FELFRIA POLITIKER…

Alla kan göra fel. Ingen är felfri, och det där med namn kan vara svårt. Jag vet inte hur många gånger mina söner har fått någon annans son namn när jag gapar och tjatar. Men det är i vardagssituationer. Skulle jag kalla den äldsta sonen för den näst äldsta sonens namn när jag höll ett högtidstal inför släkt och vänner vid sonen bröllop så skulle det naturliga steget vara att stega ut i köket och köra in skallen i mikron och dra på. Skulle jag skriva den yngsta sonens namn på studentplakatet när den näst yngsta skall ut ur gymnasiet skulle jag fundera vad det var för fel på mig. I de situationerna måste man bara klara av att göra rätt…

När Mona frontade pressen under den första Sahlinaffären gick hon på i ullstrumporna och konstaterade ”Felfria politiker ropar ni nu efter” och kanske är det så att vi ibland sorterar bort politiker bara för att de är människor, mänskliga och därmed inte har en chans att vara felfria. I min värld behöver mina politiker inte vara felfria, men de kan väl iallafall göra rätt någon gång?

Stefan Löfven är vår statsminister, och om det var någon eller några som ropade efter en felfri politiker till det där hörnrummet på Rosenbad så fanns det ingen som ville lyssna på det örat. Problemet med landets statsminister är att han förutom att kvala in i gruppen icke-felfria politiker också finns i den gruppen som aldrig kan göra något helt rätt. Det här med namn är en utmaning som statsminister Löfven aldrig tycks klara av…

Arbetslunch i Washington med USA:s utrikesminister John Kerry under det pågående nordiska gruppbesöket på andra sidan Atlanten. I praktsalen på amerikanska UD och Stefan Löfven är på plats med sina nordiska kollegor plus Finlands president. Alla andra talade innan Löfven släpptes upp. Ingen annan missade värdens namn, som var John Kerry – eller ”secretary Kerry” lite mer artigt och formellt. Ingen annan fick till namnet fel, ingen annan än Stefan Löfven.

”Thank you very much, Secretary Kennedy – Kerry, sorry – Secretary Kerry…” 

Statsminister Löfven hade varit och lagt en krans vid bröderna Kennedys gravar på Arlington-kyrkogården, eller om det nu var bröderna Cartwrights familjegrav. Hursomhelst var det namnet Kennedy som snurrade i Löfvens skalle och tog över när han skulle tacka värden John Kerry för att han – Stefan Löfven – fick chansen att ännu en gång göra bort sig offentligt. Det spelade liksom ingen roll att Finlands president, Islands, Danmarks och Norges statsministrar hade tjatat om Kerry, Kerry, Kerry och Kerry. Löfven skulle få det till Kennedy ändå. Ingen kräver en felfri Löfven, men några av oss har ändå ovettet att ha det krav på landets statsminister att någon gång få till det rätt.

Löfven var i Indien, men var ett tag i Kina – och fick säga ”sorry”. Löfven var själv värd över nästan samma gäng som han har sällskap med i USA och fick bara till ett namn på sina gäster – den danska sosse-statsministern – innan det spårade ur och Löfven började skylla på fel papper. ”Sorry, wrong papers”. Löfven är ett hopplöst fall, en allt annat än felfri politiker som aldrig kan få till det rätt.

Innan Löfven kallade sin värd och USA:s utrikesminister John Kerry för Kennedy – fel namn alltså – så hade statsministern inlett med och konstaterat att ”We are not drunk yet”. Det hade nästan varit bra om Löfven hade haft en fylla att skylla på, som en ursäkt. Andra rimliga förklaringar är begynnande demens, stress, oro. Det ligger faktiskt snart i nationens intresse att få veta varför landets statsminister aldrig kan få till det helt rätt. Varför är han så hopplöst borta? Varför har han sådan extrem nollkoll? Vad är det för clown som vi har som Sveriges statsminister?