OSKYLDIGA OFFER

Det meningslösa våldet börjar skörda sina oskyldiga offer. En snöröjande 50-plussare, utan i den kalla Malmö-natten skjuts ner. En grovt kriminellt belastad 15-åring är på sannolika skäl misstänkt för att hållit i vapnet, tryckt på avtryckaren och fällt ett oskyldigt offer.

Handgranater och bilbomber som dödar oskyldiga barn som inte var skyldiga till något annat än ha fel pappa, familj och vara på fel plats när det meningslösa våldet slog till. En man som skjuts ner mitt i natten medan han saltar en gångbana i Malmö, och som fortfarande kämpar för sitt liv på sjukan. Det meningslösa våldet har brutit igenom fördämningen, där buset tidigare bara sköt ihjäl och mördade annat bus. Ingen vet varför snöröjaren sköts. Ingen kan förstå. Räckte det med att han sade något olämpligt? Visade ett långfinger? Inte visade respekt? Hur ser motivet ut, och var är vi på väg?

En av mina söner fyller snart 15 år. Tack och lov skjuter han bara med hockey- och innebandyklubba. Men jag kan titta på honom, min älskade son – och tänka på att en kille i hans ålder springer ute i Malmö-natten, beväpnad. Jag kan se honom försöka jobba sig igenom den alldeles för hårt stekta köttbiten med sin slöa matkniv och slås av tanken att det finns de som är yngre än honom som hugger ner folk med en vassare kniv. När jag går in och stänger av hans TV eller padda nästa gång och mitt i natten kommer jag då att se bilder framför mig av killar i hans ålder, ute på någon sorts jakt i den mörka storstadsnatten vid exakt den tiden? Mer sannolikt än osannolikt.

Föräldraansvaret? Var finns det oavsett om det handlar om Malmö eller Marrakech i Marocko? Att aldrig ge upp?

Det meningslösa våldet är tungt nog att möta utan att det blir oskyldiga offer, och utan gärningsmän som borde sitta i skolbänken på dagen och sova på natten. Oskyldiga liv som släcks alldeles för tidigt. Unga liv som är körda och kvaddade bortom räddning i alldeles för tidiga år. Det är där vi är idag, medan en självgod komiker sitter i TV och pratar om det aldrig tidigare så trygga Sverige. Det är då det knyter sig i magen…

Kanske är det så att buset måste få utplåna buset innan det kan bli så tryggt som jag vill att framtidens Sverige skall se ut. Kanske måste vi offra en generation av unga, rotlösa, aggressiva, skadade unga män i förorten i det naiva Sveriges namn. Kanske.

Tittar man på hur våra politiker försöker lösa problem så kan man få för sig att det kan vara baktanken. De ”utmaningar” de försöker lösa med några kryddmått bistra miner och någon matsked allvarsamma ord är ”utmaningar” som skulle ha lösts för decennier sedan. Det var då – under den kravlösa eran, när den viktigaste egenskapen för en politiker var beröringsskräck och det viktigaste antagningskravet till journalisthögskolan var att man var dövblind – någon reaktion kunde ha fått effekt.

Nu är det försent, och det tryggaste Sverige någonsin är vad vår generation lämnar efter sig till nästa. Vi skall nog inte förvänta oss något hjärtligt tack…