OMBILDNING

Några har redan försvunnit, och ytterligare några lär försvinna när statsminister Löfven skall ombilda sin i grunden missbildade regering. Första gången det började tisslas och tasslas om att regeringen inte höll måttet var väl i ärlighetens namn när statsministern ställde upp densamma för fotografering utanför Stockholms slott – och inte har väl volymen på tisslandet och tasslandet avtagit med tiden. Tvärtom. En ombildning har alltid varit ett måste,.

Stefan Löfven blev hastigt och lustigt av med sin bostadsminister och sin miljöminister tillika illusoriska vice i miljöpartisterna Kaplan och Romson. Stefan Löfven lovade att vara klar med sin regeringsombildning i maj månad. Nu återstår inte ens hälften av den månaden och det finns inte något som tyder på att Löfven närmar sig mål. Det känns lite som när Sten Tolgfors lämnade regeringen Reinfeldt och det tog en herrans massa dagar och några veckor innan regeringschefen hade hittat någon som var villig att ta över som Alliansens försvarsminister. Eller mindre ovillig än någon annan. Det var då inte lätt att hitta någon kamikaze-politiker som var beredd att köra sin egen karriär i botten för att ta hand om det särintresse som statsministern inte var så intresserad av, där förstå-sig-påarna vid sidlinjen var extremt jobbiga och lika gapiga. Men Karin Enström tog uppdraget, hon var minst ovillig…

På samma sätt tror jag att vi skall se på Löfvens långa ombildande. Det finns få villiga, men massor av ovilliga. Det finns en hel del lämpligt folk som tycker att det skulle vara olämpligt för dem att kvadda sin karriär i Sveriges mest idiotförklarade regering, ledd av en statsminister med nollkoll och med samma erfarenhet av att styra ett land som Grodan Boll. De lämpliga är ovilliga, och de olämpliga de enda som efter lite tjat och käbbel skulle kunna vara villiga att sitta med på regeringssammanträden där chefen glömt vad du heter och sina viktiga papper. Det är där skon klämmer enligt mina källor. Löfven fattar på något osannolikt sätt att hans inkompetenta gäng behöver få in kompetens, men där de kompetenta inte är ett dugg intresserade.

Samtidigt sitter en av Löfvens gamla parhästar, nuvarande LO-hövdingen Kålle och upprepar med en dåres envishet – och så ofta han kommer åt – att Miljöpartiet är ett sänke, att Miljöpartiet är det minsann inga LO-medlemmar som gillar, att Miljöpartiet skulle det nog vara rätt skönt att slippa i regeringen. Inte så öppet, men alla som hör LO-chefen tjollra om MP fattar vad han menar, vad Kålle vill och är ute efter. Men Löfven känner sig fastkedjad vid Fridolin, Bah Kuhnke och de andra gröningarna. Löfven krystar fram att han och de minsann har ett fantastiskt projekt ihop som kommer att skapa ett fantastiskt Sverige om de bara får tid och arbetsro. Problemet är att allt färre tror på Löfven, på sossarna och Miljöpartiet.

Löfven skulle behöva ombilda bort sig själv, och det illa kvickt. Löfven skulle behöva se på när efterträdaren skiftar bort 70-80% av statsråden och klipper av kedjan till Miljöpartiet – för att låta en ren sosse-regering försöka sig på att minoritetsstyra vidare. Det kanske inte kan rädda sosseriet och Miljöpartiet från en förödmjukande käftsmäll från väljarna 2018, men det är nog det enda som ger dem en mikroskopisk chans att komma undan med någon heder i behåll…