HUNDRA

Inlägg nummer hundra på I otakt, ett långt inlägg om något helt annat än politik.

Det var en gång för länge sedan, så länge sedan att nästan hälften av de som såg mig sitta i farbror Hasses pojkrum är i en annan dimension vid det här laget. Farmor är borta. Farfar är borta. Farsans moster Vega är borta, och jag saknar dem alla. Farbror Hasse är kvar, men han var inte där då. Hade han varit det så är det osannolikt att lilla, jobbiga jag hade fått sitta på golvet i hans lilla rum för att bläddra i en av hans tidningar. Jag bläddrade, såg en bild -en vacker bild – och blev kär…

Nej. Det var ingen ”sådan där” tidning som jag hade hittat utan en tidning om hockey. Alla lagen i den dåtida Elitserien fanns det lagbilder på och jag kärade ner mig i Brynäs svarta tröjor, alla deras segrar och välkända spelare. Det tog kanske en sekund så var jag brynäsare, trots att jag inte hade någon som helst koppling till Gävle och stadens stolthet då som nu. Det var ingen i släkten som gillade mitt ställningstagande i mitten på 70-talet, tvärtom faktiskt. Men som storebror hade jag mina två småbröders vilja i min hand, och innan någon hann stoppa mig så var även de frälsta.

Föräldrarna fick offra sig för vår kärlek. På den tiden spelade Södertälje Sportklubb i den högsta serien, och vi tvingade i väg farsgubben till Scaniarinken för att se när Brynäs spöade SSK – för det gjorde de alltid – och för att farsan skulle bli idiotförklarad av alla Telges tokar när vi sprang och jublade efter ännu en överkörning av våra svarta hjältar. Han fick höra att bara en galen pappa kunde spöka ut sina ungar på det sättet som vi var utspökade – i mössor, halsdukar och matchtröjor. Själv var farsan något så lågt som djurgårdare, och därmed neutral. Men jag har förstått att de där ögonblicken i Scaniarinken har satt djupa spår.

Min stora idol var Stig Salming. Börjes storebror var tuff, såg alltid ut att vara på väg att brisera och svek inte laget som lillebrorsan som drog över Atlanten. När Stig Salming åkte på stryk av galna transatlanter under tjänstgöring i Tre Kronor så grät jag. När Stig Salming sänkte små klena SSK-are i Scaniarinken så jublade jag. Jag ville ha samma bångstyriga frisyr som Stygge Stigge. Jag ville vara lika tuff, men det blev jag aldrig. Jag blev tvärtom.

Tidningen Se var en lättporrig tidning på den tiden, med några vågade bilder på omslaget och sidorna. Jag lyckades läsa mig till att det fanns en artikel om Stig Salming i Se under ett besök i den dåvarande hemorten Gnestas Konsum-butik. Den tidningen skulle jag ha, men min feministiska, socialistiska moder vägrade fullt förståeligt att köpa den. Tjatet eskalerade hemmavid, och det slutade med någon sorts utmattningsseger i min favör. Vi åkte till den lilla ICA-butiken i grannbyn Björnlunda för att köpa Se – i en butik där ingen kände igen mig eller min mor. Kompromissen innebar också att morsan fick riva ut alla sidor med vågade bilder för att destruera dem till konfetti över en papperskorg. Men jag brydde mig inte då. Jag var inte ett dugg intresserad av barbröstade modeller som alla såg ut som Claire Wikholm och hade könshår till armhålorna. Jag var intresserad av vad Stig Salming svarade på Se:s frågor. Jag var kär i Brynäs. Då som nu. Då var 1975…

Kärleken har bestått trots otaliga prövningar under flera decennier. När jag kärade ner mig i Brynäs vann de allt och jämt. Men sedan hände något. Efter SM-guldet 1980 när min Stygge Stigge avgjorde den avgörande finalen mot Frölunda med ett avgörande mål så var det i ärlighetens namn mest smärta och lidande i olika tempon att vara brynäsare. Det dröjde tretton långa år innan jag fick jubla igen. På de tretton åren hade jag hunnit flytta hemifrån, gjort en kort militär karriär efter värnplikten och hittat mitt livs kärlek, Stygge Stigge-surrogatet. Året var 1993 när jag och hon – som också var något så lågt som djurgårdare – stod på ståplats och jublade åt Andreas Dackells show mot Luleå när guldet kom ”hem” igen. Gävle har förvisso aldrig varit mitt hem, men guldet hör hemma där. Så är det bara.

Sedan 1993 har Brynäs varit svensk ishockeys berg-och-dalbana utan att för den skull behöva spåra ur och hamna där Leksand oftast huserar nuförtiden – i den näst högsta serien. Ett oväntat SM-guld 1999 och ett episkt dito år 2012 när klubben firade hundra år. Höga berg och djupa dalar, men menar man allvar med kärleken så håller man sig kvar vid det lag jag började älska av en så ytlig anledning att de vann mest och hade snyggast tröjor. Snyggast tröjor har man fortfarande, men vinner allt gör man mer rätt sällan nu jämfört med då.

I september är det dags igen, en ny säsong och en kärlek som kommer att blomstra och möta sina prövningar. I en tid då man inte är riktigt säker på var man hör hemma i politiken, i yrkeslivet, på den här planeten så är det ändå befriande att veta att man är säker på kärleken till ett hockeylag…