EN DANS PÅ ROSOR

En dans på rosor, eller tvärtom. Efter ett intro och sju verser av gnäll i varierande takt och tempo är det dags att ta I otakt till riktig otakt. Det är dags för en mellanakt, något som bryter av det monotona gnällandet. Det är dags för ett personligt inspel om en taktlös person – oftast i otakt med tillvaron.

Året var 1975. Den västtyska ambassaden skulle ockuperas av Baader Meinhof-terrorister och hade Dan Eliasson varit rikspolischef då hade han stått och pratat med Bosse Holmström om ”…vad har de personerna varit med om för någonting? Vilka omständigheter har de här personerna växt upp under? Vad är det för trauma de bär med sig?” innan Bosse bröt med ”Lägg ut! Lägg ut!” Året var 1975 och jag hade nyss börjat i skolan,

Det var närmast tvång att lämna klassrummet för att spela blockflöjt, men jag tyckte det var skrämmande – jag vägrade blockflöjt när alla andra i klassen, varenda en i klass 1D i Frejaskolan i Gnesta följde flocken. Blockflöjt var ingenting för mig. Jag saknade allt intresse för att skapa musik. Jag kände mig själv. Jag anade att när någon högre makt skapade människan så var det tvunget att ta ifrån en människa allt av taktkänsla och rytmkänsla för att de där mörkhyade medmänniskorna skulle få rytm och takt i överflöd. Det var jag som blev av med all rytmik, jag var lika omusikalisk som en sopkvast. Men jag visste det, jag kände mig själv.

Året var 1975 när vår lärarinna spände ögonen i mig medan alla andra dryga tjugotalet elever tog fram sin blockflöjt och knallade iväg mot musiksalen. Men jag vägrade, satt kvar och övade på att skriva bokstäver och siffror så fint det bara gick som sjuåring. Lärarinnan suckade trots att jag inte störde henne. Men jag satt kvar och såg till att hon var tvungen att sitta kvar. Det blev inget fika, inget kaffe. Det blev lektionsförberedelser under dryga timman, med en ensam elev i klassrummet som vägrade inordna sig, som vägrade blockflöjt.

Åren gick och jag intresserade mig för musik, att lyssna på musik – inte framföra. Mina musiklärare fortsatte att slita sina hårstrån när jag misshandlade en triangel eller mina egna stämband, och hemma slet mina bröder och min far sina hårstrån för att min musiksmak inte var deras. Jag började älska Depeche Mode, deras förinspelade trumljud och synth-slingor. Det var inte musik fick jag höra, och det förstärkte min känsla av att inte ha något som helst musikaliskt i min då rätt späda kropp. Som den konservativa stofil jag är så älskar jag fortfarande Depeche Mode, drygt 35 år efter det att jag köpte min första sjutummare med mina eviga hjältar.

Åren fortsatte att gå, och det där med rytmik blev nästan en förutsättning för att få något lätt fiskdoftande på kroken. Dansade man inte fick man inte närkontakt med det täcka könet. Själv vägrade jag att dansa, precis som jag hade vägrat blockflöjten. Hade jag dansat med någon oskyldig ung kvinna hade det i bästa fall kunnat kallas för kvinnomisshandel och i sämsta fall för brott mot mänskligheten. Så illa var det, tills dess jag upptäckte att extremt överförfriskade unga kvinnor inte märkte av mina oförmågor om det var Chris De Burgh som sockersött kvackade fram Lady in red. Det var min lycka. Det var det som öppnade dörren till ett annat liv.

Det andra livet försökte sig på konststycket att lära mig att dansa. Det andra livet älskade nämligen att dansa, och gjorde och gör det bra oavsett promillenivå. Det andra livet och det andra livets bästa kompis och den kompisens man släpade med mig till Lasse Kühlers danskola för en jättelätt buggkurs för extrema nybörjare utan några som helst förkunskaper. Det andra livet vägrade nämligen att ge upp, och på den här kursen skulle tydligen till och med en dövblint helförlamat kolli klara av kursen…

Det tog 20 minuter av den där 120 minuter långa introduktionslektionen innan en av proffsinstruktörerna räddade det andra livet från fler blånaglar och armbågar i plytet. Instruktören skickade bort det andra livet till en annan instruktör, och det andra livet sken upp som en sol. Instruktören skulle försöka sig på att lära mig jättelätt bugg för extrema nybörjare, men efter ytterligare 20 minuter tyckte instruktören att jag skulle få ut mest av lektionen om jag köpte en Zingo och en mazarin, för att sedan sätta mig ner och titta på de som kunde dansa. Där satt jag i 80 minuter och såg hur det andra livet njöt av en riktig danspartner medan jag njöt av min mazarin.

Jag vet inte vad det där tillfället förde med sig förutom en drös förstärkta insikter. Men sedan den dagen har inte livet – någonsin, någonstans eller någon gång – varit en dans på rosor. Kanske är det detta som gör att jag dansar i otakt, orytmiskt och taktlöst över rosor 22 år efter Lasse Kühlers relegering. Kanske är det därför du får ta del av min bitterhet och min ångest på den här bloggen mest hela tiden.

Nästa inlägg blir som de flesta andra av mina inlägg. Känner ni för att amatöranalysera varför det ser ut som det ser ut bland mina inlägg – tänk då på en blockflöjt och en bångstyrig elev som alltid varit i otakt, iallafall när det gäller musik och dans…