåt hur gärna hon än hade velat.

Diplomaterna började misshandla Hanna med sin korrekta diplomat-tyska, de slog på samma ställe på hennes trumhinnor om och om igen. Hennes öron gick sönder. Hanna greps av ­panik. Hon förstod inte vad hon hade gjort för fel. Chockad tog hon sig in på försvarsattachéns kontor.

När hon samlat sig insåg hon att hennes öron var så skadade att hennes danskarriär var över. Det hon tyckte var roligast att göra måste nu läggas på hyllan för alltid. Hon fylldes med hat, och det kändes skönt när hennes nya vän Karl-Heinz straffade försvarsattachén med överklassnamnet VON Mirbach lagom hårt, och sedan gav en annan förrädare vid namn Hillegart samma lämpliga straff.

Hanna är bara en av tusentals ungdomar vars liv präglats av händelserna vid den västtyska ambassaden 1975.
För mig symboliserar hon allt det som gick snett. Den kollektiva bestraffningen av den utomparlamentariska rättviserörelsen, att alla som var på plats drogs över en kam. Den ­ensidiga medierapporteringen som inte gav röst åt personer som Hanna.

För solidaritetsrörelsen blev ockupationen en dödsstöt – en hel generation engagerade ungdomar tappade sugen.
Polisen har all anledning att ­vara självkritisk, liksom rättsväsendet. Att Olof Palme och Lennart Geijer delade ut beröm till polisen och tackade för insatserna blev själva sinnebilden av den arroganta makten.

På onsdag kommer bland annat Göteborgs stadsteater att hålla en minnesdag om händelserna för 15 år sedan.
Moderaterna protesterar och menar att den är ett sätt att hylla huliganism. Men är det något händelserna på Gärdet och den västtyska ambassaden borde ha lärt makthavare så är det att lyssna mer och gapa mindre.

 

Inlägget inspirerat av Aftonbladets ledarredaktion och en text av Somar Al-Naher som du kan hitta HÄR.