SJÄLVAMPUTATION

Det var kyligt på gatan. Grannarna tjafsade öppet med varandra, och käbblet var som ett kallt krig där man bara väntade på att kylan skulle ersättas av en het uppgörelse. Mittemellan satt du, lite mer kompis och med illa dolda sympatier för den lite mer sympatiska grannen som var som du. Relationen till den där grannen som du hittade dyngrak i ungarnas plaskdamm, som var aggressiv och hätsk mest hela tiden var mer ansträngd, men när den galna grannen tittade på dig med misstänksam blick så var du alltid trevlig och inställsam. Ingen i kvarteret skulle kunna få det till att du tog någons parti, inte öppet iallafall.

Sedan dog den galna grannen hastigt och lustigt och det blev lugnt och skönt i kvarteret. I den galna grannens hus flyttade en mysfarbror in, dock lika oförutsägbar som alkoholiserad. Med sig hade han en liten kuf som verkade obehaglig och otrevlig, som verkade väldigt målmedveten. Alla var glada över att det hade lugnat ner sig, och själv behövde man inte längre gå på självförsvarskurser för att kunna hantera den där konflikten som tidigare bara hade och gått och väntat på. Man kunde kapa bort de taggiga buskarna vid tomtgränsen, montera ner övervakningskameran och smälta ner älgstudsaren för att göra ett meningslöst modernt konstverk bredvid plaskdammen.

Det gick så långt att man började med självamputation bara för att man fick för sig att resten av tillvaron i kvarteret kunde tillbringas som en lugn, lycklig lallare i skuggan av en korkek. Det var bara att amputera armarna för man skulle aldrig någonsin behöva slåss. Det var bara att kapa benen, för det skulle aldrig behövas springas framåt för att stoppa en granne som aggressivt stormade in på tomten för att göra något dumt. Självamputation kändes helt rätt, då – då innan mysfarbrorn fyllot försvann och den där lilla kufen tog över och började kyla ner det kärvänliga klimatet på gatan.

Gammalt groll drogs upp igen, tjafset och käbblet kom i retur och det började bli hotfullt. Den lilla kufen som var lika obehaglig och otrevlig började ta för sig och bete sig mer och mer som den hätska aggressiva grannen som bott i det där huset från början. Men där satt man i skuggan av en korkek, självamputerad och försvarslös utan förmåga att göra mer än att skrika hjälp om det skulle smälla i kvarteret.

Den raljerande texten är min egen beskrivning av den vettlösa svenska försvarspolitiken efter det kalla krigets slut, av ett land som drömde sig in i ett töcken av önskedrömmar och som började med försvarspolitisk självamputation. Det vi hade tidigare som kunde försvara oss kapades bort, och idag håller vi som bäst på med att prova ut mer eller mindre framstressade proteser som vi hittade på någon hylla. Om proteserna sitter fast i mer än en vecka kan vi bara hoppas på. Dessutom måste vi hoppas på att vi hinner få fast proteserna i tid för att de skall kunna skrämma någon till att backa undan. Några flexade muskler finns inte kvar att spänna – de kapades bort och kremerades när vi trodde att vi aldrig mer skulle behöva några.

Man kan fråga sig det begåvade i att göra som vi har gjort i Sverige. Det finns massor av frågor där svaret är ja om frågorna handlade om vi har galna politiker i det här landet. I försvarsfrågan är det extremt tydligt att det är så. När dagens försvarspolitiker dessutom verkar mer intresserade av att skylla dagens självamputerade situation på någon annan medan man står där nerblodad med en såg i handen så känns det hopplöst. För det är ju inte bara försvarspolitikerna på den ena eller den andra sidan blockgränsen som ägnat sig åt svensk självamputation. Vissa gjorde det medan de stod och mumlade malande att det var en satsning att skära bort en hand, plocka bort ett öga och ta bort ett öra för att sedan ta bort en hel arm. Andra var mindre smidiga och skar bort del efter del bara för att det passade bäst i deras prioritering.

Vad har vi gjort för att förtjäna detta kortsiktiga önskedrömmande som kommit att bli en mardröm när våra politiker har självamputerat landet till ett vegetativt tillstånd vad gäller försvarsförmåga? Det finns lite liv kvar i kroppen men medan försvarspolitikerna käbblar om vems fel det är så tynar chansen bort till att hinna rädda något innan det är försent…