NYHETEN SOM FÖRSVANN

Det blev nyheten som försvann, nästan helt. Det var nyheten om regeringens hanterande av biståndspengar, i symbios med Dag Hammarskjölds minnesfond och några dussin främmande FN-ambassadörer på bjudresa till Löfvens och Wallström moraliska supermakt…

Löfven kan påstå att det är en feministisk regering som han leder, en humanitär stormakt och en moralisk supermakt. Just nu är borde alla sådana påståenden anses vara löjliga. Efter DN:s avslöjande om att regeringen Löfven använde biståndspengar för att smörja upp utländska FN-ambassadörer på besök i Sverige för en låtsaskonferens om miljö så ekar alla dylika självutnämningar väldigt falskt. Det är som om den västtyske fotbollsmålvakten Toni Schumacher skulle ha sprungit omkring efter VM i fotboll 1982 och kallat sig världens snällaste målvakt, den populäraste mannen i Frankrike. Schumacher hade förresten halvt hoppat ihjäl en nätt fransos i semifinalen, och dagarna efter överfallet spöat självaste Hitler och ”vunnit” i en fransk opinionsundersökning om vem som var världens vidrigaste man…

Man kan konstatera att regeringen räddades av något käbbel runt Panama och av lite tjoller om hur Skatteverket jobbar. DN:s gräv var djupt och bra men det fanns andra nyheter som tog över och dränkte nyheten om regeringen. DN drog fram en gammal rättschef från UD som berättade vad han tyckte och tänkte, men den dräpan borde varenda svensk nyhetsläsare och väljare haft fått till efterrätt. Så blev det inte.

”Det här är sådana metoder som inte stater som Sverige använder, utan det är ju mera Azerbajdzjan och skumma afrikanska länder som kan hålla på med sådant här” – Carl Henrik Ehrenkrona, f.d rättschef på UD i DN 160405

Nu är det ju så att just det här agerandet av regeringen Löfven som borde få gamla hedersknyfflar från departement och verk att kliva ut och säga hur satans illa regeringen gör sitt jobb. Tänk bara om den alltid så talföre före detta rikspolischefen – och mycket mera – Björn Eriksson hade kommenterat regeringens val av stolpskottet Dan Eliasson till rikspolischef med något i stil med ”Det här är sådana utnämningar som inte stater som Sverige håller på med, utan det är ju mera Nordkorea och skumma före detta sovjetrepubliker i trakten av Långbortistan som kan hålla på med sådant här trams…” Då hade poliserna på fältet börjat sakna den ordbajsande pajasen som ändå gjorde det så mycket bättre än han som är rikspolischef idag.

Tänk bara om den före detta statsministern och partiordföranden Persson kunde vara så dräpande som bara han kan vara när han skulle recensera sin efter-efter-efterträdare Löfvens insatser på annan plats än på Fakebook och på riktigt. Tänk om Persson kunde släppa loss och säga det som de allra flesta tycker – ” Det är sådant regerande som inte stater som Sverige skall pyssla med, utan det är ju mera Zimbabwe och Venezuela som skall sitta med en sådan usel regering och imbecill statsminister…” Då hade folk börjat sittstrejka vid avfarten mot Övre Torp på riksväg 57 mellan Stjärnhov och Sparreholm för att kräva Perssons återkomst.

Man kan fortsätta att hitta på påhittade utspel från allt och alla, och de skulle inte vara längre ifrån verkligheten än var dagens regering är. Nu räddas Löfven och Margot av Panama, av Skatteverket och av nyheten som försvann.

För nu är det inte så att varenda föredetting och förståsigpåare går ut och säger vad de tycker och tänker om sina efterträdare, om regeringen, om regeringens politik, utspel och utnämningar. Det är väljarna som då och då suckar uppgivet åt tramset. Vad har vi gjort för att förtjäna det här, egentligen? Var vi alla mobbare, mördare och monster i våra tidigare liv?