NU OCH FÖR ALLTID

Nu och för alltid.

I min ungdoms dagar, för en sisådär tre-fyra decennier sedan, fanns det tre födelsedagar som skulle påverka livet mer än de andra. Utan tvekan var artonårsdagen den mest omvälvande. Plötsligt skulle man få styra sitt liv själv, man skulle få rösta och man förväntades vara beredd att offra sitt liv som värnpliktig ifall kriget kom. Två år senare, när man blev tjugo, visade samhället dig sitt stora förtroende och släppte in dig som kund på Systembolaget.

Då hade det gått fem år sedan man blev straffmyndig. Som femtonåring kunde man dömas om man strulade till det och gick och blev kriminell. Kunde var och är nyckelordet. Det var sällan ”kunde” blev verklighet. Samhället tog nästan alltid på sig silkesvantarna och letade efter anledningar till att inte markera i tid. Bara de mest ihärdiga bråkstakarna och ungdomsbrottslingarna tvingades till mer än ett snack med någon batik-tant på socialen. Nu och för för alltid.

Nu kan vi läsa nyheter om ungdomar som begår grova brott ena timmen, grips och släpps under andra timmen. En femtonåring och straffmyndig ung man knivar ner en medelålders man i förorten. Den medelålders mannen lär få leva med överfallets konsekvenser resten av sitt liv. Den straffmyndiga unga mannen som inte är anhållen, inte är häktad för mordförsöket får klart för sig att han har fritt fram i ett land av fjantar. Nu och för alltid.

Ett samhälle som vurmar mer och bryr sig mer om brottslingen än brottsoffret är ett sjukt samhälle. Ett samhälle som släpper ut våldsbrottslingar på gatan några timmar eller dagar efter ett mordförsök är ett väldigt sjukt samhälle. Ett samhälle som låter detta kriminella trams pågå år efter år är ett samhälle med tydliga tecken på ambitionen att vilja ta livet av sig.

Ett rättsväsende som motarbetar fotfolket ute i verkligheten istället för att samarbeta är ett rättsväsende utan rätt patos. Polisen kommer till en blodig brottsplats. Polisen drar ihop resurser, fixar fram en helikopter med värmekamera och några hundpatruller på backen för att hitta gärningsmannen. Polisen hittar gärningsmannen och frihetsberövar med handfängsel och en arrest. Sedan kommer åklagaren och vägrar att anhålla, häkta eller markera mot en straffmyndig gärningsman med hänvisning till åldern.

När du fostrar en hund så lär du hunden vad som är rätt och fel medan hunden är valp. När du uppfostrar ett barn så lär du ungen vad som acceptabelt och oacceptabelt i unga dagar. Ju längre upp i åldern man tillåts bryta mot lagar, regler och normer desto jobbigare blir det – både för gärningsmannen, familjen och samhället – att styra om och styra rätt. I många fall blir det omöjligt att styra in på rätt spår överhuvudtaget.

När samhället blundar hårt och tror att ett kroniskt pjoskande är medicinen för att få ett sjukt samhälle att leva vidare så blir det tvärtom. I Sverige har vi redan skapat ett samhälle där vanligt folk har tappat tron på ett fungerande rättsväsende. I Sverige är vi redan där – när vanligt folk funderar på hur man kan ta lagen i egna händer när man känner sig och upplever sig övergivna av samhället och rättsväsendet.

Det egna barnet får mobilen stulen på skolgården av andra ungar. Utredningen läggs ner. Den egna bilen bränns ner av kriminella gäng som saknar all respekt för ditt, mitt, polisen och samhället. Utredningen läggs ner, eller så misstänker man den drabbade för försäkringsbedrägeri. Den egna brorsan misshandlas på öppen gata av människor som inte bryr sig en nanosekund om andra. Gärningsmännen släpps fria i väntan på rättegång, som när den väl blir av landar i löjligt låga straff och brottsoffer som tappar tilltron till allt och alla.

Nu och för alltid…

 

 

För kännedom. Idag åker jag iväg på en kombinerad semester/reportageresa för några dagar. Känner Du för att sponsra min öl, mitt grävande och utsvävningarna under tiden jag letar nya uppslag – kolla HÄR. Tack! 

På återseende.