SEX OCH POLITIK

”Sex är inte, och har aldrig varit, en enbart privat angelägenhet. Sex är också en fråga om människors hälsa och ur det perspektivet en politisk fråga.” – Gabriel Wikström, folkhälsominister i DN Debatt 29 juli 2016.

Landets folkhälsominister Gabriel Wikström har vid sidan av att jaga Pokémons på Rosenbad ägnat sin tid som statsråd att fundera över det här med sex och politik. Gabriel Wikström har lagt pannan i djupa veck och grubblat över varför sex är så märkligt frånvarande i den politiska debatten när sex annars genomsyrar hela samhället.

Folk grottar ner sig om sex på de sociala medierna. Det finns en hel del reklam som andas sex. Men i Riksdagen är ledamöterna tydligen rätt hämmade allt som oftast. Sex och samlevnad är sällan i fokus i riksdagsarbetet. Visst har det hänt, som när det statsbärande partiet hade julfest en gång i tiden. Då sprang en frustrerad ledamot omkring halvnaken på fyllan och gapade om att han minsann ville knulla. Men jag inbillar mig att Gabriel Wikström är ute efter något annat, något mer seriöst och genomtänkt.

”Har du problem med vaginismen, Maud?”

Tänk om Göran Persson hade släppt hämningarna totalt? Tänk om den gamle landsfader-wanna-be:n otvunget hade kläckt ur sig något sådant den där dagen när Maud Olofsson trippade förbi honom på väg upp i talarstolen? Hur kul hade det varit? Antingen hysteriskt kul eller inte kul alls. Det är lite så när man pratar sex, att det sällan landar i någon harmoni eller balans. Antingen blir det för mycket, eller för lite.

Med tanke på hur dagens politiker fungerar – eller inte – så skulle ett frampiskat påbud från folkhälsoministern att prata mer och otvunget om sex sannolikt spåra ur totalt. Dagens politik har utvecklats till att alltid plocka billiga poänger, krysta fram kortsiktiga lösningar på långsiktiga problem och ständigt ligga steget efter. Skulle det piskas fram mer sex i politiken lär debatten som uppstår att vara långt mer pinsam än en alldeles för tidig utlösning. Skulle Löfven ge sig på att prata sex offentligt med väljarna skulle vi nog ha en epidemi av slidtorrhet på gång.

Bara tanken att våra förtroendevalda skall diskutera och debattera hur de skall kunna skapa ett samhälle där sex blir mer underbart skapar en känsla av att framtidens sex blir ännu mer hämmat. Bara tanken på att folkhälsoministern viftar med fingret och minsann berättar för oss att sex aldrig har varit en privat angelägenhet kommer att skapa ännu mer ångest. Bara tanken på att vi i framtiden kanske kommer se att Socialstyrelsen minsann rekommenderar sex till åtta för ditt eget välbefinnandes skull skulle sänka välbefinnandet.

Gabriel Wikström skall se till att Folkhälsomyndigheten för första gången på tjugo år undersöker svenska folkets sexliv. Folkhälsoministern vill gärna se resultat på regional som kommunal nivå. Stämmer ryktet att man Gotland kopulerar som kaniner året om? Finns det någon sanning i att man i Norrbotten är lika svältfödda på sex som på sol under vinterhalvåret? Det vill folkhälsoministern veta.

”Syftet med studien är att skapa bättre förutsättningar för ett effektivt folkhälsoarbete och ge oss kunskapen för att kunna diskutera sex i ett politiskt perspektiv på ett mer positivt och otvunget sätt.”

Sex och politik är i mina ögon som hettan från en flammande låga och som en hink med iskallt vatten. Hur gärna än Wikström tror att mitt sexliv blir bättre för att han och de andra i riksdag och regering diskuterar sex på ett otvunget sätt så ligger ansvaret för det på mig och partnern. I mina ögon är mitt förhållande till sex väldigt privat, trots det här inlägget. Så har det alltid varit, och så vill jag att det alltid skall vara…