MELODIFESTIVALEN OCH FÖRFALLET

Det finns många saker och fenomen som berör och upprör Svensson. Tilltagande hot och våld mot vårdpersonal och blåljuspersonal. Stöket, svordomarna och könsorden i skolmiljön. Bristerna i omsorgen av våra äldsta och yngsta. Och Melodifestivalens förfall…

Den här söndagens text I otakt handlar om Melodifestivalen. Inte det vanliga politiska gnället, men annat gnäll. Ett program där takten borde vara viktigast har gått och blivit totalt taktlöst. Jag stod ut i några minuter, de andra familjemedlemmarna någon minut längre. Det sista ekot av ännu ett ”Hoodeladiii!” dog ut när alla TV-apparater i hushållet bytte kanal i det närmaste synkroniserat.

Sedan hade programmets side-kick skrämt bort oss allihop med sin extremt överdrivna fjollighet och sjuttiosju ”Hoodeladiiii” på sextiosex sekunder. Ett ständigt gapande om en fantastisk publik i Karlstad, och visst var den fantastisk som satt kvar där när side-kicken störde mer än berörde. Att ha betalat flera hundra kronor för en minnesvärd lördagsskväll, en mer avancerad form av helgmyset – och istället få Fab Freddie i knäet. Tack, eller inte.

Fab Freddie uttryckte oro för näthat innan Meledifestivalen rullade igång och innan folket hade fått ta del av hans överspel. Det här inlägget vill inte hata. Bara längta tillbaka till den tid då Melodifestivalen inte var en orgie i såväl musikaliskt ’havoc’ som en show där markkontakten är bortblåst sedan länge. Men det är inte Fab Freddies fel. Han utnyttjas för att befästa en bild av Melodifestivalen som QX-galans musikaliska delmoment.

Under Björkmans ledning har hela Sveriges melodifestival gått och blivit en liten minoritets melodifestival. Inte ens de av mina homosexuella kompisar som jag chattade med igår hade stått ut hela showen. De såg Edward Blom, några orkade med Kicki Danielsson – och sedan stängde de av. De ansåg att Björkmans senaste produktion skapade ett förakt där det behövs respekt. Jag förstår deras synpunkter.

Konservativa jag längtar efter en korrekt och balanserad Ulf Elfving-kopia, utan en fjolle som side-kick. Bakåtsträvande jag vill ha en Karin Falck-look-alike utan krims, krams och gap. Men jag kan förstå att något mittemellan skulle kunna tillfredsställa fler TV-tittare. Men nutidens Björkman-produktion är en produkt som inte kan tillfredsställa särskilt många. Inte mig iallafall, inte oss.

Visst finns det viktigare saker att gnälla om än Melodifestivalen. I morgon blir det viktigare gnäll än det här. Men ni får stå ut idag, för att jag försökte stå ut igår kväll.

8 svar på “MELODIFESTIVALEN OCH FÖRFALLET”

  1. Om Björkmans och Fab Freddies syfte och mål var att bekräfta vissa folks fördomar om att homosexuella är annorlunda än heterosexuella så lyckades dom alldeles förträffligt.
    🙁

  2. Är det detta vi skall betala på våra skattsedlar?
    Det tycker tydligen samtliga riksdagspartier.
    Fy tusan, va läbbigt!

  3. Ja, herregud, Fredrik, vilket bottennapp… men vi uthärdade hela programmet – med ljudet avstängt när det blev outhärdligt. 😉

  4. Jag har nog trots allt ett rätt skyddat liv…
    Slipper givetvis svensk tv och radio.
    Men sedan är ju det här med biljettbokning på nätet.
    Easyjet på franska inga problem.
    Men Vikingline!
    Hustrun får taga det per telefon.
    Herr Fredrik: du lever nog rätt ombonat i alla fall?
    Tacka vet jag egen bil.
    Under icke dubbdäck säsong.

  5. Hej.

    Det är så att man saknar Gärdesfestivalen… lite, lite granna i alla fall.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  6. Melodifestivalen har enligt min uppfattning gått från att vara bred, folklig familjeunderhållning till att vara 80% barnprogram och 20% lekstuga för dem som tillhör den glamour-inriktade delen av den svenska gay-scenen. Om man är över 12 år gammal, heterosexuell och normalbegåvad går det inte att se på eländet.

    Det kan också tilläggas att melodifestivalen, sedd ur ett branschperspektiv, verkar fungera som räddningsplanka för artister/låtskrivare som inte platsar i något mera seriöst sammanhang. Diverse b- och c-artister samt mer eller mindre avdankade föredettingar får i detta forum nationell tv-exponering på bästa sändningstid, följd av garanterad publicitet i kvällspressen.

    I bästa fall kan dessa artister i och med denna exponering hanka sig fram ytterligare något år, med framträdanden på Finlandsfärjor, öppnanden av köpcentrum, folkparken i Åmål och liknande engagemang. På så sätt slipper de gå och anmäla sig på arbetsförmedlingen. Möjligen finns det en samhällsekonomisk vinst i detta, eftersom bristen på s.k. enkla jobb ju sägs vara skriande.

  7. Jag upplever inte någon större skillnad – allt är effekter och ryckiga dansare (sidesteps?) och känslan av musik är helt borta. Jag tittar bara några sekunder när jag zappar.
    Dessvärre är det så med idrotter också. Doping och sanslösa övergångspengar. Den som betalar högst eller fuskar mest – vinner. Och det har pågått alltför länge. Den känslan man hade för sitt lag är (nästan) borta. En trist utveckling!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *