KULTURSKILLNADER

Det finns de som påstår att det inte finns någon svensk kultur. Sedan finns det andra som säger att svensk kultur om den finns har sitt ursprung i barbari. Andra lyfter gärna fram funderingar att det egentligen inte finns några kulturskillnader – att fostran och uppväxt inte alls skapar några värderingar som man tar med sig in i livet. I mina ögon är det naturligtvis så att det finns kulturskillnader. De slår igenom i hur folk med olika bakgrund, med olika uppväxt och andra värderingar uppför sig och beter sig i olika situationer. Att påstå något än att det finns kulturskillnader är att blunda för realiteter och verkligheten…

Det finns inte en svensk kultur. Det finns en herrans massa kulturer som kan kallas svenska. Överklasskärringen i gråblått hår har inte speciellt mycket gemensamt med bonnläppen i sin traktor som stoppar upp stressade turister på Riksväg 34 mellan Blomstermåla och Ruda. Universitetsstudenten i Lund har ofta inte speciellt många beröringspunkter med bilmekanikern i Jokkmokk. Lyssnar du Jocke Bergs röst i en lika deppig som episk text ur valfri Kent-melodi och följer upp med Lasse Stefanz nasala lustmord på allt vad som kan kallas musik så kan man inte tro att de haft musikundervisning i den svenska skolan, om än med några år mellan triangeltrallandet. Det finns stora kulturskillnader inom Sverige.

Det finns kulturskillnader inom det lilla länet till och med. Som SOS-operatör på 112-funktionen i början på seklet lärde man sig snabbt att rospiggen var av ett annat virke än innerstadsbon i den kungliga huvudstaden. När en ung kvinna eller man från en plats innanför ”Tullarna” ringde 112 så kunde det handla om att man hade skurit sig på ett ostron och ville ha ambulans, hade tappat plånboken på joggingrundan och ville att polisen skulle köra ett eftersök. Typ.

När en gammal hjärtsjuk gubbe eller kärring från Roslags-Kulla ringde 112 så bad de nästan alltid om ursäkt. De var tydliga med att det var sonen eller dottern som sagt åt dem att ringa. Själva ville de mest ha bekräftat att den där bröstsmärtan inte var något att oroa sig över. De ville höra att det skulle funka med ett besök hos distriktssköterskan två dagar senare trots att det var tungt med andningen och trots att smärtan strålade ut mot arm och rygg. Det slutade med blåljus både ut och in. Typ alltid.

Det finns stora kulturskillnader i det vi kallar svensk kultur, och det finns ännu större skillnader mellan den svenska kulturen och de kulturer som nu etablerar sig i Sverige. Det är det mångkulturella Sverige med det mångkulturella landets alla utmaningar. Om man tycker som undertecknad – att det finns rätt stora skillnader mellan överklasstanten och bonnläppen – så måste man landa i slutsatsen att skillnaderna mellan gamla och nya kan vara och ofta är enorma. Enorma skillnader som inte blir lättare att hantera bara för att man har fått för sig att blunda för utmaningarna och låtsas som om inga kulturskillnader existerar.

I vårdsvängen möter vi ofta de extrema kulturskillnaderna. De återhållsamma och undantryckta svenska reaktionerna vid de svåraste beskeden versus motsatsen i den utåtagerande och hysteriska responsen när man får höra något jobbigt. Språkförbistringen förstärker ofta skillnaderna och som halvsvensk/halvest suckar jag ibland över det som jag upplever som överreaktioner medan mina kollegor med rötterna i andra kulturer skakar på huvudet åt den känslokalla urbefolkningen.

Vi är fostrade i olika miljöer, utbildade i olika skolor. Vi har olika syn på vad som är jämställdhet och vad som är frihet, vad som är okej och inte okej. Vi har alla åsikter om hur andra skall uppföra sig eller inte. Det kan handla om skaka hand, gå lättklätt, bada tillsammans och vad man kan äta och när. Om vi skall kunna vara vi måste de svenska värderingarna ges företräde i det land som är Sverige. Den dagen, kvällen, natten som Sverige kapitulerar totalt och vägrar att implementera ”Ta seden ditt du kommer” är Sverige dömt att bli ett helt annat land än det land vi byggde upp.

Det handlar om att hantera kulturskillnader, att stå upp för våra grundläggande värderingar. Det handlar om att vara välkomnande och inkluderande mot de som vill bli en del av oss…

9 svar på “KULTURSKILLNADER”

  1. När jag körde läkarbåten i norra skärgården gjorde distriktsköterskan skillnad på sommargäster och öbor, precis som du beskriver.

  2. Så bra beskrivet! Jag tänker precis som du. Du sätter ord på mina tankar om olika kulturer i Sverige. Så har då dessa kulturkrockar kommit från islamska länder och jag blir skrämd och undrar hur det ska sluta. Blir det som i Libanon?

  3. Man behöver inte hymla som du gör o gå som katten kring het gröt. Den muslimska/islamska ideologin/kulturen är oförenlig med våra svenska motsvarigheter. Därför måste inflödet av muslimer stoppas helt. De som redan finns här måste återvända till de länder de kommit från.

  4. -Att inkludera de som vill bli en del av oss.
    Redan här börjar problemet. Den Svenska modellen har byggts upp under flera generationer och nu kommer krav på att dela ut till alla som kommer till Sverige och saknar bostad och arbete.
    Dessutom skall hela asyl-industrin betalas och dessutom har assistent-industrin vuxit, och allt skall den Svenska modellen betala.
    Den Svenska modellen var väl tänkt för Svenskar?

  5. Hej.

    Väl sagt, men jag skulle påstå att bonden och överklasstanten i stort delar värderingar – inte om etikett, eller musiksmak, eller vad som är fin- respektive folkkultur, men väl i grunden: rätt och fel, mitt eller ditt, och framförallt: vilka beteenden och göranden som är fullkomligt oförlåtliga. Detsamma gäller dina övriga exempel.

    Du som est och svensk delar troligen med mig, som är ursvensk, en intuitiv förståelse om balansen mellan rättvis arbetsbörda och rimlig lön. En intuition att man å ena sidan inte skall vara en kamrattjuv och maska när de andra arbetar, men heller inte skall göra mer än överenskommet. Den sortens förtroende för arbetaren som möjliggjorde att man i många yrken hade beting, och där belöningen för raskt och gott arbete inte var mer pengar, utan mer fritid med familj och vänner.

    Jag tror skillnaden du resonerar om är en mellan klankulturers extrema underordning av individen, deras närmast kommunistiska kollektivism, och den västeuropeiska superindividualismen, där allt är ett smörgåsbord av upplevelser, och inget är farligt eller förpliktigar till aktsamhet om ofödda släkten.

    Jag har hos de invandrare jag haft som kollegor i allehanda yrken mött två attityder (och det inkluderar människor från alla kontinenter utom Antarktis): den ena är de som lätt och snabbt integrerat sig i Sverige då de delar det ideal av arbete, självägande, och egen vilja som är kärnan i det svenska (och för all del andra nordiska/skandinaviska folk). Den andra är de som är slapprövar, som utnyttjar, stjäl, bedrar och slappar sig fram genom livet – och åsikten från invandrare är enhetlig: utvisa den kriminelle, avskaffa bidrag, och ha stenhård gränskontroll á la DDR, annars går Sverige under.

    Kanske det finns något djupt liggande gott värde i alla vi Östersjöfolks gemensamma historia, även (eller tack vare?) allt gammalt groll som varit? På något sätt kunde vi ju sluta bekriga varandra.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  6. Ett problem i sammanhanget ärkonflikträdslan och konformismen, vilka är mindre smickrande inslag i just den svenska kulturen. Det är dessa egenskaper som gör att vi verkar ha så svårt att stå på oss och hävda ’ta seden dit du kommer’

  7. Jag såg för ett tag sedan ett program om det historiska Rom. Det var ett av alla dessa engelska program där programledaren vandrar omkring och berättar. Hon berättade något i stil med att Rom under romartiden var en smältdegel av människor från olika håll i världen. Men romarna hade bara ett krav nämligen att utlänningarna skulle bete sig som sanna romare.
    Romarna gjorde själva precis tvärt om och tog med sig sin kultur till vilka länder de än intog när de brutalt vidgade sitt rike. De förstod kulturens värde.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *