VAPEN OCH AMMUNITION

Fingret på avtryckaren på en Kalasjnikov. Tummen på knappen till ett sprängbälte. Händerna på styrspaken i ett snabbt dykande flygplan. Händerna på ratten i en accelererande lastbil. Nästan vadsomhelst kan fungera på ett vapen i vettvillingens händer. Nästan vad som helst fungerar som ammunition när man vill skrämma slag på oskyldiga människor, på hela samhällen och länder…

Paris. Bryssel. Nice. En tidningsredaktion, en judisk livsmedelsbutik, en fotbollsmatch och en rockkonsert på Bataclan-teatern. En flygplats och en tunnelbanevagn på väg in i tunneln från perrongen på Maalbeek. Ett nationaldagsfirande vid strandpromenaden i Nice, ett fyrverkeri som slog över i ond bråd död där en vettvilling bakom ratten på en lastbil skapade mer fruktan, mer ångest.

Det finns folk som blir skärrade när de flyger och ser ett gäng skäggiga män från Mellanöstern leta efter något i sitt handbagage på 11.000-meters höjd. Det finns människor som byter vagn i tunnelbanan bara för att den där kufen som klev på ser suspekt ut, och lite väl påhängd runt midjan. Det kommer att finnas en hel del av oss som framöver drar åt oss sonen eller dottern lite närmare bara för att vi ser en lastbil komma rullande i hög fart.

Terroristerna har med andra ord redan lyckats med ett av målen – att göra så att du, jag och vi inte skall kunna känna oss helt säkra var vi än är, vad vi än gör. Det har de lyckats väldigt bra med, men det är upp till oss alla att visa att trots att vi är rädda fortsätter med vårt dagliga liv såsom vi alltid har gjort. Då spelar det ingen roll hur mycket de skrämmer oss, hur mycket osäkerhet de skapar – då kommer de inte nå slutmålet där vi anpassar hela samhällen efter rädslan över att vadsomhelst kan vara ett vapen närsomhelst.

Nice sent igår kväll, Frankrike igen. En kvinnlig kompis på en weekend-tur till den oändligt vackra och trivsamma franska staden på Rivieran skickar ett SMS som jag först inte ser på grund av att jag sitter chockad med laptopen i mitt knä. Jag är chockad över det jag läser på datorn, men hon var chockad över det hon hörde – ljudet av en accelererade lastbil, människor som skrek och skrik som tystnade med en dov duns, skott och skottlossning, ännu mera skrik. Där stod hon, förstenad av skräck på en parallell gata med 90 meter till strandpromenaden innan hon sveptes med av en våg av flyende, skräckslagna människor.

Hon landade efter några hundra meter på sitt hotellrum, hon ringde från den fasta telefonen då det mobila nätet hade brutit ihop just där och just då. Hon grät hejdlöst, trots att hon inget hade sett av lastbilsmassakern 90 meter bort. Vad gör man? Vad säger man? Stanna inne. Andas lugnt. Ring dina föräldrar och din syster. Kram på dig. Känslan av att bara prestera tomma ord, att vara otillräcklig är aldrig så påtaglig som när en vän skriker i chock och du ingenting kan göra mer än att lyssna på skriket.

Frankrike är i krig. Frankrike utkämpar ett krig på sin egen mark. Det första världskriget hade Frankrike som huvudscen. Det andra världskriget hade Frankrike som en viktig skådeplats. Det tredje världskriget kan mycket väl börja i Frankrike – på en gata, på en teater eller en tunnelbanestation. När stridsvagnen och flygplanet var det första världskrigets nya vapen, när man i det andra världskriget hade lärt sig använda flygplanet och stridsvagnen för att besegra Frankrike så var det tydligt vad som var ett vapen. Nu är det en lastbil – en vanlig jävla lastbil – som fungerar som det banbrytande vapnet. Det är vidrigt, det är hemskt – och ja, man måste våga vara rädd…