DET LÅNGSIKTIGT HÅLLBARA? – TAPANI JUNTUNEN

Tapani Juntunen tar dig med på en söndagspromenad in i det politiska året som ligger framför oss. Inlägget handlar om Tapanis hjärtefråga, det långsiktigt hållbara. Vad behöver vi göra och inte göra för att skapa ett långsiktigt hållbart Sverige?

 

Vad är det långsiktigt hållbara?

Jag hoppas att det politiska året 2017 ska ge oss svaret på ”hard core”-frågor gällande asylpolitiken som: Hur många ska vi ta emot? Hur mycket får det kosta? Sammantaget är det frågor som måste få sina svar för att kunna skapa den långsiktigt hållbara politiken. Kan vi med dagens asylsystem ens ge svaret på dessa frågor? Nej sannolikt inte.

Asylpolitiken har de senaste åren förändrats sedan november 2015. Förändringen har varit till ett stramare system som mer liknar det övriga EU. Men talet om att det handlar om miniminivån i EU är nog inte riktigt hela sanningen. Migrationsverket i Sverige rapporterade för år 2016 att beviljningsgraden för de asylsökande låg på 77%. samtidigt rapporterar den finska motsvarigheten till Migrationsverket en siffra på 27% i Finland.

Med dagens system kommer vi inte runt en del ohållbara negativa effekter. Det uppstår svårigheter med att fastställa identitet, som i förlängningen omöjliggör avvisning om den asylsökande får avslag. Utan fastställd identitet och ID-handlingar kan ingen avvisas, det finns inget mottagande land. Ett skuggsamhälle blir resultatet, där människor lever i limbo.

En logisk konsekvens vore att helt byta system, till ett renodlat kvotsystem. För att kunna säkerställa identitet, och för att tillfredsställa den opinion som idag redan kräver möjlighet till kravlös familjeåterförening. Med ett kvotsystem beviljas så klart hela familjer asyl.

Idag förs en diskussion på den mer restriktiva sidan om att införa ett bidragstak, förändra regler för föräldrapenning, ökade krav vid bidrag. En sådan diskussion behövs naturligtvis även om man skulle övergå till ett kvotsystem. En fristad i Sverige – permanent eller tillfällig – kan inte betyda livslång försörjning och passivitet.

Det tyngsta skälet för ett kvotsystem är att återfå en statlig kontroll över situationen som innefattar volymer och kostnader. Systemet skulle också ge kommunerna ett inflytande som dagens asylsystem helt saknar. Om de 290 kommunerna för ett kommande år rapporterar möjlighet till ett mottagande på låt säga 10 000 personer då kan inte riksdagen klubba igenom en kvot på 80 000 eller mer. Naturligtvis behöver andra instanser inkomma med remissvar – Arbetsförmedlingen, Konjunkturinstitutet.

Det långsiktigt hållbara ligger inte i att bibehålla dagens system, utan att ändra system till ett renodlat kvotsystem. Därmed skickas den allra starkaste signalen till omvärlden att vi inte accepterar spontana asylansökningar, utan att vi väljer ut människor i respektive flyktingläger runt om i världen.

Om det som i dagens situation finns tiotals miljoner människor på flykt – och man står inför en uppgift som omöjligtvis kan lösas med att man tar hit samtliga – måste man agera på ett rationellt sätt. Man måste definiera hjälpens omfattning, alla resurser som man anser sig kunna avvara och definiera vår årliga kapacitet. Det är det långsiktigt hållbara.