MITT LAND

Det var någon gång i början på 80-talet, och nere från vardagsrummet hördes Röda Bönor när morsan hade lagt beslag på grammofonspelaren. Var båda föräldrarna hemma så var det antingen The Beatles eller ELO beroende på hur moderna de kände sig. Om det var så att det var farsan som var ensam hemma när morsan var ute och körde påverkansoperationer för sosseriet i Salem så kunde det hända att Alf Robertsson hördes upp till min drängkammare på övervåningen. Ibland var det en låt som tills för några år sedan med till visshet gränsande sannolikhet hade stämplats som rasism, som SD-propaganda och som hade placerat Alf Robertsson högst upp på Arnstads fascist-index som snurrade i 33 och en tredjedels varv per minut på skivspelaren. Alf Robertsson pratade sig igenom musiken till Du gamla, Du fria och beskrev platser, skeenden och dåtiden och beskrev sitt land på ett sätt som idag känns som helt ett annat land.

Idag är det återigen nationaldag. För ett år sedan ville Aftonbladets ledarskribent Somar Al-Naher att Sverige skulle be om ursäkt för att Sverige inte hade tagit emot henne på ett tillräckligt värdigt sätt. Det kommenterades av mig och av andra. Alldeles oavsett vad någon spritt språngande galen opinionsbildare kommer att tycka och tänka idag så avser jag i år grotta ner mig i Alf Robertssons låt Mitt land istället.

I början på 80-talet beskrev alltså Alf Robertsson dåtidens Sverige, med allt från Karlskronas Rosenbom till busstationen i Söderhamn, från kranen i Göteborgs frihamn till stämpeluret på ASEA i Västerås. Det var ett annat Sverige, och det enda som fortfarande känns riktigt aktuellt i Robertssons rader om sitt land är att pisslaget Djurgården fortfarande möter ärans och hjältarnas lag Brynäs på Hovet då och då.

Men hur hade Robertssons Mitt land kunnat låta idag, drygt 35 år senare? Jag ger mig på ett försök, för att på mitt bittra och mörka sätt försöka delta i firandet av den svenska nationaldagen. För enkelhetens skull använder jag mig av samma bakgrundsmelodi som Alf Robertsson i början på 80-talet, även om det med nutidens preferensramar hade passat bättre med Kumbaya eller någon annan truddelutt från andra delar av världen. Så varsågoda kära läsare – Mitt land 2016.

Jag är en gruppvåldtäkt på Silja Galaxy en disig morgon
och jag är en övergiven flyktingbåt vid Öresunds strand.
Jag är den främmande undervattensverksamheten utanför flottans Karlskrona
och jag är förortens hårda stenar och brand.
Jag är affärsägaren som på EU-migranten häller vatten
och jag är misshandeln på torget i Söderhamn.
Jag är Kungsgatans alla spyor och kräkningar om natten
och jag är alla outtalbara namn.

Jag är Brexits salta, friska västvind
och jag är ett EU-samarbete som dog.
Jag är kriminalvårdsanstaltens vidöppna svänggrind
och jag är vakten som blir nerslagen utanför en krog.
Jag är Djurgården och Brynäs på Hovet
och jag är den ensamma nattvandraren som sänks med en spark.
Jag är den drunknande ungen på sommarlovet
och jag är hela Plattans utbud av knark.

Jag är dagens propagandistiska ledare från Aftonbladet, och en tyckare som inte har ett rätt.
Jag är den ständigt insinuerande alternativa pressen.
Jag är mera Somalia än en somalier någonsin har sett.
Jag är spännbältet på den metalliska sjukhussängen
och jag är upploppet som ackompanjeras av tjutande sirener och blinkande blått ljus .
Jag är ledaren med kronan som styr ett av gängen
och jag är lördagskvällskaoset i någon bortrest förälders hus.

Jag är midnattssolens mäktiga sken
och jag är ett dråp i utkanten av i Borås.
Jag är asylboendet i utkanten av Flen
och jag är all övertid hos polisen i Västerås.
Jag är politiskt svammel och jag är Stefan Löfven
och jag är resultatet av Paradise Hotel när jag tvingas till ”anal”.
Jag är skogsdungen i förorten där någon hittar några ben
och jag klassrummet där Fridolin tvingar läraren att vara banal.

Jag älskade mitt land och människorna som bodde här,
även om jag naturligtvis ifrågasatte ett och annat av sådant som hände omkring mig.
Men kärleken och känslan för det land där jag är född och där jag lever,
den kunde bara framtiden ta ifrån mig.
För de milsvida skogarna och alla älvarna och sjöarna och människorna,
allt det som var en del av mig själv.
Och människorna som bodde här, de trodde jag på i ett land som tydligen inte riktigt visste vad det ville,
men jag är glad över att jag ännu kan minnas hur det var att få bo i Sverige.

Vill du bli så där härligt konservativt nostalgisk som jag blev när jag satte mig ner för att göra om Alf Robertssons Mitt land så hittar du den HÄR. Själv går jag och lägger mig efter ännu ett tungt nattpass som gick ut på att försöka hålla välfärden under armarna en natt till. Jag säger godnatt när morgonen gryr med ångesten över att mitt land numera bara är nostalgi, en önskedröm från tider som flytt…

Godnatt!

5 svar på “MITT LAND”

  1. Och jag som trodde Rosenbom stod i Filipstad.
    (Förväxlingen har sin naturliga förklaring i att jag som liten bodde några år i Lesjöfors utanför Filipstad, men mina morföräldrar fanns i Karlskrona. Jag minns således Rosenbomstatyn mycket väl (och om jag inte misstar mig fanns det ett mynt/sedelnedkast i hatten) men har fått geografin om bakfoten .)

    1. Var tvungen att kolla upp saken med Rosenbom, jag blev konfunderad, för jag hade liksom för mig att man lyfte på hatten för att stoppa i pengen, men tänkte att det kan ju knappast stämma. Kunde inte föreställa mig hur det skulle funka på en stenstaty. Men min minnesbild var rätt, man lyfter på hatten (eller snarare tippar på den, eftersom den är fäst med gångjärn om inte minnet sviker). Saken har sin mycket enkla förklaring i att jag hade fel vad gällde materialet, statyn är inte av sten utan av trä.
      Jag tror Filipstad har en staty av Nils Ferlin (som min far var en stor fan av), så minnesbilderna av de två statyerna har nog flutit ihop lite grand.

  2. Hej.

    En sorgligt sann text.

    Törs man föreslå något mer hoppingivande?

    von Heidenstams ’Medborgarsång’ kanske?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  3. En eloge till din diktarkonst. Dikten är verklighetstrogen.

    Denna dag ska ju vara Sveriges nationaldag. Men det är den inte för mig. För mig har Flyktinggeschäftet kapat denna dag med benäget bistånd från det journalistiska och politiska etablissemanget. Denna dag har blivit Flyktinggeschäftets stora högtidsdag. Idag kommer det nämligen basuneras ut i riksmedia, att ett mycket stort antal, i huvudsak svårintegrerade invandrare blir svenska medborgare, som därmed berättigas tillträde till ett av världens frikostigaste välfärdssystem så att avbetalningar till flyktingsmugglare kan komma till stånd.

    En svensk nationaldag för mig är historiska tillbakablickar, traditioner, monarkin, musik och parader samt samkväm med svenskar, inte något konstlat flaggviftande på Skansen av så kallade nysvenskar.

    Jag minns Sveriges första nationaldag 1983-06-06, ty jag ryckte in mycket lägligt på en SÖB (Särskild Övning för Befäl) den dagen. Det var en måndag som i idag. Jag tyckte att det var innehållsmässigt riktigt att rycka in just på nationaldagen för att ”tjäna kung och fosterland”. På kvällen hade vi också en inryckare, då vi fick tillfälle att fira återträffen och nationaldagen med lite alkohol. Helgen därefter åkte jag tåg med värnpliktsförmåner till en David Bowie-konsert på Ullevi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *