NÖDLÖSNING

”Don’t you worry, don’t you worry, child. See heaven’s got a plan for you. Don’t you worry, don’t you worry now.”

När jag satte mig framför datorn första gången så hade jag ett helt annat inlägg i skallen än det som du skall få läsa nu. Det får bli en lika uppgiven som sorglig redovisning inifrån det sjukhus som skall vara landets spetsverksamhet för barnsjukvård men som har kommit att bli en nödlösning mest hela tiden. Det bara blev så, för precis som hela tiden brast det igen – igår kväll, under natten och som alltid…

När Swedish House Mafia skrev sin numera sönderspelade låt så tänkte de inte på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Inte alls. Utvecklingen – om man kan kalla något som är på väg åt helt fel håll för det – går fort, och fortare för varje dag. Igår kväll fick vi på uppvakningsavdelningen ta emot ännu en ”intensivvårds”-knodd igen och det för att det inte finns vare sig personal, platser eller resurser som räcker inne på huvudstadens enda intensivvårdsavdelning för barn. Vi fick fungera som nödlösning igen.

En unge får inte den övervakning som intensiven erbjuder och som ungen skulle behöva, inte den omedelbara kompetens som finns på det som kallas ”BIVA”. På uppvaket finns övervakning men vi saknar väldigt mycket för att fungera som ett fullgott substitut. Ledningen vet det. Läkarna vet det. All annan personal vet det också. Föräldrarna anar det men håller tummarna. Bara barnet är ovetande. Han eller hon får en nödlösning för att resurserna inte räcker till…

Don’t you worry child. See heaven’s got a plan for you. 

Det händer ju att det händer saker då man måste ta till nödlösningar, som vid större händelser eller katastrofer. Men idag är nödlösningarna något som måste tas till allt oftare för att klara vardagslunken. Det finns siffror på det där, när barn i behov av intensivvårdens resurser inte får plats där utan får en nödlösning istället – när uppvakningsavdelningen får bli intensivvårdsannex för ett dygn, en natt eller två.

  • 2007: 10 stycken IVA-barn placeras på uppvaket på grund av platsbrist under året.
  • 2008: 10 stycken IVA-barn placeras på uppvaket på grund av platsbrist under året.
  • 2009: 15 stycken IVA-barn placeras på uppvaket på grund av platsbrist under året.
  • 2010: 14 stycken IVA-barn placeras på uppvaket på grund av platsbrist under året.
  • 2011: 9 stycken IVA-barn placeras på uppvaket på grund av platsbrist under året.
  • 2012: 12 stycken IVA-barn placeras på uppvaket på grund av platsbrist under året.
  • 2013: 14 stycken IVA-barn placeras på uppvaket på grund av platsbrist under året.
  • 2014: 26 stycken IVA-barn placeras på uppvaket på grund av platsbrist under året.
  • 2015: 18 stycken IVA-barn placeras på uppvaket på grund av platsbrist under året.

Lite mer än ett IVA-barn per månad, bortsett från 2014 då det blev någon mer än två IVA-barn per månad, då platserna inte räckte till – då nödlösningen blev ett måste…

  • 2016 – fram till idag, 1/6: 24 stycken IVA-barn som placeras på uppvaket på grund av platsbrist. Det betyder nästan fem nödlösningar per månad, mer än dubbelt så mycket som toppåret 2014 och drygt fem gånger värre än vilket normalår som helst från 2007. Nödlösningen har blivit vardag.

Det här med nödlösningar gäller naturligtvis inte bara BIVA och uppvaket, utan på all verksamhet innanför väggarna på den röda tegelkåken. På en akutmottagning som går på knäna – ökänd för sina väntetider, okänd som en plats där personalen sitter och gråter av känslan av att vara otillräcklig känns hela verksamheten som en nödlösning. Nödlösningarna finns på varenda vårdavdelning, som en naturlig del av vardagens vedermödor när beläggningsgraden i sängarna allt som oftast är över 100%. Googla på Astrid Lindgren, kolla in nyheterna och ni ser bilden från ett utifrån-perspektiv. För en gångs skull är det inte ljusare inifrån.

Ingen går och bär på känslan att det skall bli bättre. Alla känner att det bara blir sämre och sämre. Ingen har gått på det där att allt blir underbart bara vi får flytta in i det ”Nya Karolinska”. Alla vet att vi kommer ha färre platser där än vi har nu, platser som inte räcker till idag. Alla vet att det kommer vara en utmaning som heter duga.

Ingen tror att det måste bli sämre innan det blir bättre. Alla vet att efter elände kommer ännu värre elände. Så är det bara. Alla vet att sjukvården inte hänger med befolkningsutvecklingen och alla nya utmaningar i den nya tidens Sverige . Inte på långa vägar.

Men den som jobbar i vårdsvängen har lärt sig leva med det, att man för en ofta pissig lön kan se framemot en framtid som bara blir mörkare och mörkare.

Det är Stockholm, Sverige 2016. Nödlösningarnas tid har kommit för att stanna.

 

Vill du stötta mig i mitt skrivande, ge mig möjlighet att växla ner jobbet och växla upp skrivandet – kolla gärna HÄR

5 svar på “NÖDLÖSNING”

  1. Tillståndet i Sverige visas av Svenska kyrkan när medlemmar/anställda behöver resa från Sverige och när dyr mat är en upplevelse. När lösningen ligger i ett policy dokument efter avslöjandet inser alla vuxna hur andefattig ledningen egentligen är. Gränsdragning är tydligen problemet, på mer än ett sätt. I den politiska världen är inte partiledarna några föredömmen heller så någon förbättring finns inte i sikte. Någon reformation av förvaltning och politik kommer inte att ske, skatterna kommer att höjas.
    I Danmark har ett nytt högerparti bildats, därför att höga skatter ger inte mer välfärd längre.
    -Den danska välfärdsstaten måste genomgå en ”konservativ reformering”,enligt grundaren Pernille Vermund.

  2. Ja, någonting är sjukt i vården.

    Jag har erfarenheter från andra sidan staketet, att som förälder ha gått bredvid ett cancersjukt barn. Inte på Astrid Lindgren, utan på BUS i Lund. Men jag känner igen mig. Kanske ser det likadant ut över hela landet?

    Den akuta vården har jag faktiskt mest goda erfarenheter av. När väl en tumör upptäckts springer experterna runt som honungsträngtande bin, och fixar vad de ska. Det jobbiga är att ta sig förbi krogvakterna.

    Under den långa behandlingen, med strålning och cellgifter, märks det däremot att allt inte är som det bör vara. Personalen har bråttom, och glömmer av och till av saker. Vi får inte information om illamåendemedicin. När han skall kallas till återbesök och kontroller så glömmer sjukhuset av att skicka kallelse. Remisser försvinner ut i etern och når inte den avdelning som skall utföra jobbet. Emellanåt tar sköterskor ut sin frustration på oss föräldrar, och vi på dem. ”Väntrummet” består av en soffa i en korridor. Berätta gärna för mig om det gastronomiska och medicinska snillet hos den som komponerat barnens sjukhusmat – att få det barn som ständigt mår spyfärdigt att äta något är en av föräldrarnas viktigaste uppgifter.

    Landets generella ”utmaningar” verkar också drabba våra vårdavdelningar. Häromåret såg vi att onkologen hade infört nya regler ”på förekommen anledning”: bara två besökare åt gången, och inget spring i korridoren.

    Det går inte åt rätt håll. Och dessvärre lär väl detta inte bli någon större fråga i valet.

  3. Hej.

    Håll ut. När det brister kommer det att gå väldigt fort.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  4. Jag har bott i 5 länder i västeuropa de senaste 20 åren och har dessutom rest mycket med familjen. Dessvärre har jag omfattande erfarenheter av sjukvården, både vad gäller barn och vuxna, från i princip hela Europa.

    Sverige har varit absolut i särklass sämst under hela denna tid. Det finns inget annat land som kommer i närheten. UK är möjligen näst sämst, men likväl mycket bättre än Sverige. Schweiz är närmast oändligt mycket bättre, det är som att jämföra en ny Mercedes S-klass med en gammal Trabant. Det är ingen överdrift! Dessutom var det länge billigare i Schweiz än i Sverige, även om så nog inte är fallet längre.

    Att komma från sjukvården i Sverige till Schweiz påminner mycket om hur det var för ryssarna i gamla Sovjet när de besökte en mataffär i väst. Man har svårt att tro sina ögon.

    Fast de senaste 10 åren gör vi allt för att undvika svensk sjukvård. T.ex kan man ta semester i Skåne istället för övriga landet, så att man kan ta sig till Danmark om någon blir sjuk. Men man hör hela tiden skräckhistorier från äldre släktingar.

    1. En av mina föräldrars sista tid i livet var ett uppvaknande för min del. Det var en ständig otillfredsställande känsla av att saker inte sköttes på rätt sätt, att saker försenades, bollades mellan avdelningar och missades och att man fick tjafsa om självklarheter. Och naturligtvis den svenska klassikern att skickas hem fast man är allvarligt sjuk: ”medicinskt färdigbehandlad”. Vi anhöriga protesterade, vi såg hur sjuk föräldern var. Mycket riktigt, det gick bara några dar innan det blev sjukhusdags igen. Viktiga vårdmöjligheter gick därmed om intet och sjukdomsförloppet blev svårare och snabbare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *