KULLEN

Mitt i den chilenska huvudstaden ligger den som en naturlig Berlin-mur, Cerro San Cristóbal. Söder om kullen skyskrapor, lyxhotell, underbara restauranger och ett välmående i klass med vilken europeisk storstad som helst – men säkrare och tryggare om man bortser från jordbävningsrisken. Norr om kullen som är Santiagos svar på Djurgården, Hyde Park eller Central dito – kåkstäder som breder ut sig kilometer efter kilometer, mil efter mil. Det var en varm torsdag i oktober 2008 och där stod jag och blickade ut över den chilenska huvudstadens olika spegelbilder. Söderut såg jag lyxen med golfbanor insprängda bland de höga husen och norrut misären…

Jag hade inget att göra den dagen, och planerade en promenad via den där barhängsgatan som av någon outgrundlig anledning fått namnet efter alkoholmonopolets Sverige – Suecia – att ta mig upp på San Cristóbal Hill. Receptionisten på Hotel Atton El Bosque varnade mig – ”Whatever You do, don’t go down on the other side of the hill!”– men det funkade mer som en magnet än det motvända. I mina fickor fanns inte ens ett kreditkort, en allt annat än stöldbegärlig gammal mobil av märket Sony Ericsson plus lite krafs för att tillfredsställa en gaturånare. Det spelade liksom ingen roll vad den där Jennifer Lopez-kopian hade sagt och varnat mig för. Jag skulle ner i kåkstaden.

Det var varmt, och jag var törstig, Plåtskjul efter plåtskjul avlöste varandra, och det var en hel del slitna latinos som stirrade på en nästan sliten gringo som släpade sig fram i dammet. En cantina. En reklamskylt för den chilenska ölen Cristal och där slank jag in med mina pesos och mina sunkiga mobil. ”Una cerveza por favor” flög ut över mina torra läppar, bartendern nickade och serverade. ”Inglés?” dök upp som fråga och jag svarade tafatt ”No. No. No. Suecia.” och efter det fick jag all Cristal gratis. Tack sossarna. Tack Olof Palme. Killen i baren skiftade från spanska till närmast felfri svenska…

Killen som ägde cantinan hade flytt Chile när Pinochet tog makten med våld i gryningen den 11 september 1973. Han hamnade i det socialdemokratiska Sverige, under Palmes vingar – och han var så tacksam att alla mina öl blev gratis. Medan han fyllde på min tomma bägare gång på gång berättade han hur underbart Sverige var, hur underbar den svenska socialdemokratin var och vilken gud Olof Palme var. Jag svalde mina åsikter, höll käft och njöt av mina gratis-öl. Innan jag blev så full att jag var på väg att erkänna att jag föraktade socialdemokratin, Palme och spelade fickpingis till Gösta Bohman på YouTube var det dags att tacka för mig. Ägaren ringde sin bror som körde taxi. Jag fick en kram, ett tack och en gratis taxiresa till den andra delen av Santiago.

Kvällen efter var det en utsökt köttrestaurang i Santiagos lyxkvarter. Även där trevliga och sociala chilenare, nyfikna på vem jag var och vad jag gjorde där. Jag berättade att jag var svensk, och reaktionen blev den motsatta. Palme var ett as, den svenska socialdemokratin satans ledsagare. Snabbt fram med Bohman-kortet, och en ärlig redogörelse för vad jag tyckte och tänkte om Palme och sossar. Glädje och gratisdrinkar. Allende var Chiles Castro och hade kvaddat landet. Pinochet var landets räddare, om än lite för hård ibland. Det fattade inte Europa, det fattade inte Sverige. Latinamerika var och är inte Europa. Medan jag satt där och tryckte i mig en ”well done”-köttbit med en underbar chilensk rotfruktsgratäng förundrades jag över hur stora skillnaderna kunde vara på några kilometer, från ena sidan kullen till andra sidan kullen…

Nu har vi en chilensk president på statsbesök i Sverige. En semi-socialistisk chilensk president som valdes efter en helkonservativ dito hälsar på i Sverige hos vårt kungahus och vår rödgröna regering av stollar och stolpskott. Varje gång Chile förs på tal kommer minnena i retur, om det där landet där skillnaderna är så mycket större än här. Som extremist gillar jag ytterligheter – och i Chile är politiken alltid en pendelrörelse mellan extremer. Det är så mycket mer spännande än en kass regering och och en lika kass opposition. Chile är och förblir ett land som ligger mig väldigt varmt om hjärtat – oavsett vem som styr, Det handlar inte om gratis-öl med vänstern eller gratisdrinkar med högern, utan om respekten för ett land som rör sig framåt trots betydligt sämre förutsättningar än det här numera gudsförgätna landet.