TAPPAD MARK – STOCKHOLMSSNUT

Det var länge sedan nu. Men nu är det återigen dags för ett gästinspel från allas vår Stockholmssnut igen, om ett – tyvärr – ständigt aktuellt ämne. Det handlar om tappad mark, för Polisen och för samhället. Ta dig att läsa och begrunda.

Varför tappade Polisen mark i förorten?

Under många år har den svenska polisen agerat tryckta under ett självbedrägligt synsätt som anses utgöra den rätta strategin för att förebygga brottsligheten i ett stort antal förorter runt om i Sverige och därmed kyla ned temperaturen mellan polisen och kriminella element. Resultatet av detta kan vi nu skåda. Gängkriminaliteten är mer påtaglig än den någonsin har varit i Sverige.

Givet är att viljan att lösa problemet varit god, men den utarbetade taktiken var inte annat än naiv och i många fall rent utopisk.

Sedan många år har polisen varit väl medvetna om att man varit på väg att tappa greppet i flera områden runt om i landet. Detta medförde att polisledningen satt under en lång period och försökte gnugga geniknölarna tillsammans med kriminologer och en massa andra människor. Resultatet blev, menar jag, djupt kontraproduktiv.

Eftersom man visste att antalet poliser i yttre tjänst var en alltför liten skara människor för att kunna rätta till problemet med handkraft, valde man istället metoden att försöka ”bli kompis” med problemet – det vill säga de som är potentiella stenkastare, rånare, inbrottstjuvar, narkomaner och dess langare samt de som rent allmänt har en usel attityd. Grundtesen gjorde gällande att man inte skulle vilja ställa till med djävulskap och bråka med någon man ”känner”.

Det man inte tänkte på var att vänlighet ofta uppfattas som svaghet i dessa kretsar, speciellt om motparten är en myndighet. Det var exakt vad som också skedde.

Sakta men säkert började det märkas av en förändring inom polisen där direktiven blev allt mer tydliga; vi ska arbeta kontaktskapande och vara mindre konfrontativa. En stor del av poliserna ansåg naturligtvis att den nya taktiken inte skulle få påverka det grundläggande polisiära uppdraget i någon större utsträckning, men jag hävdar att allt för många glömde bort sin polisiära skyldighet mitt i allt detta och blev en av anledningarna till att kriminella individer tilläts börja ta mark ifrån polisen.

Ganska snart började en kritik att växa fram internt som, med all rätt, menade att polisen inte längre drar åt samma håll – att många poliser ingriper lamt mot ordningsstörningar eller annan brottslighet.

Ute på vissa närpolisområden valde man att helt dra sig tillbaka när poliser från utryckningsavdelningarna åkte in i deras område för att genomföra en uppgift. Man menade att det vore bra om de slapp bli förknippade med repressiva åtgärder mot de individer som man försöker skapa en god relation med.

I takt med denna förödande utveckling pumpade polisledningen, med Carin Götblad i spetsen, på med diverse värdegrundsutbildningar som syftade till att polisen skulle få en större förståelse för andra människors situation och på så sätt bli en polis som passade bättre i polisledningens nya koncept.

Detta skapade en enorm irritation bland de poliser som insåg att vi höll på att flumma bort trycket mot kriminella grupperingar samtidigt som det nya förhållningssättet irriterande nog började breda ut sig.

Ett kontaktskapande och förtroendegivande arbete är naturligtvis aldrig fel, men problemen uppstår när allt för många poliser tar detta på sådant stort allvar och därmed glömmer bort sina polisiära skyldigheter och helt tappar handlingskraften.

Den dåvarande länspolismästaren arbetade hårt med att stationera ut poliser på plats i särskilt brottsbelastade områden genom att skapa så kallade poliskontor. Flera av dessa eldhärjades eller utsattes för skadegörelse, vilket var ännu en varningssignal som varslade om att någon inbillad kompisrelation med dessa individer inte skulle borga för en förbättring.

De kriminella grupperingarna blev allt mer störda av polisens närvaro i områdena, vilket fick dem att agera mer hänsynslöst gentemot polispersonalen på plats – allt för ofta en personal som uppenbarligen fått för sig att ett förtroendeskapande arbete innebär att man inte skall bita ifrån när så behövs. Detta resulterade i att kriminella individer började förstå att de kunde bete sig lite hur som helst, utan att polisen ingrep med kraft. Just detta faktum är en bidragande orsak till att polisen tappade greppet.

Ovan skall dock inte tolkas som att polisen inte ingrep alls i dessa områden, vilket man definitivt gjorde. Mängder av gripanden och beslag genomfördes under en lång period, men mycket sällan genererade detta i kännbara påföljder, vilket är ytterligare en orsak till att allt gled oss ur händerna. I samband med flera av dessa ingripanden uppstod våldsamma upplopp med efterföljande oroligheter som kunde vara i flera dagar.

Allt eftersom samhället inte varit kapabla till att vidta åtgärder mot den enorma krutdurk man skapat så har den nu hunnit explodera rätt i famnen på oss.

Det i särklass största misstaget som gjordes var att underskatta gängproblematiken så till den milda grad att man trodde att den skulle mildras genom att man mer eller mindre skulle vädja om deras respekt samtidigt som de var mycket brottsaktiva och fientligt inställda mot polisen.

Idag är skottlossningar, rån, våldsamma upplopp, våld mot polis, hot, utpressningar, narkotikabrott och misshandlar fullständigt normaliserat i dessa parallella och dysfunktionella små samhällen.

Mängder av samhällsinstanser måste ta på sig att detta har fått växa sig så omfattande. Det yttersta ansvaret bär givetvis de personer som begår alla dessa kriminella handlingar. Givetvis måste polisen belastas för att man inte agerat utifrån en verklighetsanpassad strategi och med gemensam kraftfullhet mot problemet, men oaktat detta, så fanns det ändå inte en fungerande verksamhet som tog över i nästa led efter att polisen gjort sin del i processen.

Ett stort ansvar bärs, föga förvånande, av politiker som agerat mycket blekt i detta. Istället för att satsa pengar på de omtvistade fritidsgårdarna och diverse projekt, borde de ha varit mer angelägna att lyssna och agera på alla de varningssignaler som skickades till dem. Vidare anser jag att Socialtjänsten varit alldeles för passiv genom hela utvecklingen. Det fanns och finns i detta nu mängder av personer som borde omhändertas enligt LVU. Möjligen handlar det om en resursfråga, precis på samma sätt som för polisen?

Vidare måste domstolspraxis ändras då den nedre delen av straffskalan inte får kriminella att tänka över sina handlingar i någon större utsträckning.

Frågan om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsningar är också ett ovälkommet fenomen som måste göras något åt.

Märk väl, jag har bara berört gängkriminaliteten i förorterna, primärt i Stockholm. Men vi har också Malmö, Göteborg och ett flertal andra städer med enormt stora problem.

Utöver detta händer det mycket annat i samhället som är minst lika illa, som polisen på grund av resursbrist inte har en chans att agera mot.

Givetvis kommer vissa anse att jag förenklar problematiken. Men tro mig, jag är fullt medveten om komplexiteten i detta. Jag hävdar dock att jag pekar på några mycket viktiga saker när det kommer till ansvarsfrågan i detta. Detta misstag får inte göras om.

Slutligen vill jag tacka alla de poliser som fortfarande sliter hårt och på ett sätt som anstår en värdig polis. Fortsätt kämpa – det måste vända snart!

Till er utanför polisen; vi behöver ert stöd, trots att polisorganisationen just nu knappt förtjänar det. Men tänk på att det finns många eldsjälar på individnivå inom kåren som ger järnet för er skull.

Ta hand om er!

@stockholmssnut