DE TOMMA ORDEN

De tomma orden, de innehållslösa orden. Det är de som är bäst på att förstärka kräkreflexer och illamåendekänslor, tycker iallafall jag. I en situation när man förväntar sig empati, omtanke och kärlek kommer någon fram och säger något som skapar ännu mer ångest och ilska. Lite så kan jag tänka mig att ett hundratal Linköpings-bor känner det när de läser vad ett statsråd i den svenska regeringen har att säga om bombdådet i deras stad.

Jag har träffat Mikael Damberg två gånger, och båda gångerna gjorde han ett sympatiskt intryck på mig. Som valarbetare åt Reinfeldt och Moderaterna – förlåt mig – år 2010 bjöd Damberg mig på sossarnas frukostpåse utanför Hemköp i centrala Sundbyberg. Damberg måste ha tyckt att jag såg ensam och utmärglad ut där jag stod i min gula kampanjjacka och försökte få väljarna att ta mina flygblad samtidigt som Damberg med flera sossar delade ut frukostpåsar. Det blev någon minut av artigt snack, och ett synkat ”lycka till” som ingen av oss menade egentligen. Andra gången var en Nationaldag på Golfängarna i samma stad, även då med en trevlig Damberg som samtalspartner.

Nu har Damberg i egenskap av inrikesminister uttalat sig om bombdådet i Linköping, och det blev väl inte så bra. Tycker jag.  I en kvällstidning kan man läsa inrikesministerns beklagande: ” – Jag ser otroligt allvarligt på att detta inträffat och jag känner verkligen med de som fått sina balkonger och fönster krossade, säger inrikesminister Mikael Damberg (S).” 

Balkonger och fönster krossade? Krossade? Söndersprängda, av en mycket kraftig sprängladdning. Mitt i ett bostadsområde, nära förskolor och skolor. Ursäkta ordvalet, men jag tror glassplittret från de söndersprängda fönsterrutorna och de söndersprängda balkongerna är av sekundär betydelse. När sprängladdningen exploderade sprängdes trygghetskänslan bort, rädslan tog över och skräcken blev en del av den nya vardagen. Sådant är mycket värre än glaskross och en balkong man inte kan kliva ut på…

TT pratade med inrikesministern som fortsatte med de tomma orden. ” – Ser man på trygghetsmätningar och index så är Sverige fortfarande ett väldigt tryggt land…” Det måste vara skönt att höra när fastigheten man bor med till visshet gränsande sannolikhet måste rivas efter ett bombdåd i ett cykelskjul en helt vanlig fredag i en vanlig svensk stad.

Löfven har sagt bu om sprängdådet. Damberg har alltså sagt något i stil med bä. Bland de övriga statsråden är tystnaden total. Detta kan man jämföra med reaktionen när en kvartersmoské i Eskilstuna brann för några år sedan. Ingen skadades, och det visade sig senare att branden inte alls var ett hatbrott eller anlagd. Men då kom statsråden fram som när man sätter foten i en myrstack. Det ena statsrådet efter det andra, med fördömanden och ilska över något de trodde hade hänt men som inte alls hade hänt…

Nu vet de vad som har hänt, nästan samma uppsättning statsråd. Nu är de tysta, tillbakadragna och i det närmaste likstela. Det är så man skapar känslan av ”vi och dom” i ett samhälle. Men det är de för dumma för att förstå. Med sådana politiker vi har idag går borde det inte gå att säga att ”det inte var mycket som var bättre förr.” 

Tack för att Du läste.