JAG VAR MODERAT…

Jag var moderat – och jag avskyddes av moderater…

”Jag är moderat – och hatas av moderater” är rubriken på en debattartikel i Aftonbladet. Inlägget är författat av en som fortfarande kallar sig moderat, trots att hon anser att det finns en hel del moderater som hatar henne – Helena Trotzenfeldt. Med Trotzenfeldts inlägg som mall tänkte jag berätta om hur det var att vara en moderat av den gamla stammen under Fredrik Reinfeldts tid vid styråran. Det var inte så himla kul alltid.

Mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna finns några som Helena Trotzenfeldt kallar ett gränsland av väljare. Trotzenfeldt kallar dem nationalistiska. Jag skulle vilja kalla dem konservativa och besvikna.

Som Trotzenfeldt konstaterar så har en del av dem definitivt lämnat Moderaterna för Sverigedemokraterna, och står nu trygga i sin nya partitillhörighet. Från sin nya plats i den politiska tillvaron ägnar de sig åt att försöka få en del av sina gamla partivänner att också ta språnget. Det finns som Trotzenfeldt också konstaterar en hel del, till och med fler än ”överlöparna” som biter sig fast – som fortfarande ser sig som moderater. Några av dem jobbar åt Moderaterna, och vill inte förlora sitt arbete. Andra är bara besvikna på partiet, men hoppas fortfarande på ett samarbete med Sverigedemokraterna. Sedan finns det ett antal personer som rör sig tillsynes planlöst i tomrummet mellan blått och blågult.

Dit räknar Trotzenfeldt inte dem som av strategiska skäl vill se ett samarbete med Sverigedemokraterna för att kunna avsätta Löfven, Fridolin och Co. men som i övrigt inte gillar partiet.

I mina ögon finns det några beröringspunkter hos de som fick mig – eller oss – att få nog under Reinfeldt-eran:

✓ … Att schablonmässigt kalla de som inte följde partilinjen eller höll med om den store ledarens ord för illojala.
✓ … Att okritiskt ställa upp på allt som Partiet och regeringen hittade på, oavsett om det var en MÖK eller försvarsslakt.
✓ … Att avsky bångstyriga, men samtidigt försöka hålla skenet uppe och låtsas som om det vore högt i tak i partiet.
✓ … Att vara emot allt ifrågasättande av Reinfeldts syn på invandring – även arbetskraftsinvandring – med hänvisning till rasism och främlingsfientlighet.
✓ … Att ständigt anklaga interna kritiker för att vara svikare och förrädare.
✓ … Att vara besatta av öppna hjärtan, men blunda för utmaningarna som uppstår av vidöppna hjärtan.
✓ … Att tro att alla förorter är som Täby, Särö eller Vellinge.
✓ … Att vara övertygade om att det bara finns en sanning – och att det är Reinfeldts och Schlingmanns sanning.
✓ … Att misstro varenda kritiker, oavsett hur konstruktiv kritiken kunde vara.
✓ … Att dyrka Fredrik Reinfeldts ledarskap – och person.

Dessa partister var mycket, mycket röststarka, och många av dem verkade ha massor av tid att scanna av nätet. De lojala höll i regel en någorlunda god ton offentligt, men deras Facebook-meddelanden och mobilsamtal andades allt annat än hövlighet. Det var hot om uteslutning, det var ett hetsande om att rätta in sig i ledet. Det var folk som inte ville synas med dig offentligt, och det var de som bad dig dra åt helvete. Sannolikt var de inspirerade av den store ledarens ord att om inte hans vägval med sitt parti passade så var det bara att dra.

Det var många som hörsammade Reinfeldt, och en del av de som försvann hamnade hos Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Alla som var för de nya Moderaterna och MÖK – migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet – hörde absolut inte till denna grupp. Men det omvända gällde: alla som var lojala med partiledaren och partistyrelsen älskade MÖK, och de skapade ett debattklimat i Sverige som gjorde det omöjligt att diskutera frågor om ”volymer” eller om utmaningar utan att plötsligt betraktas som väldigt solbränd. Eller bränd i de nya Moderaterna. Makten och härligheten gick hand i hand med ledaren som faktiskt hade alla nya moderaters förtroende där och då.

De var nog övertygade om att Moderaterna skulle gå under om någon skulle lufta kritik och ifrågasättande av den förda migrationspolitiken eller den vettlösa försvarspolitiken. I deras värld där och då var en fasad av total enighet det enda hoppet att bita sig fast vid makten.

Idag vet vi att det gick sisådär. Dagens partiledning får göra avbön efter avbön, om migrationspolitik, om försvars- och säkerhetspolitik. Men med tanke på hur tyst det var när kritikerna försökte få Kinberg Batra, Tobé, Forssell eller någon annan av Reinfeldts bundsförvanter att lyssna så är det svårt att tro att något är på riktigt.

Det största hotet mot ett moderat parti med rötterna i verkligheten var inte vi som var kritiska, som såg en annan framtid framför oss om alla hjärtan öppnades på vid gavel.

Det största hotet var moderater som absolut inte under några omständigheter ville lyssna på någon annan än Reinfeldt – eller i nödfall partisekreteraren. Moderater som Trotzenfeldt.

Vi andra var de mest hatade, för att vi var de som käftade och käbblade emot. De nya Moderaterna föll inte ihop för att vi vägrade att övertygas, inte lät oss tystas eller förmåddes att lämna partiet. Det motstånd jag upplevde var av en helt annan sort än det motstånd man mötte av antagonister i andra partier. Eftersom jag under en tid klamrade mig fast på insidan ett tag så blev jag en svikare. En förrädare.

Jag skrev mina kritiska texter då och då, och för varje kritisk text blev reaktionerna starkare. Subtilt hotfulla. Att folk hade och har synpunkter i debatter och diskussioner är en sak – utan diskussioner ingen demokrati, utan debatter ingen väg mot att lösa problem. Jag upplevde dock att det var ett problem, rent interndemokratiskt, att folk började gå omvägar och betrakta mig som luft bara för att jag skrev ner mina egna tankar om politik.

När vi konservativa tyckare och tänkare, särskilt vi som definierade oss som gamla moderater, behandlades som vi behandlades så vågade allt färre uttrycka sig. Många tystades genom uppläxningar, och de som vägrade att tystas uppmanades lämna partiet.

Och till slut så gav jag upp. Jag såg det hända flera gånger med engagerade, gamla moderater som inte orkade längre.

Och då har interndemokratin förlorat. Faktiskt.

12 svar på “JAG VAR MODERAT…”

  1. Menar hon att till exempel det hon nämner är fel eller åtminstone inte ett stort problem?
    ”vara besatt av badhustider, brott begångna av invandrare och hedersvåld.
    ✓… beskriva förorter som no-go-zoner.

    Jag förstår inte henne artikel, på något vis är det underförstått att SD är Hin Håle själv och det tycker jag är väl enkelt med tanke på den situation M och MP försatt Sverige i och som SD försökt bromsa.

    Hade en diskussion med an av de ”goda” i släkten, fantastiskt med tanke på att det varit tabu hittills. Fick säga flera meningar i följd och lyckades förklara att jag inte är rasist, vackert så, men däremot tycker en del kulturer är skit, till exempel kulturen hedersvåld och Sharia.
    – men då är du ju kulturrasist!!!
    -Ja, jag tror absolut att det finns bättre och sämre kulturer.
    Där tog det slut, tyvärr.

    1. ”SD har försökt bromsa”? De har alltid och kommer alltid ha samma mål: ingen invandring och skicka tillbaka så många som möjligt. Inte för att de oroar sig för om vi ex. ekonominskt klarar detta, utan av etniska och kulturella skäl.

      Att sitta ned och samarbeta med dessa utgångspunkter är omöjligt!

          1. Tänka sig, jag är inte ett dugg överraskad av att Markus inte försöker utveckla sin uppfattning.

            Inga islamofiler gör det.

  2. Jag är också en moderat som gått över till sd! Här är debatten mer tillåtande och öppen och ingen anses sitta med facit! Sd är också den enda oppositionen i Sverige, och man vågar problematisera dagens migration. Jag har för övrigt en fråga: De ensamkommande är alla 16. Hur kan man tillåta dessa att röka? Vem köper ut åt dem?

  3. Hej.

    Det är lustigt (tycker jag i alla fall) men din text får mig att tänka på Frank Baudes avskedsbrev från 2014.

    Samma anledningar till avhopp i stort sett, men från annan verklighetsuppfattning.

    Samma avsky mot identitetspolitik och förljuget kappvändande och toppstyrning.

    Kanske det är läge för ett parti att vara principfast och att med hedern i behåll slåss med öppet visir? Om SD kan presentera sig på det viset kan de nog värva en hel del erfaret folk som inser att det står mellan den folkföraktande riksdagens sju olika vindflöjlar till utopister, och om Sverige skall fortsätta finnas.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  4. Om politikens utgångspunkt och politikerns uppgift är att problematisera och svara på de frågorna väljare har om samhället, så krävs det en god grnomarbetad poltik och tydlighet för att göra så.

    Innan Reinfeldt tog över rodret så låg väl väljarstödet på långt långt under 20%. Partiet ansågs gammal, omodernt, irrelevant och otydligt.

    Man kan alltid disskutera vart man ska stå i olika frågor, men vill vi tillbaka till ett parti som upplevs så?

    Det bör vara högt i tak, men att bedriva öppen oppositionspolitik är inget framgångsrikt recept. .

    1. ”långt långt under 20%” – mja, visst var siffran nere på 15% 2002, men det var en enskild dipp. Ända sen högervågen med valet 1979 på 20%, låg partiet sedan på 20-23%. Och, nota bene, det var under Reinfeldt resultatet åter gick ned till denna normalnivå. Och jag vill hävda att han hoppade av i tid, för att inte skörda vad han sått, med störtdykande siffror.
      https://sv.wikipedia.org/wiki/Moderaterna#Riksdagsval
      Det finns en gräns för tvångsstyre av ett parti (”Ska skottet komma inifrån?”), men också för ett land.

  5. En del gör vad som helst för att hålla sig kvar vid maktens köttgrytor utan att skämmas det minsta.

    Hur som helst har alla de partier som styrt vårt land de senaste 25 åren ett gemensamt ansvar för vårt lands förfall. Att lyssna på en ”debatt” mellan rött, grönt och blått är totalt tröstlöst då de som små griniga ungar skyller på varandra om vem som gjort vad eller inte. Detta samtidigt som löpsedlarna fylls med skjutningar, kidnappningar, brandbomber mot polis, gruppvåldtäkter och regelrätta avrättningar på öppna gator och inne på restauranger. Fy f-n rent ut sagt.

    Valet 2018 har aldrig varit mer självklart. 87orna får nog tänka till om vi skall ha någon som helst välfärd kvar i vårt land samtidigt som anarkin närmar sig med stormsteg.

    Tack för ordet

  6. Jag har aldrig varit medlem i ett parti och kommer aldrig någonsin att bli det. Min övertygelse är att inget parti har rätt. För mig handlar det om vilket parti som har mest rätt och minst fel för tillfället, och därför byter jag ibland parti vid valen. Jag har genom åren röstat på fem olika partier av vitt skilda anledningar och jag är 57 år. Nu anser jag att invandring och integration är dagens ödesfrågor och då är valet naturligt, SD. Även skolan är viktig och där verkar inte SD ha en sämre politik än några andra.
    Så mitt råd till alla är att byta parti ofta och efter er övertygelse i viktiga sakfrågor, och ge politikerna en ordentligt demokratisk match. De ska inte tro att de kan ge fan i vad väljarna vill och komma undan med det.

  7. För mig som från och till har röstat på moderaterna är det helt uteslutet att återigen rösta på partiet om inte samtliga i ledande position som var med och höll tyst under Reinfeldt gör offentlig avbön och ber om ursäkt för vad de har ställt till med. Vi har också exempel som kronprinsessan AKB som var tyst och stödde Reinfeldts MKÖ med MP. Så länge hon har någon position av betydelse inom moderaterna är moderaterna ett omöjligt alternativ. Förtroendet är förbrukat för alltid. Ordet naiv börde också vara förbjudet för personer som har uppnått ledande politiska positioner. Det enda ord som är relevant är inkompetent.

    Hellre blir det en blankröst eller soffan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *