GODHETSKNARKANDE OCH UTFALL – JONAS ANDERSSON

Jonas Andersson är – eller rättare sagt var – ett av mina frikort. Tillsammans med två-tre andra skarpa samhällsdebattörer var Jonas en av dem som skulle få in en text på I otakt vilken dag som helst vilken vecka som helst. Den dagen, den veckan är nu. Grattis kära läsare.

Jonas är en människa, tänkare och tyckare som jag ser upp till och vars alster alltid får mig att tänka till en eller två gånger.  Idag skriver Jonas en gästkrönika på I otakt, efter det att Expressen Debatt vägrar ta in repliker på krönikor i tidningen. Min lycka och Expressens olycka. Här kommer Jonas Andersson med ett genmäle på en godhetsknarkares Expressen-krönika. Enjoy!

Godhetsknarkande och utfall

Väldigt få människor skulle erkänna ens för sig själva att de har annat än de godaste intentioner. När Rakhmat Akilov mejade ner och brutalt mördade fyra oskyldiga människor på Drottninggatan, gjorde han det med goda avsikter. Enligt hans skruvade världsbild är det något gott att för den stora sakens skull döda otrogna, ändamålen helgar medlen. Det visar också varför det är principiellt livsfarligt att använda godhet och goda intentioner som måttstock på vad som är bra eller dåligt.

Programledaren och krönikören Jenny Strömstedt skriver i Expressen en text om terrorn som hon själv betecknar som ”infantil”. Strömstedt är förståeligt nog besviken över att ha pådyvlats ansvar för dådet som ”godhetsknarkande” och godtrogen asylaktivist, och vill förklara ”för åtminstone ett enda troll” hur det egentligen ligger till.

Hennes tes är att godhet och välvilja är bättre än motsatsen och att godhet generar mer godhet. Att om vi bara vill tillräckligt mycket så kan viljan förflytta berg. Strömstedt skriver:

”Livet blir alltså bättre för fler om vi är snälla mot varandra och det är en av flera anledningar till att ”godhetsknarkarna” tror på att hjälpa människor som flytt undan krig och konflikt.”

Få skulle antagligen säga emot vare sig rörande godheten, välviljan eller infantilismen. Till skillnad från Strömstedt så anser jag dock att ”godhet” knappast räcker för ett gott eftermäle. Inte utan att den kompletteras med både realism och konsekvenstänkande. Goda intentioner är hedervärda, men utan ett gott utfall saknar de relevans.

Ett infantilt exempel är att det med enbart goda avsikter och av pur välvilja går att plocka ut alla pengar från barnens konton och satsa dem på trav, trisslotter eller roulette. Går det åt skogen så kan man hävda gott uppsåt – trots allt ville man bara att ungarnas kapital skulle växa för att ge dem en bättre start i livet. Den typen av goda avsikter skulle i bästa fall leda till TV-programmet ”Lyxfällan” och i värsta fall till att barnen omhändertogs av myndigheterna.

Det är sannolikt även godhet och hedervärda avsikter som fått kändisar och politiker att sorglöst plädera för öppna gränser i media och på välgörenhetsgalor. En godhet som stärker självkänslan och används som garant för sina åsikters rättmätighet. En godhet som använts som hävstång för det egna varumärket och som slagträ gentemot andras avvikande åsikter.

Goda intentioner som lett till skriande bostadsbrist, en överhettad sjukvård, en skyhög arbetslöshet bland utrikesfödda, ett ökande utanförskap, usla förhållanden för asylsökande och till framväxande patriarkala förortskalifat.

Faktum är även att det även lett till att vi i Sverige har tiotusentals människor illegalt är på drift runt om i landet, ofta med olika identiteter. Vi vet inte var de befinner sig, vad de har för bakgrund eller vilka deras avsikter är. De flesta är förmodligen helt harmlösa och åsamkar ingen skada annat än på sina egna liv. Men ett okänt antal av dem kommer från erkända plantskolor för jihadism.
Ett direkt och konkret resultat av detta är terrorn på Drottninggatan. Hårdkokta islamister världen över må jubla över Akilovs goda intentioner, men för den stora majoriteten är resultatet av hans dåd vad som räknas.

Även om det förstås är ytterst långsökt med anklagelseakter mot Jenny Strömstedt, så hade det kanske ändå varit mer klädsamt om hon använt utrymmet i sin krönika till att reflektera över vilken hennes egen roll har varit. Rimligt vore att även politiker och opinionsbildare – så väl som programledare, komiker och operasångerskor – också bedömdes på grundval av utfallet av deras opinionsbildning och politik, i stället för deras goda intentioner.