ATT VÅRDA ETT MINNE

Man kan vårda ett minne på olika sätt. Man kan göra det på ett vackert, inkännande sätt med en levande minnesfond. Man kan tydligen också göra det genom att köra en minnesfond i botten. Det senare är dock mer av att vanvårda ett minne. Minnet efter Anna Lindh är värt ett bättre öde än det vi ser idag…

För tretton år och en dag sedan vaknade Sverige till nyheten att Anna Lindh hade förlorat livet efter det brutala överfallet på NK och Filippa K. Sverige var i chock. Statsminister Persson visade sin mänskliga sida när han äntrade podiet på Rosenbad för att dela med sig av den hemska nyheten. Statsministern hade förlorat en uppskattad kollega och vän. Landet hade förlorat en mycket kompetent utrikesminister. Socialdemokratin hade förlorat sin kronprinsessa. En make hade förlorat sin hustru. Två unga killar hade förlorat sin älskade mor.

Att vårda minnet efter Anna Lindh försöker socialdemokratin göra ännu tretton år efter morddagen. Varje år dyker det upp bilder på partifolk som lägger blommor vid graven på Söders höjder. Det finns all anledning att grotta ner sig i sorgen efter Anna Lindh. Sedan Lindhs tragiska bortgång har det tidigare statsbärande partiet varit ute på en ändlös Golgata-vandring.

Man kan försöka sig på att vårda minnet genom en minnesfond. Anna Lindhs minne skulle vårdas genom Anna Lindhs minnesfond. Under fondens snart trettonåriga historia har fonden fått 21 miljoner kronor av olika bidragsgivare. Idag finns det 104.000 kronor kvar i fonden, och det mesta av pengarna som har rullat ut har rullat till administration. Så kan man ju också vårda ett minne.

Idag är det Mona Sahlin som är ordförande i Anna Lindhs minnesfond. Expressen lyckades få en pratstund med Mona om det här med att fonden bara ligger 4000 kronor över den där gränsen på 100.000 kronor när fonden skall lägga ner verksamheten.

”Det kommer inte in lika mycket nya pengar nu som efter mordet. Men vi har inga problem med ekonomin…” – Mona Sahlin i Expressen.

Mona Sahlin pratar om ekonomi och inga problem. Det finns inga problem med att Anna Lindhs minnesfond snart skulle kunna vara ett minne. Mona Sahlin ser inga problem med att det skulle innebära avveckling av minnesfonden om det försvann åtta hemhundringar eller fyra tusenlappar ur fonden. Mona Sahlin har inga problem alls, och allt är precis som vanligt.

Det är ungefär som när Bagdad Bob stod framför TV-kamerorna och intygade om att amerikanerna höll på att slaktas i tusentals vid Bagdads stadsportar när irakiska soldater i tiotusentals flydde i bakgrunden. Lite så känns det när Mona Sahlin ger sig på att prata om ”inga problem” och ”ekonomi” i samma mening.

Det är som om undertecknad skulle ge sig på att konststycket att konstatera att jag inte ökar i vikt lika mycket nu som då, att jag inte har några som helst problem med vare sig vikt, BMI eller midjemått. Det är som om Jan Guillou skulle gå ut i en debattartikel och skriva att han inte alls behöver jobba med ödmjukheten, att han inte har några problem med hybris. Det är som om Stefan Löfven skulle gå ut i pressen och säga att minsann inte har några som helst problem med att hålla politiska tal, att alla sådana insinuationer bara är käbbel. Typ.

Det har gått tretton år sedan Anna Lindh så tragiskt lämnade jordelivet. De som var satta att vårda ett minne av en älskade kollega, vän och kronprinsessa har i ärlighetens namn misslyckats ordentligt. När folk hör om Anna Lindhs minne idag idag tänker alltfler på ett närmast tomt konto. Hur kan någon påstå att de vårdar ett minne på bästa sätt när det har blivit så?