KLASSFÖRRÄDARNA

”Socialdemokratin är så lyckligt lottad att vi har en vision som är tidlös: Ett samhälle som präglas av rättvisa, solidaritet och jämlikhet.” – Göran Persson, Sydsvenskan 2004

Första riktiga inlägget på I otakt, och det är inte utan att prestationsångesten trycker och rycker i själen. Jag har ju skrivit att det här är tredje gången gillt, den tredje och sista bloggen där jag kommer att lägga ner min själ och mitt engagemang för att få pysa offentligt. Men det är en sanning med modifikation då det fanns ett embryo innan Tokmoderaten som hade namnet Klassförrädaren. Det första riktiga inlägget här kommer att handla om klassförrädarna, om den politiska adel i Rörelsen där girigbukar och föredettingar från Partiet och regeringar gör allt i sin makt för i det verkliga livet klippa banden till sin påstådda ideologi, sin tidigare retorik.

Jobbar man i vården har man tystnadsplikt, och det finns en patientsekretess som skall skydda patienten. När Göran Persson i december 2006 bytte höftled på Södersjukhuset för andra gången så bjöd Partiet och Rörelsen in media att hälsa på patienten Persson på den ortopediska vårdavdelningen. Mellan operationssalen och sängplatsen i enkelrum med en vacker ursäkt över Årstaviken låg den postoperativa avdelningen. Det var där jag kom på att Göran Persson och undertecknad delar en titel – klassförrädare.

Jag var politiskt utåtagerande redan då, i december 2006. Alla visste vad jag tyckte och tänkte politiskt, mitt dåvarande engagemang i moderaterna var ingen hemlighet. Det var förmodligen därför jag det där nattpasset blev placerad på den postoperativa avdelningen av en flinande chefssjuksköterska, ensam med en sjuksköterska en och en ensam patient. Vid dörren in till arbetsplatsen mötte SÄPO oss, kollade att vi var vi, vi som skulle få ta hand om landets statsminister under en natt – och vilken natt det blev. Ett generös dosering av smärtlindrande och rester av narkosen fick Göran Persson att bli väldigt spontan och pratig. Efter en natt med Göran var jag övertygad om att den nyopererade röda före detta statsministern i sängen på postop var lika lite sosse som undertecknad, iallafall där och då. Mer än så vill jag inte gå in på detta av hänsyn till tystnadsplikten och patientsekretessen.

Göran Persson var utan tvekan en ledare och en man framväxt ur arbetarklassen, med en torftig barndom i Södermanlands västra utmarker. Men Göran Persson kom att bli något annat allteftersom åren vid olika politiska roder tickade på. Göran Persson var en ledare som jag trots allt såg som en kompetent politiker, en man som jag skulle föredra framför dagens stolpskott till statsminister 8 dagar av veckans 7 dagar. Men det som Expressen lyfter fram idag handlar inte om ledaren Persson, och alla de andra före detta sossarna som har kommit att bli allt det där som de sade sig förakta när de företrädde ett parti med en tidlös vision av ett samhälle där rättvisa, jämlikhet och solidariteten var de tre röda trådarna.

”Hur kan du som köpt en villa för sex miljoner veta hur vanligt folk har det?” – Göran Persson i duell med dåvarande moderatledaren Bosse Lundgren i valrörelsen 2002.

Göran Persson köpte 2004 sitt gods vid Båvens strand tillsammans med sin nya livskamrat och partivän Anitra. Anitra drog in en hel del pengar, och Görans tillvaro under barndomen i Vingåker var sannolikt bara en avlägsen mardröm. Öfvre Torp kostade sosse-paret 12.5 miljoner kronor 2004. Men Göran Persson och Anitra var och är inte ensamma om att överge alla ambitioner om solidaritet, rättvisa och jämlikhet. Rosengren, Östros, Åsbrink – alla har blivit levande bevis på staten genom det självutnämnda statsbärande partiet och kapitalet sitter i samma båt, och styr åt samma håll.

Tro inte att jag inte unnar folk att bli rika, nå framgång eller flytta in ett fint gods vid den finaste delen av Södermanland. Det är inte jag. Det är inte min ideologi. Men när det sker så vill jag att de som lyckas inte spelar någon fånig roll från tidigare uppsättningar av den fars som svensk politik har kommit att utvecklas till. Det är där den gamla sosse-adeln, klassförrädarna, gör bort sig. De blir allt det där de tidigare sagt sig förakta och vara emot, men de har inte vett att erkänna sitt överlöpande. De fortsätter ofta leverera floskler och pekpinnar mot de och dem som har det bra men ändå lite sämre än klassförrädarna.

Det är det som är att tappa kontakten med marken, att sväva i det blå och låtsas att man fortfarande är röd…