DET VAR BÄTTRE FÖRR

Det var bättre förr, eller hur? Du behöver inte vara konservativ för att landa i den slutsatsen. Inte allt, men om vi pratar om svensk politik och svenska politiker så var det bättre förr. Medan ungarna har bytt stenkulor mot en iPhone har landet bytt Palme mot Löfven. Partiet har skiftat från Lasse Stjernkvist till Lena Rådström Baastad. I en tid då Sverige skulle behöva allt bättre politiker får vi det motsatta. Eller har jag fel…?

Året var 1980. I det blå laget var Gösta Bohman partiledare och Lars Tobisson partisekreterare. I det röda laget var det Olof Palme och Sten Andersson som satt på motsvarande taburetter. Oavsett vad man hade landat politiskt kunde man omöjligt missa att det var fyra erkänt skickliga politiker som styrde och ställde i landets två största partier. Att de sedan sade fel saker, skapade känslostormar och inte alltid föll de politiska motståndarna på läppen var en annan sak.

Året var 1998. I det röda laget var Ingela Thalén partisekreterare, och vid styråran satt ordförande Persson. Det blå laget matchade motståndarna med Gunnar Hökmark och Carl Bildt. Oavsett var man hade sina sympatier kunde man se att motståndarna minsann inte var någon lättuggad munsbit, inkompetenta eller helt vilse i den politiska terrängen.

Nu är det 2017. Stefan Löfven och Lena Rådström Baastad försöker efter bästa förmåga att hålla sosseriet flytande. Anna Kinberg Batra och Tomas Tobé har samma uppgift i de ständigt förnyade moderaterna. För den politiskt intresserade är det omöjligt att inte fråga sig om var det gick fel. Vad gick fel? Varför gick det fel?

Den politiskt intresserade satt kanske och lyssnade på Sveriges Radio och Ekots Lördagsintervju. En påläst och skarp journalist – Jörgen Huitfeldt – mot en slö och förutsägbar Lena Rådström Baastad. Det blev en medial överkörning. Det var som en fotbollsmatch mellan Chelsea och IFK Gryttjom. Det blev som en uppsättning av Gottröra-kraschen av Radioteatern. Det var pinsamt, plågsamt och jobbigt – till och med för en politisk motståndare. Det var ett bevis på hur kompetensflykten har urholkat den svenska politikerstammen…

Lena Rådström Baastad handplockades av Stefan Löfven till ny partisekreterare, när Carin Jämtin hade fått nog. Den nya partisekreteraren hamnade där hon hamnade för att hon visste hur man vann val. Det hade Lena Rådström Baastad lyckats med hemma i Örebro, på ett sätt som luktade valfusk och tvingade fram ett omval i vissa stadsdelar. Lena Rådström Baastad hade och har större ambitioner med socialdemokraterna än att bara vara dagens socialdemokrati. Den som lyssnade på Huitfeldts överkörning under lördagsintervjun borde se katastrofen komma.

En hopplös, rabblande, käbblande nolla som tvingades till icke-planerade konstpauser på tiotals sekunder för att hon insåg att hon satt i skiten till hakan. En politisk kalkon som kvaddade all den lilla trovärdighet som fanns kvar i det socialdemokratiska resonemanget om allt mellan himmel och jord. En journalist som gjorde sitt jobb, och skoningslöst avslöjade hur långt förfallet i svensk politik har gått.

Men varför har vi hamnat där vi är? Där Stefan Löfven är regeringschef, och Lena Rådström Baastad partisekreterare i Sveriges – ännu så länge – största parti? Där Anna Kinberg Batra på sin kant kvaddar det största så kallade oppositionspartiet med sitt tafatta försök till ledarskap? Var tog de skarpa hjärnorna vägen, på vägen hit…?

Jamen…? Jag gör absolut inte anspråk på att vara någon politisk stjärna. Tvärtom. Min enda merit i politiken – som vice ordförande i Sundbybergs stads globaliseringsråd – fick jag bara för att jävlas med stadens styrande sossar. Jag är dock övertygad om att lilla tjocka jag utan större problem hade klarat av den där radiointervjun bättre än sossarnas partisekreterare. Det hade förvisso en påtänd babian, en moribund person med expressiv afasi eller Ernst Kirchsteiger också lyckats med. Men ändå.

Någonstans på vägen hit har svensk politik tappat väldigt många skarpa hjärnor. Det finns en hel del skarpa hjärnor kvar, men de tvingas att stanna kvar på någon mellannivå medan de mediokra tar över positionerna på den politiska toppen. Något är genuint fel när man saknar Göran Persson eller Sten Andersson. Men det går inte att låta bli att känna så. En partiledardebatt, en radiointervju – och känslan förstärks för varje ord som kommer ur munnen på dagens ledande politiker.

Det var bättre förr. Eller hur?