I STOCKHOLMSNATTEN

Hon är en kvinna som ligger mig mycket varmt om hjärtat, men hon är ju nästan i min ålder – det vill säga 50 år om några sådana. För bara några dygn sedan var hon ute i Stockholmsnatten. Det kommer nog dröja innan hon är där igen…

Hon är en kvinna som förvisso ser betydligt yngre ut än vad hon är, som beter sig yngre än vad hon är och som klär sig yngre än vad hon är. När jag växte upp och var en liten parvel i Gnesta så hade tanterna som passerat 35 år knytblus, manchesterjeans, promenadskor och andra kläder som skrek ut att här, här kommer det minsann en stolt medelålders kärring. Idag är det svårt att se skillnad på om det är dotterns kläder, eller frugans när en Fridolf är kommenderad till att vika ihop tvätten. Jag har ingen dotter, men jag ser det jag ser när jag är ute och rör på mig.

Jag är en man, en man som skulle kunna vara i sina bästa år om man bara hade haft lite mer innanför pannbenet när det handlade om yrkesval, livsstil och en hel del annat. Som man med två år kvar till de 50 åren känner jag mig hyfsat trygg när jag är ute och rör på i Stockholmsnatten. Ibland kommer det fram det något fyllo och brölar något ohörbart i ansiktet på mig. Ofta dyker det upp en tiggare med en pappmugg eller en totalt ointressant rip-off av Situation Stockholm och käbblar om att jag borde ge honom eller henne pengar. Det är störande, men jag upplever det aldrig som hotfullt. Om jag någon enstaka gång har känt mig hotad så har det aldrig haft något att göra med vem jag är, hur jag ser ut eller varför jag har mage att röra mig där jag rör mig och då.

Jag jobbar nattpass i vårdsvängen, och det gjorde jag häromnatten. Det var lugnt på arbetsplatsen, jag och kollegan hade tid att käka en sen middag tillsammans för en gångs skull. Hon, som ligger mig varmt om hjärtat och som är mor till mina fyra söner, var ute i Stockholmsnatten. Hon hade gjort en räkkryssning i mörkret, i duggregnet, i det som den kvällen kändes mer som höst än som den vår det borde vara. Kanske finns det en symbolik i det, att det var rått, blåsigt och kallt den där kvällen då hennes känsla av trygghet dog i suckarnas gång mellan Centralstationen och T-centralen.

Hon ringde mig. Hon grät. Hon var förtvivlad. Hon tyckte inte alls att hon såg ut som en ”hora”. Hon hade ingen djup u-ringning som avslöjade mer av kroppen än den dolde. Hon hade ingen kort kjol som visade mer skinn än den dolde. Hon hade ett par tights, en snygg blus, en skinnjacka och ett par snygga men fotriktiga skor. Men när hon hade lämnat sina kollegor vid tåget halvtimmen innan midnatt för att via suckarnas gång komma till tunnelbanan och den vägen hemåt så det en ”jävla hora!” hon var i en ung mans ögon.

Hon hulkade från perrongen, hon andades ryckigt och hade bara fokus på att hålla koll på rulltrapporna. Följde han fortfarande efter? Var han fortfarande ute efter att berätta för henne vad han ansåg att hon såg ut som? Fanns det inga väktare i närheten? Och där satt jag, med en Jureskog-burgare i näven på jobbet och var kände mig helt hjälplös. Jag kunde inte göra mer än att finnas som en trygg röst på andra sidan etern. Hon snyftade fram att det var så förnedrande, så hemskt – att hon ville sparka kulorna av den där jävla idioten som på bruten svenska dömde henne för hennes klädsel, för hennes make-up, för hennes blotta uppenbarelse i Stockholmsnatten. Men hon vågade inte höja rösten, hon var livrädd över situationen – över vad som skulle komma ifall hon käftade emot, ifall hon inte ökade på takten och steglängden i sin flykt.

Han hade drogögon mitt i ansiktet, ett kroppsspråk som signalerade att avståndet mellan den gapande käften och nävarna mättes i millimeter och nanosekunder. Han var utåtagerande, och i hans värld fanns det inte plats för en svensk kvinna, lite på lyset och lite uppklädd i Stockholmsnatten. Hon brukar kunna vara kaxig och uppkäftig, självsäker och ha skinn på näsan men nu flydde hon situationen med en afrikansk man i 25-årsåldern som lommade efter henne i två-trehundra meter och skrek förnedrande saker, hemska invektiv efter henne.

Hon var i chock när jag pratade med henne på bussen. Såg hon ut som ”en hora” var frågan som kom massor av gånger under samtalet. Hon var livrädd för de där andra på bussen som påminde om idioten på Centralen, men kom ner lite i varv när de klev av utan att skrika några hemskheter i hennes ansikte. Hon var i chock morgonen efter, och är det nog fortfarande innerst inne och allt på grund av en idiot som faktiskt inte har här att göra – inte i Stockholmsnatten, inte i vår huvudstad, inte i vårt toleranta Sverige.

Om inte en snart 50-årig kvinna kan röra sig i Stockholmsnatten en torsdagskväll utan att ofredas, hur har då landets döttrar det här och nu, när de gör stadens gator och torg? En ensam idiot lyckades sparka undan trygghetskänslan för en kvinna på bara någon minut. Nästa gång, om det blir någon kommer jag att få möta henne, kanske ta ledigt från nattpasset för att hon skall orka, våga och leva det liv hon tidigare alltid har levt. Skall det behöva vara så? Det är Mors dag idag, och mina barns mor fick otryggheten i ”present” av en okänd man…

Om en ensam galning kan visa så mycket hat, så mycket förakt för en kvinnas blotta uppenbarelse i Stockholmsnatten, hur mycket hat kan då inte alla andra hatare uppbåda tillsammans? Det är en tanke som gnager i mig nu. Vart är vi på väg? Finns det någon återvändo? Var kommer de att finnas – de som pratar om ett tryggare Sverige nu än någonsin – när detta skall debatteras någon gång?

19 svar på “I STOCKHOLMSNATTEN”

  1. Hustrun skall ta tåget ner för kurs kommande helg. Hon har bett sonen möta henne. F Ö är han polis. Klokt val av henne.

  2. Vilken fruktansvärd upplevelse. Tror dessvärre inte att det är särskilt ovanligt.

    För 10-15 år sedan var jag i 20-årsåldern och arbetade sådana tider att jag ofta slutade mellan 20 och 23 på kvällen. Jag var tvungen att ta tunnelbanan hem eftersom det var det enda färdmedlet som fungerade och eftersom jag inte hade råd att ha bil eller åka taxi varje dag.

    Det hände flera gånger i veckan att utländska män (ja, de var alltid utländska, jag har aldrig blivit sextrakasserad av svenska män på tunnelbanan) satte sig bredvid mig, alldeles för nära, försökte få mitt telefonnummer, körde upp näven i skrevet på mig, tafsade, lade armen om mig, frågade om jag var gift, om jag ville med dem hem, om jag ville knulla, om de fick följa med mig hem. Ett antal gånger vägrade de att ge sig och vid ett par tillfällen blev jag förföljd på väg hem och fick ringa på taxi ett par kvarter hemifrån för att de inte skulle se var jag bodde.

    Det här var min normala vardag. Till slut så fick jag hjärtklappning när jag närmade mig tunnelbanan eftersom jag ständigt var beredd på att få försvara mig eller springa. Jag blev också väldigt misstänksam mot män med utländskt utseende och försökte helst gå omvägar kring dem eller undvika att sätta mig nära dem.
    Jag var på den tiden en väldigt försynt ung kvinna, alltid klädd i långbyxor, polotröjor och rejäla kappor. Jag var inte det minsta flirtig eller kontaktsökande utan ville bara få vara ifred, spiknykter och dödstrött på väg hem efter en lång dag.
    De gånger jag faktiskt tog taxi för att känna mig tryggare hände det ganska ofta att de manliga utländska chaufförerna utsatte mig för exakt samma sak som tunnelbaneäcklen: frågade om jag var gift, om de fick mitt telefonnummer, om de fick följa med upp till min lägenhet. Som svensk kvinna som rörde mig ute på stan utan sällskap var jag tydligen sedd som ett offentligt smörgåsbord som man bara kunde ta för sig av, som det behagade dem.

    Det är inget nytt men man har inte fått prata om det för då har jag blivit kallad rasist, blivit skuldbelagd (nog måste jag ha varit ”inbjudande” om någon följer efter mig hem?), fått höra att lite får man väl tåla eller fått frågan varför jag var så dum att jag åkte tunnelbana på kvällen. (För att jag var tvungen att försörja mig.)

    Jag har inte åkt tunnelbana kvälls- eller nattid på mer än tio år. Har som tur är andra arbetsförhållanden som gör att jag kan undvika det, jag har köpt egen bil och jag har råd att ta taxi om jag är ute sent, vilket jag alltid gör.
    Jag har förstått att det blivit ännu värre de senaste tio åren och undrar varför kvinnors rätt att kunna känna sig trygga i det offentliga rummet överhuvudtaget inte diskuteras.

    Det vore intressant om fler kvinnor som åker offentliga färdmedel kunde dela med sig av sina berättelser.

  3. Det emotionellt inkontinenta psykfallet från Täby bor numera i Vasastan och är situationens upphov i sin strävan att ”inte förhålla sig till SD”.

    Varför inte fråga honom och hans blödande hjärta om råd?

    Ursäkta språket, men det kokar inom mig.

  4. Händelser som denna och den snart landsomfattande stenkastningen gör att man nästan skulle drista sig att tänka den förbjudna tanken, att situationen i MENA inte enbart har med latitud och longitud att göra. Den skulle kunna ha något med den lokala befolkningens värderingar och beteende att göra.

  5. Som relativt nybliven pensionär halvlåg jag på en filt i Trädgårdsföreningen i centrala Göteborg. Det var mitt på dagen, soligt och varmt, och var klädd därefter. Dock inte avklädd, det är man inte som pensionär mitt i stan. Läste en bok när några s.k. flyktingbarn påkallade min uppmärksamhet. Fick då se att de utförde en massa obscena rörelser klart riktade emot mig medan de flinade och hånade. Att de var ca trettio meter ifrån kändes inte skyddande.
    Så får man höra att unga flickor får rådet från polis och andra att inte klä sig utmanande. Men vad då? Jag kunde ju varit deras mormor f.f.!
    Problemets inte hur vi ser ut eller hur vi beter oss. När det gäller de här gossarna ligger problemet hos dom, ingen annanstans.

  6. Jag hade vandrat Tour du Mt Blanc ensam med tält och visst var det lite ansträngande för en tant i min ålder. Men prövningen kom när jag klev av flygbussen och skulle leta efter nattbussen hem på Centralen. Klockan var 1 ungefär. Själva Centralen är stängd på nätterna. Folkmängden framför C var några hundra mest yngre män och tiggare vilka låg överallt. Ord bet mig inte men de försökte slita av mig ryggsäcken, tiggde pengar, sex, droger, knuffade mig. Någon organisation delade ut kaffe. Polis? Såg inga.
    Jag var klädd i skitiga vandrarkläder och grova skor.
    Nattbussen fungerade som härbärge och chauffören såg nån annanstans.
    Jag springer inte men nu sprang jag och hittade en taxi. Deras vanliga ställe var flyttad under natt /kväll för man blev rånad om man stod framför Centralen sa taxin.
    Nu var detta i september, det var lugnare på vintern men sommaren är här igen och samma elände.

  7. Kom hem med flygbussen till Klarabergsviadukten en sen kväll efter en tripp till ett trevligt land i östeuropa. Fick armbåga mig fram bland alla afrikaner, några hucklen står och fipplar vid en bankomat. Vid rulltrappan ned till tunnelbanan håller jag på att slå ihjäl mig på en glasstrut som någon idiot tappat och låtit ligga. I gången fram till tunnelbanespärren låter en arab sin hund urinera på en pelare. (Har araber hundar?) Översållat med tiggare.
    Tack för att ni valde Sverige

  8. Varför tänker jag på filmerna Death Wish med Charles Bronzon när man läser sådana hemska berättelser.

  9. Liknande exempel saknas inte, skulle vara intressant att veta hur kvinnorna röstade i senaste valet och om de hur de tänker rösta i nästa val…
    Om de tror att det kan finnas en politisk lösning på sikt, med ny polischef och skärpt tillämpning av lagen och mer resurser till polis.

  10. Hej.

    Jag beklagar den erfarenheten, och skulle om jag var troende framsäga tack för att det stannade vid ord.

    Tyvärr är de enda råd jag har svårtillämpade och riskabla. tårgas, pepparsprej och annan utrustning för självförsvar måste man träna med för att kunna reagera på instinkt i värsta fall.

    Taxi, eller samåkning. Är man en grupp personer brukar det gå att organisera så att någons make kan hämta och agera chaufför åt samtliga, för säkerhets skull.

    I övrigt finns ingen lösning på detta som någon svensk politiker har stake till att ens tänka sig.

    Dylika situationer som dagens har sina lösningar, men svensken är alltför feministiserad för att ens kunna hjälpa varandra. Själv har jag bittert fått ångra de gånger då jag kommit en annan svensk till hjälp vid trakasserier, förföljelser, bråk och våld, och rån: den eller de jag (och vid ett par tillfällen kamrater) sökte hjälpa var mer intresserad av att antingen fly fältet (måhända begripligt, men föga konstruktivt) eller förstå angriparen.

    Jag har sett en man försöka resonera med fyra kulturberikare som kastat sten på honom och hans hund – då jag helt sonika ställer mig i ansiktet på ledar-kulturambassadören och låter honom avgöra om det är värt det, så hör jag först halvkvävd kritik mot mitt i stunden syrliga språk för att sedan bli varse att det är mig mannen med hunden betraktar med avsmak – inte de normkritiska rasifierade typerna.

    Så, 87% av svenska folket trivs väl med detta antar jag. Jag som levt i ghetton sedan Bildt var statsminister är van, och man får se till att ha rätt rykte: inte för vek, men heller inte så störig att man blir en måltavla.

    Återigen, jag beklagar, och hoppas det kan lösas i framtiden på ett sätt som inte ger de öppna gränsernas konsekvens segern.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  11. Hej,

    Ett komplement till Rikards och övrigas utmärkta kommentarer:

    ”En eftergiftpolitiker är en man som matar en krokodil i hopp om den skall äta honom sist”
    .
    Winston Churchills citat är värt att begrunda mycket noga i dessa tider.
    Vad är det vår ordningsmakt och ansvariga myndigheter vill uppnå genom att ge efter för dessa fridstörare och våldsverkare? Hoppas de på att bli uppätna bland de sista, eller tror de på riktigt att problemen mirakulöst kommer att försvinna av sig själv?

    Nej.
    Om detta samhällsscenario tillåts fortsätta kommer det att leda till ett enda logiskt slut; en fullständig samhällskollaps, följd av upplopp, anarki och bildande av diverse milisgrupperingar mot vilka samhället kommer att stå maktlöst. Alla invånare i Sverige kommer att ställas mot varandra och alla kommer att tvingas välja sida.

    Vi närmas oss nu med raska steg en omslagspunkt som liknar den som Sverige befann sig i 1809. Frågan än dock var vår tids Georg Adlersparre befinner sig i detta nu?

    Historieböckerna kommer att nämna vår märkliga 200-åriga svenska fredsperioden med beundran men kommer samtidigt att med yttersta förundran försöka förstå hur man genom passivitet, naivitet och ren och skär inkompetens lät det gå i graven.

    Med vänlig hälsning,
    Gustav

  12. Jag önskar jag var där och kunde se till att det var han som fick känna sig otrygg. Jag skulle se till att han verkligen fick känna sig otrygg och hoppas att den otryggheten skulle plåga honom tills han valde att lämna Sverige till, för honom, tryggare nejder. Jag vill inte ha honom, och sådana som honom, här.

    1. Ska tillägga att med ”sådana som honom” syftar jag på beteendet och attityden. Jag skiter i vilken färg han har.

  13. Min brorsdotter blev i helgen jagad in i en park av två män av utländsk härkomst som hade hotat henne. Hon fick gömma sig i en tunnel på en lekplats i en timme innan hon vågade ta sig hem igen!
    Vågar inte tänka på vad som hade hänt om de två slemmona hade fått tag i henne!

    Det är inte utan att man önskar att de politiker och journalister som ivrigt drivit på ”utvecklingen” till det Sverige vi har idag själva fick uppleva en gruppvåldtäkt! 😛

  14. Min egen reaktion på de senaste årens upptrappning av muslimskt kvinnoförakt, anlagda bränder, överfall på räddningspersonal etc skrämmer mig; när jag hör nyheter om kantrade migrantbåtar hinner jag halvvägs tänka ”då slapp vi få hit dem”, vilket varken är särskilt humant eller rationellt. Måste nog sluta läsa om Sveriges utveckling för att behålla den sista droppen empati.

  15. Klaga inte!
    87% av svenska folket har valt att få det så här.
    Tänk efter nästa gång ni går till valurnorna!

    1. Jag har rätt att klaga eftersom jag röstade på SD. Varför skulle jag inte få klaga bara för att 87% är idioter?

  16. Men som vanligt, var det bara ngn enstaka borgerlig politiker som ens tar upp detta stora problem. Man blir så trött på dessa mesiga (s)(v)enskar som tillåter att sina kvinnor och barn gruppvåldtages och ofredas nästan DAGLIGEN.
    http://www.friatider.se/ebba-busch-thor-pressade-loffven-om-att-utvisa-sexualbrottslingar
    Från senaste partiledardebatt:
    – ”Jag undrar, Stefan Löfven, hur du kan tycka att det är okej att en asylsökande som missbrukar vår generositet här i Sverige för att sexuellt ofreda unga tjejer i vårt land, att de får lov att stanna? frågade KD-ledaren innan hon fortsatte:

    – Vi anser att de ska utvisas om det är så att man döms för sexuella trakasserier. Det är en viktig signal om vilka värderingar som gäller i vårt land.

    Stefan Löfven såg mycket ansträngd ut när han fick frågan. Den rödgröna feministregeringen har gjort sig känd för att låta Sverige bli en fristad för sexualbrottslingar”
    http://www.nyhetsverket.se/nyhet/25982/#comment15773

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *