HAMNEN

Året var 1987, och våren hade kommit till Gotland. På den lilla ön Asunden utanför Slite stod jag i mina gröna kläder och betraktade utsikten. Allt hade varit så vackert, allt hade varit så fint om det inte hade varit för Slite. Österut, det blå havet och på andra sidan det blå havet den röda fienden. Söderöver, Gotlands vackra ostkust. Norröver, skogarna och den gotländska ostkusten som fortsatte. Västerut, Slite och den numera välkända hamnen. Ett samhälle med en bisarr skepnad men med en väldigt viktig hamn. Det var den hamnen vi skulle försvara, till sista granaten och sista blodsdroppen.

Det var för att den hamnen låg där den låg som vi på Asunden hade två väldigt moderna tunga kustartilleripjäser nersprängda i den grushögen som var ön. Det var för att hamnen i Slite var så viktig som det låg en tung pjäs uppe i skogen på det gotländska fastlandet och tre lätta pjäser vid Sankt Olofsholm. Det var för att alla förstod att hamnen i Slite var en naturlig inkörsport för den som ville invadera som botten var full av minor och minlinjer. Kajen var alltid redo att sprängas. Men det var då, när hotbilden var klar och förutsägbar. När Gotland hade ett försvar…

Om fienden kommer över havet är hamnen och hamnarna det som fienden vill åt. Hamnen är en förutsättning för att kunna lasta av tyngre materiel, underhåll och allt annat som behövs för att lyckas med en invasion. För en försvarare är hamnen något som måste försvaras till varje pris, precis som flygfälten. Så gjorde vi då. Nu pratades det om att hyra ut Slite hamn till ryssen. Det hade varit som att ge bort hamnen till den enda tänkbara aktören som kan komma att utnyttja Slite hamn för något annat än fredliga ändamål. Ifall det skulle komma att behövas. Att vi ens diskuterar en uthyrning är bara ett bevis på hur fredsskadat Sverige har blivit. Samtidigt ligger vår gamla KA3-hamn i Fårösund, Marinhamnen, ute till försäljning på Hemnet. Vem vet vem som köper den – åt vem och varför.

Nu verkar det som om Region Gotland säger nej till att hyra ut hamnen i Slite åt Gazprom och Ryssland, och att Karlshamn gör samma sak. Gott så. Allt annat hade varit ett bevis på en sällsynt hemsk kombination av dödslängtan och naivitet. Att samma diagnos kan sättas på Moder Svea efter decennier av vanvettig försvars- och säkerhetspolitik är en annan sak. Där Svea nu försöker sig på att bota ett sannolikt livshotande tillstånd med healing och böner var Gotland inne på att hänga sig från en rauk. När Gotland nu kastade snöret i havet, finns det ändå hopp om att sjukdomsinsikten får effekt på behandlingen. Det behövs mycket mer och det behövs snabbt. Mycket snabbare än våra politiker vill förstå.

Ryssen får inte fritt tillträde till hamnen i Slite, och det är en lika god nyhet som att man från avrustade fartyg, gamla förråd och något museum lyckades återskapa kustrobotförmåga från landbacken igen. Det kanske var det första steget mot att återskapa ett kustförsvar på riktigt, någon gång någonstans i Sverige. Får vi den tid vi inte har så kanske hamnen i Slite också kan försvaras på riktigt och på djupet – och  inte med ett refuserat hyresavtal…