HUSGUDAR

Kärleken var lika omedelbar som stark. Det var en skön sommardag vid stranden på Rönninges lilla badplats ”Kalleviken”. En bandspelare bredvid strandens sötaste, snyggaste och mest spännande tjej körde ut New Life, Shout, Dreaming of me och Ice Machine. Jag fastnade direkt för musiken jag hörde medan jag låg där på mage och spanade in Sussi, den lika underbara som onåbara. Det var en sommardag 1981, och sedan dess har Depeche Mode varit mina husgudar.

Idag skriver vi 17 mars 2017. Om några månader är det 36 år sedan jag låg och blev synthare på ett badlakan. Tänk vad tiden går, och tänk att det finns saker som består – som Depeche Mode. När den 16 mars blev den 17 mars så var jag vaken. Ett slitigt nattpass på Nya Karolinska, och Spotify som fick leverera min andra genomlyssning av den nya skivan från husgudarna. Det tog några snabba genomlyssningar innan jag hörde potentialen. Spirit växte, och växte snabbt…

Den första gången med Spirit hade jag fått höra genom taket några dygn innan släpp då den devota grannen hade fått tag på någon variant av skivan innan officiellt släpp. Kanske tänkte han på mig när han drog på max, när jag hade sovit knappt två timmar efter ett annat tungt nattpass. Going backwards satte tonen, och Where’s the revolution gav mig rätt. Det lät tungt, monotont och lätt deppigt.

”We are not there yet. We have not evolved. We have no respect. We have lost control.
We’re going backwards. Ignoring the realities. Going backwards. Are you counting all the casualties?

We are not there yet. Where we need to be. We are still in debt. To our insanities.
We’re going backwards. Turning back our history. Going backwards. Piling on the misery.”

De första raderna ur inledande Going backwards sätter ord på den eviga känslan som gnager om samtiden. Några rader som Dave Gahan, nu en 54-årig gubbe, får fram med sylvass skärpa. Det behövdes inte mer för att få mig på kroken. Mina husgudar levererar, och jag gillar det jag hör. Inte allt, men det mesta. Trettiosju år efter starten och mer relevanta än på väldigt länge.

Det är inte lika omedelbart tilltalande som spåren på Black Celebration eller Violator. Det är så långt ifrån det naiva och underbara pling-plongandet på Speak and Spell. Det är möjligtvis ett kryddmått av texterna från Construction Time Again med en matsked ljudkuliss från Songs of Faith and Devotion plus en deciliter av känslan från senaste skivan Delta Machine. Det är något som tog två lyssningar att börja gilla och tre genomlyssningar att börja älska.

Bästa spåren i mina öron är So much love, No more (This is the last time), Where’s the revolution och Going Backwards. Det minst tilltalande är definitivt den tack och lov korta truddelutten Eternal, där Martin L Gore gör ett av två inhopp som sångare. En temposänkare på en plats där det skulle ha behövts en tempohöjare. Poison heart är inte heller någon favorit med alldeles för mycket bröl. I övrigt är det låtar som alla har sina möjligheter att kunna växa.

Mycket bättre än Exciter. Mycket bättre än Songs of faith and devotion. Bättre än Delta Machine och på samma nivå som den underskattade Playing the Angel. Spirit står sig riktigt bra i jämförelse med Depeche Modes senaste produktioner. Mitt betyg blir en fyra enligt den skalan jag fick betyg, ett VG enligt betygsskalan som gällde när äldsta sonen gick i skolan och ett B enligt dagens bokstavsbetyg.

Tre betygssystem och 37 år senare är Depeche Mode fortfarande mina husgudar.

2 svar på “HUSGUDAR”

  1. Det är en rätt bra platta (kräver mer av lyssnaren än vad de flesta är vana vid från radiopoppen), framförallt tycker jag att den sätter punkt för ett kapitel och börjar ett annat. Det låter inte lika distat och skitigt, lite mer sparsmakat och rent. Lite Kraftwerk över det stundtals.

    För mig är det endast Sounds Of The Universe som jag inte kommer tillbaka till, det är deras sämsta platta. Däremot tycker jag att Exciter är underskattad, bara en låt som går bort på den.

    Jag lägger den på 3,5 (Eller en stark 3’a som lärarna sa när de inte kunde dela ut mer fyror)

  2. Hej.

    En av få saker jag saknar från tiden i Stockholm är svartrockarnas och syntharnas fester på Kolingsborg.

    Även om min musiksmak inte är av det slaget, så var festerna kul och flickorna grant uppstyrda och utspökade.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *