DU GAMLA, DU FRIA

”Jag har valt att inte sjunga den. Det har aldrig klickat för mig.” – Zlatan Ibrahimovic, före detta lagkapten i den svenska fotbollslandslaget kommenterar varför han stirrar ner i backen eller upp på läktaren, knäpptyst varje gång den svenska nationalsången ‘Du gamla, du fria’ spelades under hans tid som lagkapten.

Igår var det final i Europamästerskapen i fotboll, i Frankrike. Hemmanationen mötte Portugal, skickade ut en typ som såg ut som någon som hade flytt från Djävulsön för att sparka ner bortalagets sockersöta stjärna Ronaldo med en kapning. Då hade det bara gått några minuter sedan nationalsångerna hade ekat över Stade de France i Paris-förorten Saint-Denis, ännu några minuter sedan den enda svenska representanten på innerplanen – den unga kvinnan Zara som hatar män – i vit sparkdräkt med långa fransar hade sjungit en truddelutt.

Nyportugiser och gamla portugiser sjöng ‘A Portuguesa’ för president och fosterland, allihop och då speciellt den sockersöta stjärnan och lagkaptenen som höll för spel i en kvart. Gamla fransmän och nyfransoser tog ton i ‘Marseljäsen’ tillsammans med hemmapubliken på ett sätt som inte hörts över Paris sedan Franska Revolutionens dagar. Det var teambuilding genom allsång hos båda lagen, och båda lagkaptenerna sjöng högre än bra för att gjuta mod i sina spelare.

Kroatiens lagkapten grät mer eller mindre varenda gång han sjöng den kroatiska nationalsången. Alla andra lagkaptener som jag såg sjöng sina länders nationalsånger, oavsett hur långtråkiga, långsamma och sega de var. Men inte Sveriges lagkapten Zlatan, inte i ”Du gamla, du fria”. Zlatan var som alltid tyst, och som alltid stirrade han ner i gräsmattan eller upp mot VIP-läktaren medan den svenska nationalsången sjöngs av medspelare och publik. Zlatan tycker ju att ”Du gamla, du fria” är långtråkig. Det tyckte jag också om ”Blott en dag” på min senaste begravning, men jag sjöng av respekt för min farmor som låg där i en vit kista framför oss. Det tyckte jag om ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutningarna, men där jag hängde på klassen och kollektivet i en laginsats. Det tyckte jag om ”Somebody” när Martin Gore stövlade fram och dödade tempot på Depeche Mode-konserterna men där jag trallade med bara för att man skulle göra det, och då gärna med en brinnande cigarettändare i näven…

Vissa saker gör man av respekt, och gör man det inte är man respektlös. En ledare skall föregå med gott exempel, ingjuta lagkänsla och visa respekt för den ledarroll man har fått, alldeles oavsett om det har klickat eller inte med en långtråkig sång. En ledare som kan tänka sig pratsjunga sig igenom samma långtråkiga sång i en reklamfilm för ett bilmärke och får massor med pengar för att visa sin tatuerade ryggtavla är inte rätt ledare i mina ögon. Nu är inte Zlatan längre lagkapten, och kanske kommer vi framöver ha en lagkapten som tar ton med fansen och lagkamraterna alldeles oavsett vad han tycker om nationalsångens fart och fläkt.

Fåniga krav? Kanske. Men det handlar inte bara om musiksmak, utan om ledarskap. Skulle socialdemokraterna acceptera en partiordförande som stirrade ner i asfalten och såg ut att skämmas varje gång man körde ”Internationalen” på första maj eller kongressen bara för att han eller hon tycker att kampsången är långtråkig? Knappast. Det handlar om respekt för uppdraget, hur falskt eller illa man än må sjunga…